Trygghet – Fanny Åström

”Trygghet”.

Har noterat att ett väldigt bärande ord i borgerliga partiers kampanjer är trygghet. Framförallt Moderaterna pushar detta ord väldigt väldigt mycket.

Jag undrar lite; vad är det egentligen jag förväntas vara rädd för?

För grejen är att det finns mycket i det här samhället som skrämmer mig. Jag är rädd att jag eller någon som står mig nära ska bli skadad i en relation, jag är rädd att bli sjuk och inte få den hjälp jag behöver, jag är rädd att anses mindervärdig för att jag inte har någon lust att skaffa barn eller inte är så produktiv som jag borde. Jag är rädd för nazister och fascister, för att de ska skada mig och de jag älskar. Jag är rädd för polisen.

Något säger mig att det inte är detta som Moderaterna syftar till. Trygghet för dem är detsamma som säkerhet. Att sätta upp övervakningskameror, att ha fler poliser som håller ”ordning” och så vidare. Att skydda det rådande.

Det här snacket om ”trygghet” gör mig så illa till mods. Det är som att de målar upp ett abstrakt hot, något jag förväntas vara rädd för så att jag ska känna att jag är i behov av säkerhetsåtgärder. Att jag är i behov av fler poliser och övervakningskameror.

Jag tänker att det rädsla gör med människor och med samhället är att den får oss att lämna över makt till den som vi tror kan skydda oss. Såsom våldsmonopolet. Vi accepterar kompromisser eftersom vi tror att det är det enda som kan rädda oss från ett annat, större, hot. Detta ser jag som en jävligt obehaglig utveckling.

När Moderaterna pratar om trygghet är detta vad de vill åstadkomma. De vill att politik ska reduceras till en fråga om att hantera olika kriser och hot på olika sätt, inte om att ta sig framåt som samhälle. Trygghetsretoriken är en del av detta. Så länge vi känner att det finns ett behov av ”trygghet”, eller säkerhet, så kommer vi prioritera det högre än att åstadkomma någon slags förändring i samhället.

Människor behöver trygghet för att våga satsa.

Vissa människor försöker anföra en teori om ungdomars bristande företagsamhet eller förmåga att vara framstående som lyder ungefär såhär:

– De unga har det alldeles för bekvämt. Det är ett land under socialistisk dominans där staten tar hand om allt. Alla familjer har en eller två bilar, bra boende, platt-tv, datorer, internet och så vidare. Allt finns där, bara genom ett klick, säger Wilander, och menar att ingen orkar offra sig så som det krävs för att bli bra i en sport som tennis.

Nå, nu vet jag inte hur det är med just tennis, men mitt intryck är att det är en överklassport. Vad jag däremot vet säkert är att nästan samtliga framstående personer inom min generation kommer från relativt välbemedlade hemförhållanden.

Många ungdomar idag spenderar sina liv med att vara prekära, alltså i en mycket bekymmersam livsposition. Nu är jag det som tur är inte själv, men det är bara för att jag studerar, annars hade jag med största sannolikhet också varit prekär. Att till exempel jobba som bemanningsanställd, hoppas från timuppdrag till timuppdrag och så vidare, det är att vara prekär.

Om hela ens vardag går ut på att klura ut hur man ska få ihop vardagen, planera in tvåtimmarsuppdrag i kalendern, söka jobb som inte finns och så vidare, sova ikapp det man missade när man jobbade en natt utan att ha dygnsrytmen för det, så blir det väldigt väldigt svårt att samtidigt ägna sig åt någon form av företagsamhet. Försök själv samtidigt som du har fullt upp med att försöka överleva.

Människor behöver trygghet för att kunna och våga satsa. Det blir fan omöjligt annars. Visst, någon enskild individ fixar det säkert ändå men det stora flertalet kommer att fortsätta befinna sig i behovsanställningarnas mörker om ingen gör något åt den här jävla skiten.

Att uppskatta saker.

