Etikett: utanförskap

Jag skiter i ert jävla jobb, det är pengarna jag vill åt.

Jag läste Platsjournalen och funderade lite på termen utanförskap. Så som folk pratar om utanförskap idag verkar det som att bara en har ett jobb så slipper en undan utanförskapet. Om det sedan är ett jobb på deltid som ge för dåligt betalt, vilket många deltidsjobb gör, spelar ingen roll.
IMG_20140201_104208

Jag har något att bekänna: jag skiter i ert jävla jobb, det är pengarna jag vill åt. Jag skulle jättegärna skita i att jobba om jag skulle överleva ändå. Det finns gott om sätt att skapa sig en meningsfull tillvaro utan lönearbete, problemet är att vi inte lär oss hur vi gör i det här samhället där allt kretsar kring just lönearbete. Jag har inga problem med att underhålla mig själv, det jag har problem med är den ständiga stress jag känner över att kanske inte klara livhanken eller vara tvungen att underkasta mig förnedring.

Hur minskas utanförskapet av att en massa människor har deltidsanställningar fast de egentligen inte vill (frågan rörde rät till heltid)? Troligen kommer lönen de får inte att vara tillräckligt stor, för att inte tala om den pension det senare kommer att resultera i. Fler kanske får jobb, men en anställning i sig gör en inte integrerad i samhället.

Att göra som många ungdomar tvingas göra nu, och jobba via arbetsförmedlingen till en lön på bara några tusen, är snarare förnedrande än integrerande. En får alla baksidor av arbetet, det vill säga att en behöver utföra skiten, men inga fördelar i form av bättre livschanser (det är ju inte som att det erbjuds några karriärmöjligheter på dessa arbetsplatser), meningsfullt arbete (haha!) eller pengar att leva på.

Något som på riktigt skulle minska utanförskapet är om vi började dela på de jobb som behöver utföras och gick ner i arbetstid samt införde medborgarlön, så att folk slapp känna en ständig stress över att göra sig anställningsbara och istället kunde fokusera på att skapa sig ett meningsfullt liv utanför arbetet, i form av relationer med vänner och familj och fritidsaktiviteter. Skapandet av fler osäkra och dåligt betalda visstidsanställningar kommer inte att minska något utanförskap.

Om otrygghet och utanförskap.

Jag tänker lite på det här med ekonomi och stress och sånt. Jag är född i en familj med ekonomiskt goda förhållanden och jag har en del sparpengar. Det här spelar stor roll för min känsla av trygghet, jag vet att om allt skiter sig så kommer jag inte att stå utan någonting. Jag har mitt sparkonto, jag har mina föräldrar, i alla fall för en tid framåt. Det betyder mycket för mig att veta att jag har en viss ekonomisk trygghet.

Ändå känner jag mig otrygg ekonomiskt. Inte för att jag inte vet om jag kommer ha råd med hyran nästa månad, utan på längre sikt. Jag vet inte om jag kommer kunna få ett fast jobb med en rimlig lön, jag vet inte om det kommer finnas ett socialt skyddsnät som fångar upp mig om jag blir sjuk eller arbetslös, jag vet verkligen inte om jag kommer att ha någon slags rimlig pension. Såsom läget ser ut idag verkar det minst sagt illa med den saken.

Jag vet att det är många som faller ”mellan stolarna” i det här samhället, som plötsligt en dag står utan möjligheter till försörjning. Jag vet att det inte är något som händer andra, utan att det är något som lika gärna kan hända mig själv. Detta är något jag känner mycket ångest och stress inför.

Det handlar inte om en ständig otrygghet inför att klara nästa dag, det handlar om en stor otrygghet kring livet som helhet. Jag känner inte att jag har någon kontroll över mitt liv på lång sikt. Jag känner inte att jag kan göra ”rätt val” för att styra hur mitt liv ska te sig, utan jag famlar i blindo.

