Etikett: tvång

Om tvång och könstillhörighet.

Dn levererar en jävligt vidrig ledare om att transpersoner minsann inte alls blir tvingande till steriliseringar.

Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.

Såhär: när en är transperson så är det inte ”frivilligt” att gå igenom en korrigering, det är en nödvändighet. Det handlar om att det är outhärdligt att leva i fel kropp. Jag förstår att de på Dn:s ledarsida inte begriper det, och jag kan själv inte begripa hur det känns eftersom jag alltid känt att min fysiska uppenbarelse passar bra ihop med min könsidentitet. Vad jag däremot begriper som Dn inte verkar greppa är att jag inte är någon expert på området och att världen inte ser ut som mitt känsloliv.

Och faktiskt så var det så, att under den rashygieniska tvångssteriliseringens gyllene dagar så var det faktisk förbjudet att medelst fysiskt tvång sterilisera människor. Detta skedde såklart ändå, i cirka 10% av fallen. Vanligare var att folk pressades till det eller att de var tvungna att sterilisera sig som ett villkor för att kunna få annan vård, till exempel abort. Detta är ju faktiskt ganska likt det som vi idag kallar tvångssteriliseringar! Tänka sig! Det kanske inte alls rörde sig om något tvång? Med Dn:s logik så var det endast 10% av de rashygieniska steriliseringarna som faktiskt var tvångssteriliseringar, och de verkade ju vara något av en miss snarare än något som gjordes med statens tillåtelse. Jag tycker Dn i konsekvensens namn ska gå ut med en ledare om denna historierevisionism och kräva upprättelse för svenska staten, det förekom ju inte alls något tvång!

Inti Chavez Perez hävdar att han har lagen på sin sida. Att det enligt Europakonventionen är olagligt att ställa krav på sterilisering för att ge transsexuella ”tillgång till sjukvård”. Men är en könskorrigering verkligen att betrakta som sjukvård? Är det inte snarare hälsovård?

Dn spekulerar vidare. Är detta verkligen sjukvård? Frågan implicerar att det nog egentligen inte är så allvarligt att det är något som behövs, och att staten därför ska kunna sätta upp riktlinjer i stil med att personen ska tas ifrån sina reproduktiva förmågor. En kan ju tycka att de skulle kunna fråga någon som vet vad hen snackar om istället för att bara retoriskt spekulera. Kanske fråga en transperson om hur det känns att inte få tillgång till vård. Så skulle de slippa gissa liksom. Jag tänker mig att det kan vara himla praktiskt om en ska sitta och spy ut sina spekulationer i en av Sveriges mest lästa ledarsidor.

Chavez Perez har både rätt och fel när han hävdar att ”transpersoner måste respekteras som individer med en mångfald av könsuttryck och behandlingen måste rätta sig därefter”. Visst måste individen ges frihet att bara välja en del av behandlingen, till exempel hormoner, men avstå annan, som kirurgi. Men friheten att välja vad man vill avstå från, som kastrering, motsvaras inte av någon ”rätt” att själv välja ”tillval”. Detta val måste göras av professionen, utifrån vetenskap, beprövad erfarenhet och läkaretik. Precis som vid all annan vård.

Dn framställer det som att kravet på sterilisering är ett professionellt val som läkare gör. Så är det inte. För det första så krävs detta oavsett om personen faktiskt genomgår en operation eller inte. Transpersoner måste steriliseras även om de endast vill korrigera sin juridiska könstillhörighet, och detta kan omöjligt ses som någon medicinsk angelägenhet. Vidare så måste transpersoner även förstöra eventuella ägg och spermier som de frusit ner. Hur kan det vara medicinskt relevant för en kvinnlig transperson huruvida hennes spermier får bli ett barn i en annan kvinna? Det rör ju över huvud taget inte den egna kroppen.

Många transpersoner blir ändå sterila under korrigeringsprocessen, men det är liksom inte det kritiken riktar sig emot. Kritiken riktar sig emot det faktum att det är ett juridiskt krav att alla transpersoner som vill korrigera sin könsidentitet tvingas avsäga sig sina reproduktiva förmågor, alldeles oavsett läkarens inrådan.

