Jag tänker lite på behovet av upprättelse och hur det ofta står i motsats till behovet av integritet i patriarkatet, och hur dessa ofta hamnar i konflikt med varandra för individen, samt hur en kan hantera detta.
Typ om en man betett sig som ett kräk mot mig vill jag kanske förmedla det, men det är ofta svårt eftersom detta i regel tas som att en vill att de ska ”reparera” skadan i relationen.
Ett vardagligt exempel: en man gör något dumt mot en, en markerar att det inte är okej och de responderar med att hålla på och förklara sig och be om en till chans för att de egentlige är schyssta innerst inne. Detta är något jag har varit med om flera gånger i krogsammanhang. Män som tar kontakt på ett uppenbart oacceptabelt sätt och sedan vill ha ”en chans till”.
Men jag tänker att samma grej går igen även i andra relationer med män. När de blir konfronterade med sitt beteende så reagerar de inte med att dra sig undan utan med att ytterligare pressa på att en ska ha någon slags relation, för att de ska få ”bevisa” att de faktiskt är okej. De tycks tycka att den som har konfronterat dem med ett vidrigt beteende har någon slags skyldighet att coacha dem ur detta vidriga beteende.
Detta har lett till att jag i flera fall helt enkelt inte konfronterat män med deras beteende eftersom jag inte har någon lust att hamna i en situation där jag måste ta hand om deras sårade känslor och coacha dem till att bli bättre människor. Istället drar jag mig undan och försöker upprätthålla distans i relationen, för att bevara min integritet. För att jag inte har någon lust att tumma på mina känslor för att uppnå någon slags ”kompromiss” som alltid är på deras villkor, som de tvingar fram genom sina trakasserier, även kända som ”ursäkter” eller ”förklaringar”. Det krävs väldigt mycket för att orka stå emot dessa övertalningsförsök, och det är en styrka väldigt få personer har. Kvinnor är så inlärda i att alltid tillfredsställa andra, söka kompromisser och lösningar, att det är väldigt svårt att stå emot. Om en man uttrycker intresse av detta så måste en liksom tillfredsställa dem.
Detta är dock problematiskt på ett annat sätt, nämligen att jag inte får möjligheten till upprättelse. Om jag inte kan säga att jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så kan jag inte få ur mig mina känslor och lägga skulden där den hör hemma. När det aldrig bli någon öppen konflikt efter uppenbara övertramp tar det på en psykiskt. Kanske tänker en att en får skylla sig själva eftersom en inte ”stod på sig” och liknande.
Detta är såklart ett smidigt sätt för män att slippa ta emot eller ta till sig kritik för sitt beteende. Genom att bli fullständigt odrägliga när de är skuldmedvetna så slipper män helt enkelt undan att bli skuldmedvetna, eftersom ingen orkar ta konflikten. Speciellt inte med de män en har en nära relation med.
Min nuvarande lösning på detta är att undvika samröre med män, så att jag helt enkelt inte hamnar i dessa situationer. Det är såklart väldigt begränsande, men ändå helt acceptabelt eftersom de inte direkt har något att ge mig. När jag väl hamnar i dessa situationer blir det dock desto mer påtagligt hur jag ständigt måste förhålla mig till deras gräsöverskridande beteende, hur jag ständigt måste avgöra om jag ska konfrontera dem och riskera en lång diskussion eller om jag ska låta det passera.
Jag fantiserar om upprättelse. Jag fantiserar om att de män som skadat mig ska veta om att de har gjort det, att de ska veta om hur mycket jag hatar dem för detta, att de ska veta att jag inte har förlåtit dem bara för att jag inte tar konflikten öppet. Att de ska veta att det under den trevliga fasaden döljer sig ett brinnande hat.
Ibland inser människor att de har gjort något fel och ska be om ursäkt för detta. Detta är såklart fint och bra på många sätt, men ofta blir ursäkter som inte framförs på ett bra sätt snarare en fortsättning på ett övergrepp. Jag upplever att det är vanligt att ursäkter framförs på ett okänsligt sätt som snarare handlar om att personen som framför ursäkten vill ha något av mig än att den vill be om ursäkt för något den gjort mot mig.
En gång så var jag på en fest där en man skämtade sexistiskt med mig, varpå jag blev arg och sa till. Först brydda han sig inte utan höll på med bortförklaringar, men när han till slut fattade grejen så följde han efter mig hela kvällen och bad om ursäkt. Jag sa att det var okej, och det tyckte jag också att det var, men jag hade ju ingen större lust att prata med honom. Jag var inte arg över det som hade hänt, men givetvis vill en inte fortsätta hänga med någon som inlett umgänget med att göra en upprörd. Men det var som att han inte bara ville att jag skulle förlåta hans handling utan också umgås med honom och bekräfta att han var en bra person, vilket jag givetvis inte kunde göra eftersom vi inte kände varandra och att han dessutom ju faktiskt hade betett sig illa mot mig. Hans ”ursäkt” blev endast jobbig och besvärande för mig, det förstörde min kväll mycket mer än vad hans sexistiska skämt hade gjort.
