Etikett: upprop

Satirikeruppropet.

Jag vet inte om ni har uppmärksamma denna historia, men jag tänkte göra en liten genomgång eftersom jag finner den så otroligt lustig.

Galago, som för den oinvigde är en svensk radikal serietidning som ges ut av förlaget ordfront publicerade för en tid sedan texten upprop som i korthet bygger på att Svenska satirikers centralorganisation tycker att deras arbetsvillkor försämrats i och med att högern redan ägnar sig åt värre pajaskonster än vad den mest fantasifulla satiriker skulle kunna fantasiera ihop.

Men även för satiren har saker och ting blivit svårare. Från regeringshåll inför man reformer som är så förnuftsvidriga att förutsättningarna drastiskt har försämrats för de som försörjer sig på att driva med politiken. Inget ögonblick i humorhistorien, menar vi, kan mäta sig med att Fredrik Reinfeldt på fullaste allvar menar att RUT-avdraget minskar klassklyftorna.

Man avslutar med ett antal krav från denna högst fiktiva organisation:

Våra krav är följande:

Kväv den fria pressrösten.

Terroristförklara Timbro.

Inför straffskatt på artikelkommentarer.

Avsätt kulturministern.

Skjut Per Gudmundson.

Alla människor med vett inser att detta är ett skämt. Det publiceras i Galago, organisationen finns inte osv. Det borde vara uppenbart att detta är satir. Men ändå så anmäler Per Gudmundson tidningen till JK eftersom han kände sig så hotad och, får man anta, kränkt. JK var emellertid inte intresserade av att göra en utredning eftersom dem, gud ske lov, insåg att detta var menat som satir och att ingen människa skulle få för sig att skjuta Per Gudmundson på grund av detta.

Detta tycker SvD såklart är mycket allvarligt:

Det handlar om ett allvarligt hot mot en journalist på Svenska Dagbladet. Att JK inte anser det ens värt att utreda är uppseendeväckande, säger Lena K Samuelsson.

Jag kan absolut förstå att Per Gudmundson personligen känner sig hotad och manad till att anmäla detta, men den uppståndelse som kommit ur det är bara så jävla fånig. Detta är inte seriöst, för bövelen. Det är så kallad satir. Jag kan väl säga att jag håller med Christina i allt väsentligt.

Men visst ger det en jävligt skön sprängkraft är Galagos text att borgerligheten reagerar med JK-anmälan på så uppenbar satir. Man behöver inte skämta om dem, för det gör de så bra själva.

Konsumentmakt är inte allt.

OLIKA förlag har startat någon slags upprop mot de här barntidningarna som Egmont släppt.

Genast tycker Viktor Barth-kron (som jag annars brukar hålla med i det mesta) att de istället ska använda sig av ”konsumentmakt” och strunta i att köpa tidningarna. Förvisso kan det ju verka dumt att köpa tidningar vars innehåll man inte sympatiserar med men enbart konsumentmakt är verkligen inte lösningen på alla problem.

Han talar också om tryckfriheten och antyder därmed att någon har sagt att dessa tidningar ska förbjudas. Det är klart att ingen kan lagstifta mot dessa tidningar, det är inte heller så jag har uppfattat uppropets syfte. Det är dock ändå relevant att göra sin röst hörd och opponera sig mot saker man ställer sig emot, oavsett som det sker i politiken eller på den fria marknaden. Dessa listor ska skickas till Egmont, inte till lagstiftarna eller de som ger ut presstöd (jag hoppas verkligen inte att pressstödet går till sån här skit, btw), alltså finns det absolut inget yttrandefrihetsproblem i detta.

Ingen skulle väl börja snacka om konsumentmakt istället för protest om ett företag utnyttjade barnarbetare? Klart man använder konsumentmakt också, men inte enbart. Då fattar alla att det är okej att sätta press på förtaget utöver att inte handla där. Typ genom att ställa dem till svars, låta dem försöka förklara sig och framförallt försöka engagera andra till att inte handla där. Informationskampanjer är ju någon slags nödvändighet för att konsumentmakt över huvud taget ska ha någon verkan, för hela konceptet bygger på att folk vet vad de konsumerar.

Hur lite man än vill det så har företag makt och då kan de även ta ett ansvar. En grundförutsättning är att företag vill gå med vinst, men trots detta så kan man ta avstånd från oetiska produkter och arbetsmetoder, även som företagsledning. Och det kan man försöka få folk att göra, till exempel genom upprop.

Att tycka att det enda sättet som folket kan påverka företagen på är genom att välja ett köpa eller inte köpa deras produkt är som att tycka att man bara kan påverka politiken en gång var fjärde år, i vallokalen. Men för att man ska kunna tala om riktigt konsumentmakt så måste arbetet sträcka sig utöver valet att köpa eller inte köpa, man kan till exempel försöka få andra konsumenter att inte köpa produkten, sätta press på företagsledningen att förklara sitt initiativ och hoppas på att dem tar sitt förnuft till fånga.

Jag vägrar acceptera att den enda makt jag har är de pengar jag kan konsumera, eller den röst jag kan lägga var fjärde år. Man kan ha mer inflytande än så och det är utrymme man måste roffa åt sig, för det är såklart skitbekvämt för företag om ingen opponerar sig mot deras verksamhet.