Det är tydligt att det inte rör sig om medicinsk expertis, utan om att det finns en föreställning om vilka människor som ska ha rätt till sina reproduktiva förmågor och inte. Det är ett tydligt övergrepp på en individs frihet att ställa upp sterilisering som ett villkor för att få ta del av livsnödvändig vård, eller ens för att få stå som sitt rätta kön på ett jävla papper. Att Dn får det att framstå som en rent medicinskt fråga är riktigt tramsigt och dessutom direkt felaktigt.

Som krona på verket så skriver Dn detta:

Om man hårdrar Chavez Perez resonemang skulle även personer födda i ”rätt” kön kunna hävda sin rätt till sitt eget ”könsuttryck”. Som till exempel väldigt stora bröst, ett rejält manligt kön eller en hårig bringa.

Om det nu var så att en operation av det här slaget var en livsnödvändighet så skulle jag inte tycka att det var ett problem om det erbjöds som vård, och jag skulle inte heller tycka att personens skulle behöva genomgå en sterilisering för att ta del av den. Faktiskt så är det så att en massa människor får gå igenom olika former av skönhetsoperationer som vård, till exempel människor som fått brännskador och liknande. Men det är inte det det handlar om här, utan det handlar om att människor ska slippa genomlida ett helt liv i fel kropp, utan att ens ha rätten att korrigera sin juridiska könstillhörighet, som ju från första början är något som staten har tvingat på en. Det handlar om att ha rätten att definiera sig som den en är utan att någon ska ta sig rätten över ens kropps reproduktiva förmågor. Det handlar om att sluta pressa in människor i trånga könsfack baserade på hur bland annat de på Dn:s ledarsida tycker att det ”ska” vara att vara man eller kvinna, utan att låta människor själv avgöra vad som passar dem eller inte.

För övrigt tycker jag ni ska läsa Marias utmärkta text om att transpersoners erfarenheter inte räknas.

Om fria val och tvång.

Ibland när en talar om förtryck så målar folk upp en falsk dikotomi mellan fria val och tvång. Alltså att om det inte föreligger direkt tvång så är valet per definition fritt. En vanlig kritik mot feminismen är till exempel att ”feminister” ser kvinnor som varelser som inte kan ”välja själva”. Jag menar inte att kvinnor skulle vara inkapabla att välja själv eller att beslut kvinnor fattar i enlighet med patriarkala normer inte skulle vara deras egna val, däremot menar jag att de patriarkala strukturerna påverkar kvinnors val.

I de flesta situationer i livet så kan individer välja. Fria val däremot är något högst ovanligt. Om vi tar benrakning som exempel: en majoritet av alla kvinnor kan välja att inte raka benen, det vill säga ingen försöker direkt tvinga dem att raka benen. De flesta kvinnor lever också i ett samhälle där det är förknippat med olika typer av obehag att inte raka benen. Detta obehag kan dels vara i form av direkt och personliga sociala straff men också i form av att kvinnan ifråga har internaliserat vissa värderingar om hur en ska vara som kvinna som blir obehagliga att bryta emot. Alltså: du har sett tusentals bilder på attraktiva kvinnor med släta ben, och därför tänker du att attraktivitet och släta ben är sammanlänkat. Det gör det obehagligt att låta håret växa även om ingen i din omgivning bryr sig.

Valet mellan att raka eller inte raka är för de flesta möjligt att göra, men det är inte fritt. Ett av valen är förknippat med ett socialt konstruerat obehag. Detta gör att valfriheten är kringskuren. Den enskilda kvinnan kan inte fatta ett beslut utan att först ta hänsyn till normer i samhället, det är helt enkelt en faktor som finns med i alla kvinnors val, såväl sådana som går i enlighet med det patriarkatet dikterar som de som går emot. Dte är en faktor ingen kvinna kan välja att ”bortse” från.