Att hantera ursäkter som framförs såhär kan vara väldigt svårt. Ofta handlar det om människor som har något slags intresse av att vara bra personer och då vill en liksom gärna uppmuntra det och bekräfta dem i det. Jag märker att jag mycket lätt faller in i att säga att saker som inte är okej är okej för att en person visar sig ångerfull inför det. Detta är något som sker både i relationer jag har och med människor som jag känner ytligt eller kanske inte ens känner över huvud taget.
Det här att be om ursäkt är en känslig sak. Många människor ber inte om ursäkt på ett ärligt sätt. De vill egentligen inte göra något för personen de ber om ursäkt till utan vill främst ha syndernas förlåtelse. De vill höra att det som skett är okej, att de är bra personer och så vidare. Ungefär som om ursäkten skulle göra det som hade skett ogjort.
Jag hatar när någon ber om ursäkt och jag förväntas ge något tillbaka till den personen. Att jag förväntas lägga huvudet på sned och ba ”men lilla gubben jag förstår att det var jobbigt för dig vad synd det är om dig”. Att jag förväntas ha någon slags förståelse för dennes situation, det som ledde fram till handlingen som ska ursäktas och så vidare.
Jag uppskattar en ärligt menad ursäkt, men det innebär inte att jag för den sakens skull vill ha något med den personen att göra i framtiden eller se hen som en bra person eller en person som skulle vara bra för mig. Vissa människor verkar förvänta sig att en mottagen ursäkt innebär att det som skett är utraderat, men det som ägt rum kan inte bli ogjort. Även om jag uppskattar att någon ber om ursäkt för ett sexistisk skämt innebär inte det att det inte spelar roll att personen drog ett sådant skämt från första början.
Jag förstår att det kan vara viktigt med förståelse för att en ska kunna ändra ett beteende, och detta respekterar jag. Detta innebär dock inte att en kan hämta denna förståelse från personen en sårat. Jag tycker till exempel att män kan träffa varandra och diskutera sitt förtryck av kvinnor så att de kan komma vidare, men jag tycker inte att de ska terrorisera kvinnorna de utsätter för sitt förtryck med detta. Det blir bara ett dubbelt förtryck; inte bara ska en utsättas för en massa skit utan en ska också tvingas ha förståelse för förövaren.
Om en är ärlig i sin ursäkt så borde en lägga fram den och sedan träda tillbaka. Om personen en har bett om ursäkt inför vill ge sin förlåtelse eller ha kontakt så är det upp till hen att ombesörja detta. Att be om ursäkt gång på gång är att utsätta någon för en social press. Förlåtelse är ingenting som kan begäras, utan det är något som måste ges frivilligt. En kan be om förlåtelse men en kan inte pressa någon till det. Om förlåtelse sker under press är det ingen genuin förlåtelse utan bara en fråga om en ritual som utförs för att det ska kännas bra för personen som känner skuld.
Om en känner skuld för något en gjort bör en först och främst se till att ändra sitt beteende till framtiden, snarare än att de människor en utsatt ska säga att det är okej. Att be om ursäkt för tidigare misstag kan aldrig vara en kompensation för förändringsarbete. Ändå känns det som att många människor fokuserar på att älta det förgångna snarare än att sträva efter förändring i nuet. Att be om ursäkt i en sådan kontext är bara ett stort självbedrägeri och att tvinga en annan människa att återigen ta hand om ens känslor. Om en inte är redo att be om ursäkt förutsättningslöst så kan en lika gärna strunta i det, ty då är det bara en tom ritual.
Det är fascinerande vilka omvägar människor tar för att slippa behandla människor lika oavsett kön. Varför inte bara sluta dela upp världen på könsliga grunder och istället se människor som människor? Hur kan en människa över huvud taget ha något emot det. Jag tycker seriöst att detta är mycket fascinerande.
Mina favoritargument:
Men människor har alltid delat in varandra efter kön, det är naturligt. Okej? Människor har även krigat, ägnat sig åt blodsoffer, könsstympat och så vidare. Det betyder inte att detta är bra eller önskvärt. Ett överlag rimligt svar till alla som talar om naturligt är denna seriestripp av Lundkvist:
Människor har alltid gjort så och kommer alltid göra så, det går inte att ändra. Detta är den lite mer ”snälla” versionen av argumentet ovan. Personen medger att det kanske inte så så bra det här med könsroller men är helt övertygad om att det är omöjligt att förändra, och skiter därför i att själv göra några som helst ansträngningar. Denna cynism är fan otrolig, kan jag tycka. Samhället är ju i ständig jävla förändring och feminismen har rönt många framgångar, många idéer om hur kvinnor är har kastats på historien soptipp. Hur kan människor inte tro att förändring av samhället är möjlig? Handlar nog mer om att de egentligen inte vill ha förändring.