En sak som verkligen inte funkar för mig när jag är deppig är att fundera på de saker man har och att det hade kunnat vara värre. Jag är ganska medveten om vad jag har som andra människor saknar, både ur ett globalt perspektiv och i jämförelse med andra i min närhet. Om jag tänker på det när jag är nere så är det enda som händer att jag får fruktansvärt dåligt samvete. Jag gillar inte den här grejen med att det är ett såpass vanligt inslag i olika former av behandling att man ska känna tacksamhet över saker och ting, för mig blir det som att skämmas ur deppigheten. Att intala sig själv att man saknar rätten att vara nere och därmed också ska ta sig i kragen och rycka upp sig.

Visst kan det vara en bra grej att tänka på det fina i livet men jag orkar inte att någon ska komma och tycka att jag ska känna tacksamhet inför det eller påminna mig om att det hade kunnat vara värre. Det ger mig bara dåligt samvete och får mig att må sämre. Jag gillar inte heller att bli påmind om att livet är skört. Jag har ingen rädsla för att dö egentligen men jag är väldigt rädd för att förlora vissa förmågor, typ skrivandet. Sånt tänker jag mycket på när jag mår dåligt, alla de egenskaper hos mig själv som jag värderar och identifierar mig med som skulle kunna tas ifrån mig och det gör mig absolut inte gott att fundera mer på den saken.

Jag tror att många tänker att man ska fundera på det man är tacksam över för att man ska påminnas om att allt är förgängligt och att man därför ska uppskatta det som är nu men för mig är känsla av trygghet något grundläggande för att jag ska kunna uppskatta saker.

Falsk trygghet.

Det är såklart fruktansvärt att taxichaufförer som våldtagit kunder fortfarande får stanna i tjänst, även fast de blivit dömda. Visst, när man suttit ut tiden i fängelse så har man avtjänat sitt straff, men det gör inte att man är lämplig att återigen jobba inom samma yrke. Det var dock inte det jag tänkte skriva om, utan en reflektion kring trygghet.

Människor inbillar sig ofta att de är trygga när de åker taxi. Det är man väl förvisso i en majoritet av alla fall, men långt ifrån alltid. Egentligen är man ju i en bra mycket mer utsatt position om personen som kör skulle få för sig att göra något. Man är ju i högre grad beroende av en enda person när man sitter i en taxi, förutsatt att man är ensam då. Ändå råder man ofta kvinnor att ta en taxi hem från krogen om det blir sent, för inte ska man gå! Det kan ju vara farligt, man vet aldrig vem som går omkring på gatorna. Ironin i att vissa råkar illa ut för att de av säkerhetsskäl tar taxi istället för att gå är dräpande.

Jag menar inte att man inte ska åka taxi. Om man inte orkar gå, om det är kallt eller långt hem, då ska man absolut ta taxi. Men om man tar taxi för att man inbillar sig att det är säkert så gör man ett misstag. Riktigt säker blir man ju som bekant aldrig, inte ens i sitt eget hem. Jag vet inte vilka skäl kvinnan som skrivit artikeln hade för att ta taxi, men jag vet att många tar taxi för att de inte vågar gå hem.

Detta kan å ena sidan leda till slutsatsen att man ska gå omkring och vara rädd hela jävla tiden, men det kan precis lika gärna leda till slutsatsen att det är sjukt orimligt att anpassa sitt liv efter de faktiskt förhållandevis små riskerna som finns för att bli våldtagen. För man kan lägga tusentals kronor på taxi, tusentals timmar på att oroa sig för vilken väg man ska ta, och ändå bli våldtagen. Så jävla onödigt.

Aprilskämt från Sl.

Sl langade ju ett aprilskämt. Noga utannonserat överst på sidan att det var ett skämt, dessutom. Så att ingen fick för sig att ta det på allvar.

Mina reaktioner när jag läste det:

Ilska. Till en början gick jag på det, nämligen. fråga är ju vem det säger mest om, mig eller Sl?
Ilska igen. Skulle de inte bara kunna lägga pengarna på att lösa det jävla problemet istället för att göra putslustig reklam? Det verkar som om Sl tror att de skulle kunna bli utkonkurrerade, men så är ju inte fallet?
Sen tyckte jag att det var lite roligt också. Det hade dock varit mer träffsäkert om de kallat taken för ”trygghetstak” istället för ”punktlighetstak”.