Det är detta jag menar när jag säger att det inte finns något fritt val. Inte att våra handlingar är helt determinerade av någon ”struktur” men att strukturen påverkar oss i en given riktning, alltså är vi ofria. Genom feminismen kan jag skaffa mig den insikt som behövs för att kunna fatta informerade beslut, men jag kommer fortfarande att behöva förhålla mig till patriarkala normer så länge de fortsätter existera. Feminismen gör mig dock mindre utlämnad till vad de patriarkala normerna dikterar.

Jag förstår inte att folk får för sig att jag menar att kvinnor skulle vara oförmögna att göra val, hela den här bloggen handlar ju om att göra val som strider mot den patriarkala logiken. Givetvis tror jag att det är möjligt. Däremot tror jag att det är nödvändigt att först identifiera de drivkrafter som ligger bakom ens beslut, för att bättre kunna förstå dem och därmed också kunna välja annorlunda.

Jag är inte för tvång, jag är bara inte emot det.

När man uttrycker en önskan om att det ska finnas lagstiftning som hindrar företag från att bete sig som arslen och förstöra vår jord så kommer det alltid någon person som liksom bara är emot lagstiftning på ett teoretiskt plan, för att hen är liberal eller för den fria viljan och personligt ansvar. Ja gud alltså, jag hade tyckt att det var fullkomligt underbart om man slapp lagstifta kring saker och folk bara helt automatiskt gjorde det som var moraliskt korrekt. Jag är inte för lagstiftning för lagstiftningens själva skull, jag är för att ta till de metoder som krävs för att vi ska ha ett hållbart samhälle. Helst ska dessa metoder inte innefatta tvång, men om tvång visar sig nödvändigt så tycker jag att det ska användas.

Sedan dyker det upp orimliga jämförelser som dessa. I det här fallet jämför en person att stifta lagar kring miljön med att förbjuda homoäktenskap. Det är ju fullkomligt orimligt. Homoäktenskap är inget som har en faktiskt inverkan på människors liv, mer än att deras ideologiska skygglappar gör att de blir sura av att se två av samma kön hångla offentligt. Miljön, däremot, har en väldigt direkt och fysisk inverkan på folks liv. Det leder till miljökatastrofer, svält, ekonomisk utarmning och många människors död.

Personen ovan tycker att man inte ska lagstifta kring vad andra människor gör, utan ta personligt ansvar genom konsumentmakt istället. Är det inte det vi gjort hittills, som inte fungerat?

Den här personen är ”emot tvång” för tvång är inte alltid ett korrekt förfarande. Nej, det stämmer ju. Jag är liksom inte för tvång av ren princip heller, jag är för tvång när det är nödvändigt och uppfyller något önskvärt utan att leda till för mycket lidande. Jag tycker inte att staten ska stå och peka med hela handen bara för sakens skull. Det är såklart en metod som ska användas genomtänkt med ett legitimt syfte, precis som allt staten ska göra.

Om du nu är emot miljölagstiftning så visst, det kan du väl vara. Men låtsas inte att det hör handlar om två likvärdiga lösningar, en med tvång och en utan. Det handlar om att antingen använder vi tvång och då har vi en chans att lösa problemet, eller så fortsätter vi i samma spår som nu och då är risken extremt stor att vi inte löser problemet.

Personligt ansvar är bra och fint, om det fungerar. Om det inte fungerar är det bara puckat att inte utöka sin repertoar av styrmedel. Dessutom kan ansvar ofta vara att rösta in ett parti i riksdagen som inför regleringar för de som inte tar ansvar personligen, utan som måste tvingas till det.

Uppdatering: det verkar som att ”Blippe” mest bara feltolkade en tweet jag gjorde utan att bry sig om att ta reda på sammanhanget, som ni kan läsa i hens kommentar under inlägget. Dock så är denna inställning jag beskriver väldigt vanlig bland människor i miljödebatten.

Även den som alltid säger ja måste frågas först.

När man ska hälsa på någon så är det brukligt att ringa eller knacka på dörren även om den står olåst och personen kan förväntas vilja ha besök. Även om dörren står på vid gavel brukar man meddela sin ankomst på något vis innan man går in, speciellt om det är en person man har en ganska ytlig bekantskap med. Det hör så att säga till god sed, och det anses väldigt oartigt att inte fråga först innan man går in. Även om personen skulle ha sagt ja på frågan om du fick komma in så kan hen anse det oartigt att stövla in utan tillstånd, och avvisa dig bara därför.