Men det är faktiskt skillnad på kvinnor om män [hänvisar till något studie där en kunnat hitta 5 % avvikelse från vad som skulle vara ett slumpmässigt utfall]. Okej, det kan absolut vara så att det finns skillnader, jag förnekar inte detta. Men för det första är den här typen av studier sjukt missvisande ur ett feministisk perspektiv eftersom de görs på kvinnor som redan fått leva i patriarkatet. Ni vet väl att hjärnan förändras efter hur en använder den? Ni vet väl att personligheten inte är fast utan skapas av omgivningen? Ni vet väl att pojk- och flickbarn behandlas annorlunda från födseln? Och även om det vore så att kvinnor och män hade vissa naturliga avvikelser mellan grupperna så är det fortfarande väldigt märkligt att utgå från att alla skulle vara så. Tänk till exempel att kvinnor är 5 % mer intresserade av sitt utseende på gruppnivå, innebär detta att alla kvinnor är mer intresserade än män? Motiverar detta att vi ständigt utgår från att män ska vara ointresserade och kvinnor intresserade? Det tycker jag inte. Verkar fett mycket enklare att utgå från att folk är individer än att dra slutsatser utifrån kön eftersom det alltid kommer finnas en massa personer som avviker från det som definieras som tillhörande deras kön, och det blir så jävla jobbigt att hantera för både dem och dig om du envisas med att ”kön spelar roll”.
Kan inte folk bara sluta hitta en massa ursäkter för att pressa in människor i trånga könsfack? Hur svårt kan det egentligen vara att behandla alla som individer istället för att tolka allting utifrån kön.
För ett tag sedan så uppstod ganska mycket ”debatt” på twitter med anledning av att Wallin hade kallat kvinnor som vill bli bjudna på drinkar och andra saker för ”lyxhora” och ”drinkluder”. Hen menade att dessa kvinnor bidrar till patriarkala strukturer när de förväntas sig att bli uppassade. Folk blev arga, mig själv inkluderad, eftersom det är en typ av slutshaming och ett okonstruktivt sätt att försöka ändra könsroller på.
Detta tog Wallin som att en inte ”får” säga vissa saker, för då blir folk ”arga”. Påståendet att en inte ”får” säga något när en får kritik för ordval och/eller åsikter är i sig problematiskt, eftersom det skapar bilden av att de som blir upprörda skulle inneha någon slags makt att avgöra vad som får och inte får sägas, vilket inte var fallet. Wallin medgav visserligen att det var en ”klumpig formulering” men inte för att det var fel egentligen utan för att folk uppenbarligen tog illa vid sig och hen borde ha förutsett detta.
Hen tog alltså tillbaks, men inte riktigt, utan framställde det snarare som att hen hade tvingats att ta tillbaks och blivit tystad av någon slags pk-mobb. Det var även i samband med detta som hen menade att jag var det största hotet mot feminismen på grund av mitt ”ständiga teoretiserande”.
Jaja, nog om detta, historiens detaljer i sig är inte så intressanta utan utgör bara bakgrund till det jag hade tänkt att behandla nu.
Med anledning av alla hjärtans dag twittrade Wallin alltså som ovan, en tydlig syftning tillbaks till det som hade inträffat. Hen skriver att hen tycker illa om en viss typ av kvinnor, men den här gången ska hen inte använda ”lyxhora-ordet”. Men att hen nämner att hen inte ska använda ett visst ord visar ändå tydligt att hen skulle vilja använda ordet, men av olika skäl inte känner att hen kan använda ordet. Varför? Troligen för att hen fått kritik för det.
Vad är då problemet med detta? Wallin använder ju trots allt inte ordet, så jag borde ju vara nöjd.
Jag vill mena att det här är ett väldigt vanligt agerande i det debattklimat som råder idag. Folk säger sexistiska/rasistiska saker eller använder rasistiska/sexistiska ord. De får, som sig bör, kritik. Kritik som ofta är välformulerad och välunderbyggd. Sedan så tar de tillbaks och ångrar sig, fast ändå inte riktigt utan bara nästan. Istället för att säga ”jag är ledsen att jag använde ett sexistiskt/rasistiskt ord” så säger de att deras ordval var lite ”klumpigt” eller ”olyckligt” och att de inte ”förstod att folk skulle bli så upprörda”.