Den här grundotryggheten är utbredd. Att inte veta att det finns något som tar emot en när en faller, något som tar hand om en när en är gammal, det är jävligt jobbigt. Det handlar inte bara om ren fattigdom, om att leva ur hand i mun, utan även den där smygande känslan av att det bara krävs en lite knuff i fel riktning för att en ska trilla ner i en misär en inte kan ta sig upp ur. Gränsen mellan ett relativt stabilt liv och ständig otrygghet är tunn för många, inte bara för de i det så kallade ”utanförskapet”. Det är ett generellt problem som rör många människor, inte ett fåtal utslagna individer. Jag tror att det är viktigt att förstå att frågor om arbetslöshet, socialt skyddsnät, otrygga anställningar och så vidare rör alla, även de som för tillfället råkar sitta på ett fast jobb. Det finns inget klart definierat ”utanförskap”, de finns de som drabbas betydligt mer än andra, men det stora flertalet drabbas när det sociala skyddsnätet faller sönder.

Utanförskap från vaddå?

Jag tänker på människor som pratar om ”utanförskap” som om det vore synonymt med arbetslös, och att det av detta följer att den som har arbete också är innanför. Jag undrar om det slagit dem att en människas liv kan bestå av mer än arbete, att det finns en massa andra sammanhang man kan vara innanför i. Jag tänker mig att en person som arbetar 20-40 timmar i veckan men på olika timanställningar, som ständigt måste planera hela sitt liv efter arbetet och aldrig kan planera in saker för att det kan komma arbete emellan lätt hamnar i ett annat slags utanförskap.

Jag förstår att man tycker att det är viktigt att människor arbetar. Jag håller kanske inte med om att det är det högsta samhällsmålet, men jag greppar varför man bygger så mycket av sin politik kring det i vissa politiska läger. Vad jag däremot inte begriper är varför man känner sig tvungen att motivera detta med att det skulle röra sig om en känsla av utanförskap eller innanförskap för arbetaren i frågan. Utanförskap i förhållande till vadå, frågar man sig. Det enda det verkar handla om är ju utanförskap i förhållande till arbetssamhället och det kanske inte är någon stor grej i sig för alla, för många är det nog betydligt viktigare att ha tid för familj och vänner.

Gud, jag blir så trött på allt tjat om ”utanförskap” som om det vore något slags tydligt definierat begrepp. Egentligen är det ju högst oklart vad för typ av utanförskap det rör sig om och vem det är som upplever det som relevant.

Att hata människor med ett peacemärke på tröjan.

Kan dee har skrivit ett inlägg om några stackars hästar som blir illa skötta av sina ägare. Ägarna är romer. Hon var upprörd som fan men nu har hon tagit bort det värsta (dvs i princip allt) från sitt inlägg eftersom hon i vredens hetta uttryckte sig ”klumpigt”. Är det inte i vredens hetta ens värderingar kommer fram, månne?

Hon skriver om att dessa människor snor saker, att till och med polisen är rädda för dem och att de inte tar hand om sina djur ordentligt. Men som tur är har hon en lösning:

Ta in fetaste styrkorna då! En hel jävla armé för fan och utplåna dessa jävla idioter! Skjut dom allihop, gör er av med dom! Dom tillför ändå inte ett jävla skit till det här landet eller planeten över huvudtaget! De är bara hemska jävla varelser som förtjänar att fara åt helvete!

Detta har såklart väckt uppståndelse i och med att det är så uppenbart hets mot folkgrupp. Hon uttryckte sig verkligen generellt kring folkgruppen romer, inte mot dessa specifika personer, även om det var i deras agerande hennes rage hade sin grund. Men sen så skrev hon ett inlägg till sitt försvar där hon bland annat skriver såhär:

Jag tror inte ni förstår hur illa det är här i Portugal. Ett av de sämsta länderna i hela Europa. Dessa människor är grovt kriminella och extremt farliga. Varför vill ni försvara dem?