Och lita samma sak gäller för beröring och sex. Det kan finnas många personer som vill ha samlag, som inte har något emot en klapp på rumpan på scen på mello. Man kan till och med anta att att en person vill. Men det hör ändå till god sed att fråga innan, antingen med ord eller handlingar, och kan ses som en kränkning att inte göra det. Även om personen skulle ha svarat ja på frågan betyder det inte att hen uppskattar att du tar för dig fritt utan att fråga innan, precis som du kanske inte uppskattar att någon klampar in i ditt hem utan att fråga om lov.

Det handlar om känslan att det är en själv som sätter gränserna, som bestämmer när någon ska komma in, och inte andra personer. För även om du var sugen just då, vad garanterar att du är det alla gånger efter det? Det ger en känsla av obehag när folk tar det för givet att de har tillståndet att klampa in. Det skänker en känsla av otrygghet, att ens hem inte är ens eget att förfoga över.

Det spelar ingen roll om jag vill eller inte vill, fråga ska man göra ändå. För oavsett vad jag kommer svara är det viktigt för mig att veta att du är intresserad av svaret, av min åsikt. Det är viktigt för mig att veta att du inte bara klampar in, utan frågar innan. Även i framtiden. Varje gång. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt ja innan, fråga ska man göra ändå.

Om du inte förstår så försök tänka på situationer där du mer än gärna delar med dig, nästan alltid säger ja, men ändå uppskattar om folk frågar innan, blir stött om de inte gör det. Kanske när någon ber att få smaka av din dryck eller din mat? Visst kan de få smaka, men du uppskattar väl om de frågar först? Eller om en vän vill låna pengar till fikan. Klart man kan låna ut, men man vill inte att de bar börjar gräva i plånboken. Och visst pratar du gärna med dina vänner om deras problem på telefon, men visst är det trevligt om de frågar om du har tid innan? Ingen vill att deras ägodelar, deras hem eller de själva ska ses som allmän egendom. Även den som gärna delar med sig vill bli frågad först. Detsamma måste även gälla vid sex och beröring. Även den som knullar gärna och ofta, även den som älskar kroppskontakt, måste få möjligheten att välja innan. Även om personen alltid säger ja så måste möjligheten att säga nej finnas där. Något annat är vad vi i folkmun kallar tvång.

Nakenhet i det offentliga rummet.

Diskuterade nakenhet i det offentliga rummet i en facebookgrupp jag är med i och så var det någon som jämförde blottning med utmanande klädsel eftersom man har utmanande klädsel för att man vill att folk ska uppmärksamma en vilket fick mig att fundera lite på det här med folks gränsdragningsproblem mellan individ och resten av befolkningen. Att blotta sig är att aktivt påtvinga andra människor vissa synintryck som kan vara oönskade.

Blottning i regel fungerar så att man ”smyger” sig på sitt ”offer” som är ovetande om ens intention och sedan visar upp sig på ett sätt som är svårt för offret att undvika, hela syftet med handlingen är ju liksom att offret inte ska kunna undvika att betrakta ens könsdelar. Detta i jämförelse med att bära utmanande klädsel som i den mån det är i syfte t få uppmärksamhet rör sig om att vilja få frivillig uppmärksamhet, man vill att folk ska titta för att de vill titta eftersom man är snygg. Om man hade haft en tröja med urringning som man kamouflerat till en polotröja och sedan, när man var tillräckligt när, hade blottat sin urringning och liksom tryckt upp den i sitt offers synfält hade det varit motsvarande handlingar, om än att den ena vore mer extrem.