En kan be om ursäkt på en massa olika sätt. Antingen kan en göra det på ett sätt där det märks att den faktiskt ångrar sig, att en insett sitt misstag och inte ämnar göra om det. Eller så kan en göra det på ett sätt där det snarare framstår som att en fortfarande tycker att agerandet var rätt och riktigt, men att omvärldens reaktioner tyvärr tvingade en att ta tillbaks, dock mycket motvilligt. Jag antar att de flesta har varit med om det senare. Det är inte ett särskilt trevligt sätt att be om ursäkt på, och skapar absolut inte känslan av att personen menar det.
Det Wallin gör här är det senare. Hen gör en läpparnas bekännelse, ändrar sitt beteende på denna enda punkt, men låter det samtidigt vara otroligt tydligt att hen egentligen tycker att det är fånigt och att hen egentligen tycker att det borde vara helt okej att gå omkring och säga att folk är ”lyxhoror”, trots att ”hora” är ett djupt misogynt uttryck. Hen skapar härmed intrycket av att hen blivit tystad, hen skulle i princip ha kunnat säga ”det får man ju inte säga i det här landet”. Sedan väljer hen dessutom att återkomma till denna konflikt och ta upp det igen vid ett senare tillfälle, som för att säga att hen minsann inte har ångrat sig med att vi väl ska få som vi vill.
Jag greppar inte detta. Jag tänker att om en får kritik för ett agerande så håller en antingen med och ändrar sitt agerande, eller så håller en inte med och kör på som vanligt och låter folk vara sura. Men att på detta sätt samtidigt ”ångra sig” och absolut inte göra det tycker jag är skitlöjligt. Att säga att en inte ”visste att det var fel” och låtsas som om det var det grundläggande problemet, att det inte stod med på listan över rasistiska/sexistiska uttryck, när det egentligen borde vara ganska givet att ett ord som innehåller delen ”hora” är sexistiskt.
Visst kan det hända att en inte inser att en ord är rasistiskt/sexistiskt. Alla kan göra misstag, och jag har själv gjort detta flertalet gånger. Frågan är bara hur en agerar efter att misstaget har uppdagats. Om en har som mål att inte ägna sig åt rasism/sexism och inser varför ordet en använde är rasistiskt/sexistiskt så borde en onekligen be om ursäkt ordentligt, inte göra en sådan här halvdan ”jag visste inte att en inte fick säga så i det här landet”-ursäkt som Wallin gör här. Om en genuint inte tycker att ett ord som lyxhora är sexistiskt så är det väl bara att fortsätta använda det om en så önskar.
Eftersom de närmaste veckorna har spenderats i ett slags sönderstressat zombieliknande tillstånd (se ovan) så har jag inte orkat engagera mig i att svara på kommentarer. Detta är jättetråkigt och jag ber om ursäkt till alla som ställt frågor och kommit med vettiga invändningar som inte har fått svar ordentligt. Tänkte väl försöka få någon ordning även på detta.
Ni ska dock veta att jag trots detta läser, och uppskattar, alla kommentarer.
Jag tror det var i söndags som det senaste twitterhaveriet gick av stapeln, kallat #pepparkaksgate. Grunden för det hela var en artikel i Nerikes Allehanda som handlade om ett barn som inte fick vara pepparkaka i skolans luciatåg eftersom det, enligt artikeln, kunde uppfattas som främlingsfientligt. Detta fick ungefär hela twitter att slå bakut och skriva om att detta minsann är att dra pk-ismen för långt, uttryckt på en massa olika sätt. Även personer som själva ingår i den politiskt korrekta sfären upprördes, bland annat Lady Dahmer som upprörs över det överdrivna hänsynstagandet till att någon kan ”ta illa upp”. Det hela slutade med att det kom en ny artikel där det hela förklarades som ett missförstånd. Detta kan såklart vara en efterhandskonstruktion, men det kan minst lika gärna vara helt sant eftersom källan i den första artikeln inte verkade vara mycket mer än den berörda tioåringens mor. Nå, spela roll.
Jag håller såklart i sak med om att det är trams att tycka att det är rasism med pepparkaksgubbar i luciatåget, om det nu var så det var. Jag tänker inte heller ge mig in i en diskussion om den tragiska bristen på både källkritik och nyansering som alltid förekommer i den här typen av debatter, eftersom den borde vara ganska uppenbar för de flesta. Vad jag däremot har otroligt svårt för är hur många personer som ingår i den politiskt korrekta sfären är så otroligt ängsliga kring detta att en måste göra värsta grejen så fort något går utanför vad en anser är ”okej” att göra i den politiska korrekthetens namn.
