Denna uppdelning mellan självkänsla och självförtroende som alla vill göra stör mig. Jag förstår vad uppdelningen syftar till och varför man vill göra den, men jag menar att folks försöker få två saker som är tätt sammankopplade att verka helt olika och frikopplade från varandra.
Att ha bra självkänsla är alltså att känna att man har ett värde fast man inte presterar jämt och ständigt. Att ha bra självförtroende är alltså att lita på sin egen förmåga. Jag tycker att jag har ganska bra självkänsla, jag känner till mina bra och mina dåliga sidor utan att tycka att det är jobbigt, jag kan ta kritik utan att min självbild rasar samman och så vidare. Men min självkänsla är starkt beroende av att det finns saker som jag upplever att jag är duktig på, som skrivandet, det intellektuella och fotandet. Om jag inte få uttrycka det på ett tag så blir det jobbigt. Alltså; om jag har dåligt självförtroende inom några specifika saker så blir även min självkänsla drabbad.
Jag tror inte att någon människa kan gå omkring och aldrig känna att hen är bra på något men ändå känna att hen är värd något (utöver något slags rent teorietiskt människovärde, vill säga). Jag vill hävda att även vår självkänsla är starkt beroende av hur vi känner att vi presterar, eller vad vi känner att vi kan. Sedan tror jag absolut att man kan vara mer eller mindre känslig för upp- och nedgångar i prestationsförmåga.
Så jag tänker såhär; självkänsla och självförtroende handlar båda om hur man presterar, men det ger utslags på olika lång sikt. En person som aldrig upplever att hen kan något tror jag får väldigt svårt att bygga upp en bra självkänsla. Jag menar inte att uppdelningen är fel, bara att den tillmäts större vikt än vad den faktiskt har.