På samma sätt tycker jag att det vore ofredande att utan förvarning trycka upp döda djur eller bilder på lik eller något i den stilen i en icke ont anande persons synfält, till skillnad från att sälja en tidning eller bok eller hålla en utställning med motsvarande bilder i. Visserligen kan det ske att någon tar del av detta om egentligen inte hade velat, men det är inte syftet med handlingen. Trots att jag tycker att rökning på allmän plats bör vara tillåtet så tycker jag inte att man ska söka upp personer och blåsa ut rök i deras ansikte utan förvarning, nu är det förvisso ingen som gör detta men i den mån det förekommer tycker jag även att det ska vara förbjudet. Om en person höll fast eller på annat sätt hindrade en sd-anhängare från att fly undan samtidigt som hen svidade om till burka i syfte att sd-anhängaren skulle se så skulle jag likaså tycka att det borde vara ett olagligt beteende. Man ska inte aktivt och med mening tvinga på människor synintryck och substanser som de inte uppskattar.

Skillnaden är att man i det ena fallet nyttjar sin rätt att se ut som man vill i det offentliga rummet oberoende av andra. Kanske har man också en förhoppning om att andra ska uppmärksamma och visa uppskattning för ens utseende, men detta sker fortfarande på en frivillig basis. Människor med utmanande klädsel tenderar inte att närma sig andra under falska förevändningar för att sedan blotta sitt syfte; att personen ska ha blicken på ens urringning. På samma sätt brukar människor som röker på allmän plats inte ha som syfte att andra ska andas in deras rök. En blottare däremot har som syfte att tvinga på andra sin nakna lekamen, om hen bara hade velat visa sig naken för vem som helst hade hen kunnat uppsöka ett offentligt omklädningsrum eller en nudiststrand eller ordnat någon slags nakenträff för de som ville.

Jag tycker att det ska vara lagligt att vara naken i det offentliga rummet men jag tycker inte att d ska vara lagligt att utan förvarning tvinga på andra synintryck på ett såhär beräknat sätt. Det är stor skillnad på att bara vara i offentligheten i en klädsel eller ickeklädsel som man tycker om och på att på detta mycket beräknande sätt använda andra människor, i detta fall deras syn, för att uppnå njutning för egen del. Speciellt då personerna i detta fall inte på något vis kan fly undan detta synintryck. Jag anser det väldigt problematiskt att människor inte kan göra skillnad på dessa två saker, att aktivt påtvinga någon ett synintryck och på att bara vara med risk för att någon som inte uppskattar den hen ser råkar se.

Jag föredrar ärligt tvång.

Facebook och deras förbannade timeline gör mig så trött. Jag känner lite såhär att om de nu vill att alla ska använda timeline så är det väl bara att byta för alla användare? Eller så kan de göra det frivilligt på riktigt? Som det ser ut nu så är det skitsvårt att byta tillbaks när man väl fått det och det är ett villkor för en massa applikationer. Som tur är vill jag inte spela Castleville eller något annat liknande så jag slipper, men jag tycker att det är så fånigt att hävda att något är frivilligt samtidigt som man gör allt i sin makt för att människor ska välja det rätta av två olika saker. Inte riktigt så jag definierar frivillighet dårå.

Ge mig lite argument att bemöta!

Tydligen så ska det finnas folk som tycker att det är ofeministiskt med analsex. Jag måste säga att jag inte begriper varför det skulle vara just ofeministiskt i sig. Tvång i sexuella situationer är ju såklart ofeministiskt, men analsex som sådant?

Jag har nämligen blivit ombedd av Elin J att skriva om just analsex och feminism eftersom det finns dem som tycker att det är ofeministiskt. Men för att kunna göra det måste jag ju veta lite om folks åsikter i frågan.

Så vad tycker ni? Kan det finnas några argument för varför analsex skulle vara ofeministiskt? Har ni läst någon text om det, länka i så fall! Jag skulle verkligen tycka att det var spännande att se argument för ståndpunkten ifråga.

Fräsch nyhetsrapportering om läget i Egypten.

Älskar denna rubrik ”svenskar tvingades flyga ner”. Artikeln handlar om att turisterna ”tvingades” flyga ner till Egypten om de inte ville förlora sina pengar. Med andra ord: flygbolaget gav ingen ersättning om man valde att inte åka.

Man ba: ursäkta? Det är fan inbördeskrig! Revolution! Och folk är sura för att de inte får pengar tillbaka på sina biljetter.