Samma tendens finns hos feminister att alltid ”ta avstånd” då en tycker att någon feminist har gått för långt. Jag tycker att detta är relevant i vissa fall (även om jag själv inte alltid gör det) som när det rör länge pågående debatter eller sådant som fungerar som vattendelare inom den feministiska sfären. Däremot ser jag inget behov av att ta avstånd så fort någon feminist säger något jag inte sympatiserar med. Jag tar avstånd från vanligt förekommande fenomen som jag inte sympatiserar med, men jag ser inget behov av att t avstånd från alla yttranden från feministiskt håll jag inte sympatiserar med. Detta vore att lägga energi på helt fel saker och skapa onödiga konflikter i en grupp som faktiskt ändå överlag delar mina intressen. Jag är helt för intern kritik inom politiska rörelser, men det måste ske på ett rimligt sätt och när det behövs.
Och att som en person som generellt är för politisk korrekthet göra en så stor grej av den här pepparkakshistorien, och även av ”debatten” kring att kulturhuset flyttade Tintin i kongo från barnavdelningen som var för ett tag sedan, tycker jag är att springa rasisternas ärenden. Genom att bidra till att göra en så jävla stor grej kring varje liten skitgrej som händer så befäster en en bild av att det finns en ”pk-ism” i samhället. En bild som rasister har gjort väldigt väldigt mycket för att sprida, och som pk-människor alltså hjälper till att sprida än mer. När folk pratar mycket om något som egentligen inte alls är representativt eller ens regelbundet förekommande så tar det så otroligt mycket mer plats än vad det egentligen borde ta. Det skapar en allmän bild av att detta är ett fenomen snarare än en enskild händelse.
Företrädare för rasistiska, eller för den delen sexistiska, åsikter gör extremt sällan detta, det är ju aldrig så att någon företrädare för Sd själv drar uppmärksamhet kring att någon kommun eller skola agerat rasistiskt. De svarar ju knappt ens på direkt fråga kring sådana ärenden! Om de hela tiden hade belyst den rasism som finns i samhället hade de såklart förlorat extremt mycket på detta, det säger ju sig självt. Så varför belyser pk-människor ständigt de få (och ofta missvisande) exempel som finns på orimlig politisk korrekthet?
Alltså gud, du är Pk. Du är för ett ickesexistiskt, ickerasistiskt och jämlikt samhälle. Bara chilla i detta och be inte om ursäkt för dig hela jävla tiden. Du behöver inte, och du bör inte heller, ”ta avstånd” från alla personer och institutioner som implementerar detta på ett sätt som inte faller dig i smaken. Genom att alltid ”ta avstånd” från saker som inte är representativa för de politiskt korrekta sfären i stort så bidrar du till att skapa en bild av att detta är vanligt förekommande, och därmed värt att ta avstånd ifrån. Gör inte det!
Det är så sjukt jävla onödigt att skapa splittringar genom att ”ta avstånd” när det inte ens behövs. Jag blir så otroligt otroligt trött på denna ängslighet från vissa pk-människor. Varför ska det vara så förbannat svårt att stå för att en generellt sympatiserar med den rörelse som syftar till att bekämpa rasism och sexism? Varför måste en alltid ta avstånd från denna rörelse så fort en får chansen? Skäms ni för att ni är Pk eller vad fan är grejen?
I helgen träffade jag en såndär The game-snubbe. Ni vet en sån kille som läst The game, boken om hur man ligger med tjejer, utan och innan och nu har bestämt sig för att praktisera. Det första han gjorde var att kasta en ölburk på min kompis. Hon lackade ur som fan, varpå han höll på och bråkade och ba ”men det var väl inte så farlig”. Sedan när han fattade att hon faktiskt var sur på riktigt så ville han ”prata” och att hon skulle ge honom en till chans. Någonstans här blir jag arg, för hon ville verkligen inte prata med honom vilket hon markerade med all önskvärd tydlighet, men han fortsatta ändå att tjata. Jag sa väl typ något i stil med att hon inte ville prata och att han fick respektera det, varpå han börjar prata med mig istället och vill att jag ska dels ta emot hans ursäkt (vilket jag gärna gör, om den är ärligt menad) och dels ”ge honom en chans”.
Det är detta med att ge denna person en chans som jag inte fattar. Jag är absolut med på att ge personer en chans på krogen, men jag är inte intresserad av att ge personer som inlett sitt kontaktsökande med att kasta en ölburk att ge en chans till, speciellt inte om han inte har vett att be om ursäkt på ett genuint sätt utan bara gör det som någon slags ursäkt att fortsätta prata och demonstrera sig personlighet. Det finns kanske 100 människor jag skulle kunna prata med, varför ska jag då prata med en person som inlett med att bete sig som en douche?
Det är inte bara en fråga om ren ovilja utan även om principer. Jag tror nämligen att detta är en raggningsteknik som en del personer kör på, alltså att inleda med att vara ett jävla svin och sedan vilja visa sitt ”rätta jag” och liksom därför avkräva uppmärksamhet av personen. Detta kombineras dessutom med förminskande och ignorerade av vad personen ifråga säger. Tråkigt nog verkar detta dessutom fungera på många personer vilket jag tycker är lite deppigt.
Därför säger jag tack men nej tack. Det kan säkert vara så att en person som inleder såhär kan vara intressant, men jag tycker att själva sättet att initiera kontakt stinker och det känns inte heller respektfullt. Jag föredrar att tala med personer som möter mig som en jämlik och inte använder några jävla ”knep” för att vinna min uppmärksamhet. Vad sägs om ett vanligt ”hej”, inleda en konversation och vara intresserad av svaren och respektera min person. Det fungerar utmärkt på mig i alla fall.
Inte ska man be om ursäkt för ”den man är” tycker många och jag bli så konfunderad. Jag förstår detta med att våga vara annorlunda och speciell, att vara provocerande och att inte skräda orden. Absolut, jag gör det själv. Men tänk om jag hade sagt ”jag tänker inte be om ursäkt för den jag är” när Hanna Fridén tyckte att jag citerat henne fel? Det är en jävla skillnad på att ha en viss personlighet som man värnar om och på att inte vara intresserad av att ta kritik mot och förändra ett speciellt handlingsmönster.
Om någon skulle säga åt mig att sluta vara feminist, att sluta skriva eller liknande så skulle jag inte lyssna, för detta är vem jag är. Om någon däremot bad mig att inte uttrycka mig så hårt i en specifik fråga så skulle jag hantera det helt annorlunda. Kanske ändra mig, kanske inte, men jag hade inte gjort det till en generell fråga om mig som person. Inte skrivit ”jag citerade Hanna fel för att jag är sån/för att uppnå en reaktion”.
Nej, be inte om ursäkt för den du är men be för guds skull om ursäkt om du gör folk illa, om du uttrycker dig grovt eller generaliserande. Eller ännu bättre; tänk innan du skriver. Om du tror att något kommer väcka en massa reaktioner, fundera på varför och om du tycker det är värt det.
Om du nu tycker det så anser jag att det är vettigt att kunna backa upp det med något annat än att du skriver provocerande med flit. Det är ju ett otroligt cirkelresonemang. ”Jag skriver provocerande för att uppnå en reaktion”. Ja, okej. Reaktionen du nu gav upphov till var denna, besvara den utifrån inlägget, inte utifrån din tanke bakom inlägget. Förstår ni hur jag menar?
Visst, ibland överreagerar folk, ibland misstolkar folk med flit. Jag begriper det. Men bara för att det sker ibland så ska man väl inte utgå från det när andra människor försöker jävlas med en.
Det handlar inte om vem man är utan vad man gör och säger. Detta borde de flesta kunna göra en distinktion kring.
Det har utbrutit stort rabalder på grund av att Thorsten Flinck tog Gina Dirawis rumpa. Jag tyckte Dirawi hanterade det hela mycket bra när hon uppmärksammade vad han gjorde på scenen, något jag tror att många andra inte hade gjort av rädsla för att inte passa in. Jag menar, hon är ju blott 20 och har gjort en kometkarriär, hon är säkert väldigt mån om att inte äventyra den. Jag vette fan om jag själv hade vågat påpeka en sådan sak i en sån situation, ärligt talat. Starkt gjort!
Hanna Fridén har skrivit en krönika om hur Svt agerat i situationen och tagit upp detta med att man har nolltolerans mot såväl bärande av skor som man fått från företag som droganvändning även om dessa handlingar knappast heller syftar till att skada någon, men när det gäller att tafsa är det okej med endast en ursäkt, trots att alla vet att det är ett brott. Hur kommer det sig att folk är så pigga på att se mellan fingrarna när det kommer till sådant?
Jag kan säga att jag personligen inte hade haft något emot att Flinck hade fått vara kvar, man kan göra övertramp och ändå få en chans till (vilket jag för övrigt tycker borde gälla även den som knarkar). Det jag ogillar är att ursäkterna direkt följs upp av en massa personer som säger att det trots allt ”inte var så farligt” och att reaktionerna är ”överdrivna”. Jag hade accepterat att man lät honom vara kvar om man var jävligt tydlig med att det var på nåder. Som det ser ut nu så avkräver man en ursäkt för att i nästa stund släta över det hela. Det är tyvärr så det ofta ser ut när man agerar kring sexuella trakasserier: man lägger det inträffade till handlingarna snabbt som attan, så snabbt det bara går. Om Flinck gör samma övertramp igen är risken större att det ses som en isolerad företeelse än om t.ex. Ola Lindholm blivit påkommen med att knarka två gånger.