Det roliga är att folk uppenbarligen har valt att åka ner eftersom de är så rädda för att förlora sina pengar. Konstig prioritering, kan jag tycka. Jag skulle kanske åkt ner för att få vara med och skydda kulturarvet.

Folk är så jävla världsfrånvända. Hur orkar man vara en så självupptagen i-landsmänniska att det man bryr sig i en sån här situation är huruvida man får åka på solsemester eller ej? Klart det är trist att inte få vad man betalat för men att vika ut sig i pressen och ba: ”kolla så synd det är om lilla mig” känns en aning osmakligt och ignorant.

Jag skulle vilja ha lite mer perspektiv i debatten. Och kanske lite mindre fokus på svenskar på solsemester i Egypten och en aning mer på konflikten om sådan.

Den bästa jävla nyheten.

Seriöst, det här är så jävla roligt. Så fruktansvärt jävla bra nyheter.

– Jo, det kanske det är. Men jag kände inte för det nu, vid det här tillfället, jag kände det att ta av mig och stå genomsvettig på en toalett med en främmande person. Nej, jag kände helt enkelt inte för det. Så det handlade om min personliga integritet och när det gäller drogtester så tycker jag att det är någonting man verkligen ska hitta rätt balans på och det är också någonting som man måste vara väldigt försiktig med.
Expressen.se har sökt Thomas Bodström, som dock är upptagen under måndagsmorgonen.
I P1 Morgon säger han dock:
– Från början trodde jag att det handlade om ett plåster eller ta ett blodprov.

Hur i helvete kan man vara en politiker som förespråkar slumpmässiga ”frivilliga” drogtester utan att veta hur det går till. Hur kan man ens undgå att veta hur det går till alls. Vem fan vet inte att ett drogtest gör genom pissprov.

Tomas Bodström borde nu ses som officiellt misstänkt för knarkbrott, eftersom han vägrade göra testet, så beter sig nämligen bara knarkare. Bara den som har något att dölja skulle kunna ställa sig kritisk till att bli testad för droger, för har man rent mjöl i påsen, ja, då borde man minsann inte ha några som helst problem med att någon ser på när man kissar i en burk. Om inte annat för att man borde vara så ivrig i att bevisa sin oskuld.

Så jävla idiotiskt. Jag blir galen.

Helt vanlig ungdom som röker en handrullad cigarett eller en farlig missbrukare som borde spärras in. Endast drogtest kan avgöra. Gör han inte en lite konstig min?

Om burkaförbud och friheten att bära vilka jävla kläder man vill.

Jag har hört två argument för ett förbud mot Burka och Niqab, det första är att man inte borde täcka sitt ansikte på allmän plats för att man ska kunna identifieras. Det handlar i grund och botten om att man inte ska ha rätt att vara privat i det offentliga rummet, en synvinkel som jag ställer mig starkt emot. Det finns många anledningar till att man skulle vilja dölja sitt ansikte, kanske vill man inte bli igenkänd av människor som kan skada en eller folk man känner men inte orkar prata med, kanske skäms man över sitt utseende till den grad att man inte vill visa sitt ansikte eller liknande, eller så är man religiös och tror att det är vår allsmäktiga skapares vilja att man ska täcka ansiktet, håret och annat sexigt. Galenskap, förvisso, men trots det en helt rimlig anledning till att bära burka som folk borde respektera. Vi hyser orimliga misstankar kring muslimer, det är som om folk tror att det ska dölja sig en massa terrorister under burkan, men i praktiken är det nog knappast en säkerhetsfara att man får täcka sitt ansikte en helt vanlig dag på stan. Givetvis får man lov att ta av sig plagget om man måste identifieras, men det måste man inte göra stup i kvarten.

Om man bara tycker att det är ”obehagligt” att folk döljer sitt ansikte så har man problem med sin tolerans. Vi kan inte ha ett samhälle där saker förbjuds för att de är socialt obekväma, det skulle leda till allt för många förbud. Jag tror till exempel att de flesta delar min åsikt om att knarkare och alkoholister i kollektivtrafiken är otrevligt, dels för att de ofta är pratglada och därmed stör min ro men också för att jag hatar att bli påmind om att människor lider. Man blir helt enkelt ofta illa berörd av det som är annorlunda och avfärdar det som förtryck, galenskap och primitivitet. Som om vi skulle vara så jävla civiliserade och perfekta.

Man kan också se det ur den ”liberala” synvinkeln, som menar att man till varje pris måste undvika att kvinnor bär ett plagg som de ”egentligen” inte vill bära. Här ser man givetvis direkt tvång som något dåligt, vilket är helt korrekt, men man tenderar också att tala om indoktrinering som något som ska kunna ses som tvång, och man utgår då också ifrån att alla kvinnor som önskar bära burka är indoktrinerade. Vad man kan se här är att man i våran kultur ser burkan som något så sjukt att ingen som är vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna bära plagget frivilligt. Detta kan säkert stämma, men det är knappast någon grund för lagstiftning. Alla är vi mer eller mindre indoktrinerade i ett sätt att tänka och att döma ut vissa som mer eller mindre ”naturliga” och bra är bara godtyckligt.

Dessutom så är burkan i sig inget farligt, det är ju förtrycket bakom som är intressant. Att tro att man kan komma åt sjukdomen genom att förbjuda symptomen är bara löjligt och den dålig ursäkt får att låta våra känslor av obehag inför det som är annorlunda spela fritt. Det är en ganska äcklig reaktion att bara angripa det vi kan se direkt med våra ögon, istället för att vara intresserade av att komma åt det som verkligen skadar människor. Troligen kommer burkaförbudet inte att göra muslimerna mer integrerade i samhället, det kommer om något späda på utanförskapet och ilskan i redan extrema grupper. Förbudet signalerar ju tydligt att det dem tror på anses fel.

Jag menar inte att det bara handlar om olika synsätt och att båda är lika legitima, jag tycker också att det är förkastligt att ha en så repressiv sexualsyn att kvinnorna måste täcka hela sin kropp för att inte anses hetta upp det manliga begäret till obegränsbara nivåer. Man får dock inte glömma att våran kultur och har sina efterblivna drag och på intet sätt är ett moraliskt föredöme, i alla fall inte om man ska utgå från någon slags liberal princip vilket man ändå verkar vilja göra i det här fallet, vi har också våra moralistiska påfund som på intet sätt är grundade i någon slags allmängiltig moral.

Det enda föredömliga man kan göra i den här situationen är att acceptera olika kulturers särdrag och vara så tillåtande som möjligt, för om vi skapar motsättningar så kommer de extrema grupperna stärkas i sin övertygelse och att deras kultur är bäst och att vi bara är fientliga och inte fattar. Man kan inte kräva att de ska uppvisa tolerans om inte vi gör det. Att ha en liberal inställning är den enda värdiga utvägen ur detta, och med det menas att man ska acceptera alla kulturella särdrag som inte innebär en direkt kränkning av individens frihet. Därmed ska man självklart inte tillåta hedersvåld, bortgifte, tvång eller någons lags subtilt hot om våld. Problemet att vi aldrig med säkerhet kan veta om burkan bärs frivilligt eller på grund av tvång finns alltid, på samma sätt som vi aldrig med säkerhet kan veta om ett blåmärke kommer från en olycka eller en aggressiv familjemedlem.

Utgångspunkten bör dock vara att man får bära vilka kläder man vill, men att det ska finnas ett socialt skyddsnät inom t.ex. skolan som är uppmärksamt på folks hemförhållanden och att man lär ut sekulära och demokratiska värderingar till alla. Att tillåta att folk inte närvarar på sexualkunskapen eller idrotten på grund av religiösa skäl är mycket farligare än att låta folk täcka ansiktet, för då accepterar man att religionen kan stå över en lag som gäller alla, det vill säga skolplikten, det är inte särskilt sekulärt. Samhället måste signalera att det finns hjälp att få för den som känner sig förtryckt i sitt hem och att man får lov att inrätta sig under svensk lag trots religion. Men att skapa lagar endast avsedde för att hindra att folk utövar sin religion är varken sekulärt eller respektfullt.