Flincks beteende försvaras också med att Dirawi säkert inte tyckte att det var så farligt för hon är ju trots att en Stark kvinna™. Såhär sa till exempel Helena Bergström:
Jag tror Gina är så pass strong att det kan hon ta det. Jag kan också ta en klapp av någon på rumpan. Det var nog inte menat som sexistiskt från hans sida, säger hon.
För det första spelar det väl ingen roll vad hon tyckte om det eftersom det fortfarande är ett övertramp att ta någon på rumpan utan den personens tillåtelse. Tafs är fortfarande ett brott, oavsett vad offret tycker om det. Dessutom handlar detta inte bara om hennes upplevelse av det hela utan om ett brott som har begåtts i direktsändning i ett av de populäraste programmen i Sverige. Det säger ju sig självt att det inte är en sak enbart mellan Dirawi och Flinck när det sker på det sättet.
Oavsett var Dirawi tycker om Flincks tafs så borde saker som dessa inte ursäktas med att det säkert inte var illa menat. Majoriteten av alla människor menar liksom inte illa med sina handlingar, det gör inte att det är okej. Om man har gjort fel så är det fult att först be om ursäkt för att i nästa stund anklaga de som avkrävt en ursäkten för att överreagera. På det viset så markerar man ju verkligen att man bara bad om ursäkt för att den galna feministmaffian tvingade en till det, inte för att man faktiskt ångrar sitt beteende. Tänk er att Ola Lindholm i ena stunden bett om ursäkt för att i nästa säga att ”lite kokain är ju inte så farligt, folk som tycker det överreagerar”. Det hade blivit ramaskri!
Den här tendensen att framställa folk som tafsar som personer som helt enkelt inte vet vad de gör eller kan styra sina impulser, som bara vill väl med så blir det fel, den är så osmaklig. Det är detta eviga skuldavskrivande och ansvarsbefriande som tydligast visar att vi har ett stort problem med hur man ser på kvinnors kroppsliga integritet och männen som vägrar respektera den.
Det här gör mig faktiskt förbannad. Riktigt jävla skitförbannad.
Mogi, konsumtionshetsens okrönta drottning, har mage att moralisera över folk som shoppar på Ullared ”bara för att”.
Men sen så har vi den enorma skaran som åker dit med anledningen att det är billigt, de åker dit för att “hamstra”. De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det.
Alltid när du handlar dyra saker så har du en ursäkt, du kanske tycker att man aldrig kan ha för många baslinnen, att den där tunikan var den vackraste du sett och att du aldrig skulle klara dig utan den, att chanelväskan var en investering, att det var rea eller att det var så satans bra kvalitet på det där ribbstickade linnet för 600 spänn att det kommer hålla lääänge. Klart som fan det kommer hålla länge eftersom du har fler kläder än du kan använda, eftersom du shoppar tunikor som du inte bär mer än en gång. Kvalitetsargumentet funkar bara om man handlar sällan.
Enligt bloggkommentatorerna så handlade du den här månaden för 39 140 spänn. Om man handlar genomtänkt så handlar man helt enkelt inte så mycket, det är en totalt orimlig summa pengar att lägga på kläder.
Mogi skriver i sitt kommentarsfält
Det hade varit en sak om jag köpte på mig 10 Chanelväskor, det hade varit totalt onödigt, men nej, jag köper 1 då det är tom en bra investering att köpa vintage chanel, jag kan sälja den för 50 000 kr i London, köpte den för 25 000 kr. Rätt nice investering.Tårtfatet de köpte på Ullared fördubblar knappast priset på 1 år. Då kan de istället skänka de tusenlapparna de lägger på onödiga ting till välgörenhet. Jag har budgeten att köpa kvalitetsplagg samtidigt som jag stödjer välgörenhet. Men det jag stör mig på är folk som säger att de inte har råd att skänka till välgörenhet, sedan lägger de några tusen på transport till Ullared för att köpa lite klädnypor exempelvis.
Jag köper billiga väskor. Visserligen håller de sämre men i den takt jag spenderar pengar på väskor nu så kommer jag inte lyckas spendera 25 000 på väskor under hela mitt liv. Och även om just chanel stiger i värde så tror jag knappast alla dina skor, smycken och tunikor gör det.
Hon ondgör sig också över att folk åker med bil för att handla.
Men du har ju en bra anledning att åka dit, du köper ju saker som du verkligen behöver vilket är jätte smart då det är så bra priser. Det jag blir lite upprörd över är de som lägger sjuka summor som över 50 000 kr där varje sommar, på VADÅ? är min fråga, och hon som spiller ut massa bensin för att åka 500 mil fram och tillbaka till Ullared, SÅ ONÖDIGT! Kram!
Om du flyger till Paris för att shoppa (vilket ju var i princip det enda som hände som jag förstod det) så släpper du också ut massa bensin. Du släpper faktiskt ut mer bensin. Visserligen är ett besök i ett främmande land (förhoppningsvis) mer än shopping, men det kan det faktiskt vara att åka till Ullared också. De campar ju där, träffar andra familjer, får semester och käkar säkert ute och har det mysigt. Visserligen kanske inte så fint som Paris, men fortfarande en kulturell upplevelse. Man ska inte dissa folks nöjen för att de är mindre ”fina”.
detta tyckte jag var en otroligt intressant kommentar. Det är lustigt det där hur folk resonerar. Så fort en person tjänar mer än vanligt så förväntas det helt plötsligt en massa saker från den personen. Den de genast börja skatta mycket mer till staten, den förvntas vetvis skänka pengar till välgörenhet med jämna mellanrum. Om personen i fråga lägger pengar på sigsjälv så får den skit.Som att “Em” gav mig skit i en kommentar att jag lägger stora summor på en Chanel väska, armband från Hermes, och andra vackra plagg, väskor, resor osv. Om jag nu jobbat mig upp till en högre lön, då får jag skit om jag unnar mig vackra ting. Det förväntas att jag ska skänka bort halva min lön till välgörenhet varje månad för att det borde jag ju göra om jag nu tjänat så bra.
Näe, jag blir ta mig katten besviken. Alla vill väl bidra till välgörenhet i den mån de kan?
Anledningen till att folk blir sura är ju att du själv ska komma och moralisera kring välgörenhet.
De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det. Varför inte skippa det och lägga undan de små onödiga 30 kr beloppen som efter 1 år säkerligen blir några tusenlappar, och lägga det på välgörenhet?
Om du tjatar om att mindre välbeställda ska lägga pengar på välgörenhet istället för att shoppa så borde du faktiskt kunna ta att någon tycker detsamma om dina konsumtionsvanor. Det är dessutom ett jävla faktum att man som rik har mer pengar över att lägga på förlustelser eller, som du tycker, välgörenhet. Om man nu tycker att alla ska bidra är det väl bara rimligt att de som kan bidra mer gör det?
Och sist men inte minst:
Jag hade aldrig köpt såhär mycket kläder om det inte vore att jag hade en modeblogg. Jag har kännt press de senaste 1.5 åren att hela tiden måste köpa nytt för att kunna visa er nya outfits osv. Får tom kommentarer som hetsar mig som säger “Nu var det länge sedan du shoppade en massa, dags att göra det? Du har ju knappt visat upp något på senaste”.
Mogi, din ”modeblogg” är fan keff. Du skriver inte om kläder på ett intressant eller nyanserat sätt, du varierar inte din stil, du rapporterar inte om trender och du lägger inte upp inspirations- eller stylingtips. Om du hade varit en duktig modebloggerska så hade du kunnat klara dig utan att shoppa för närmare 40 000 på en månad. Se bara på Columbine Smille, Elin Kling, Frida Fahrman som alla driver stora modebloggar utan att shoppa för 40 000 i månaden. De shoppar visserligen mycket, men de har också annatmateriali sina bloggar, de är mer nyanserade i var de skriver för deras bloggar handlar faktiskt om MODE och inte om SHOPPING, som din gör.
Att ha en modeblogg handlar fan inte bara om att shoppa mycket, man måste kunna inspirera folk att styla saker annolrunda, öppna ögon för nya märken och trender, ha en vettig rapportering kring vad som händer i modevärlden och kanske föra debatter kring ideal, politik och liknande som relaterar till mode. Mode är mer än bara tunikor och gulliga koftor, fatta det! Dessutom så kan du inte skylla på enstaka läsare som tycker du ska konsumera, det är massa som tycker att du inte ska det också. Så pressen är nog ganska likvärdig från båda håll.
Det finns en diagnos som heter shopaholism. Det är inget skämt, det är en riktig sjukdom. När man har förlorat kontrollen över sin konsumtion, när man är beroende av den lyckokick man får, när man bara tänker på att konsumera, då är man en shopaholic. Det är en beroendesjukdom som är lika allvarlig som ett alkoholberoende, ett träningsberoende eller en ätstörning. Ett typiskt tecken på att man är beroende är att man ständigt rättfärdigar vad man sysslar med, att man alltid kommer på ursäkter och att man säger att man i alla fall inte är lika dåliga som ”de där”.
Jag tror att du ligger i riskzonen.
Jag tror inte bara att du är i riskzonen, jag tror helt enkelt att du är shoppingberoende.
Detta är dock problematiskt på ett annat sätt, nämligen att jag inte får möjligheten till upprättelse. Om jag inte kan säga att jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så kan jag inte få ur mig mina känslor och lägga skulden där den hör hemma. När det aldrig bli någon öppen konflikt efter uppenbara övertramp tar det på en psykiskt. Kanske tänker en att en får skylla sig själva eftersom en inte ”stod på sig” och liknande.