Tror Kan Dee att de här människorna stjäl och behandlar sina djur illa för att de vill? Fattar inte människan att kriminalitet gror i dåliga samhällen, med stora klassklyftor där människor inte är välkomna. På långt sikt så är det inte tyngre straff och stark polismakt som motverkar kriminalitet, det är ett samhälle där människor inte behöver hamna i en situation där de måste stjäla för att överleva.

Jag tycker såklart inte att det är rätt att stjäla eller behandla djur illa men om man ska komma till bukt med problemet måste man ta hand om dessa människor, inte ytterligare stigmatisera dem. Det är klart som fan att det är svårt att vara snäll när man knappt har mat för dagen, när man inte kan skaffa ett riktigt jobb och har en hel jävla familj att försörja. Vem hade inte stulit i den situationen? Vem hade prioriterat samhällets lagar över sin egen och sin familjs överlevnad? Det om något är väl sjukt och empatistört.

Hur som helst så tog Kan Dee mod till sig om gav hästarna mat och vatten. Bra jobbat! Synd bara att hon inte kunde ge lite mat till den stackars familjen också.

Hästarna står fortfarande kvar. Det blir 3:e dygnet nu. Utan mat och vatten. Hade inte jag varit den som verkligen tog modet till mig och gick ut för att ge dem mat och vatten med ett hårt bultande hjärta, så hade de inte klarat sig länge till.

Det absurda med detta är att hon på fullaste allvar verkar tro att de inte matar hästarna för att de vill plåga djuren. Klart som fan de vill att hästarna ska överleva och vara starka, vad skulle man annars ha djur för? De blir säkert glada för att någon tar hand om djuren när de själva inte kan.

Tråkigt att en människa som gör gulliga tröjor med peacemärken inte på något vis kan sätta sig in i de här människornas situation. Inte kan förstå att människor har det annorlunda och att vissa helt enkelt är tvugna att leva sådär, för att de inte har en plats i samhället. Men det är såklart svårt att begripa när man kommer från fina Sverige där alla får gå i skolan.

Människor generellt vill inte vara onda. Människor vill inte behöva stjäla för att överleva. Människor vill inte ha sitt hem i en jävla bil. Människor skaffar inte djur för att plåga dem. Men om man inte har något annat val så är man väl så illa tvungen. Alla kan inte försörja sig på sin webshop med förljugna peachemärkeströjor.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag.

Utanförskap och otrygghet främjar rasism. Det är en något de flesta är överens om.

I de enskilda fallen kan man se att människor som är utsatta, haft jobbiga uppväxtförhållanden och så vidare söker sig till extrema grupper där det finns tydliga hierarkier så att alla vet sin plats och där man dessutom ofta blir välkomnad med öppna armar, eftersom Sd och andra rasistiska grupper behöver allt stöd de kan få. Där man umgås med människor på grund av sina gemensamma åsikters skull, där man kan föras samman av ett gemensamt hat. Naturligt faller det sig också att människor som upplever att de misslyckats med sina förehavanden i livet letar efter syndabockar.

Om jag fick reda på att mitt syskon, mitt barn eller en vän var Sd-sympatisör så skulle jag inte svara med att bryta kontakten, jag skulle visa att jag tyckte om personen för den hen var men inte för den sakens skull respekterade henoms åsikter. Jag skulle försöka resonera med personen och komma fram till varför hen tyckte som hen tyckte. Helt enkelt för att jag tror att öppen dialog och förståelse är det bästa sättet att bryta extrema åsikter på. För den som blir utfryst så faller det sig naturligt att skapa egna grupper och syndabockar.

Detta betyder inte att man ska acceptera den andra partens åsikter, för det är en stor skillnad på att acceptera personer och åsikter. Du kan älska en person utan att älska vad den gör. Man måste kunna ifrågasätta utan att det ska ses som fientligt, för den som hyser en åsikt som hen också uttrycker ska vara beredd på att försvara den. Men om man tycker att de som är främlingsfientliga ska lyssna på en så måste man också vara beredd att lyssna på dem. Det funkar inte att skrika ”rasist” så fort någon ifrågasätter hur vi hanterar invandring, man måste erkänna de poänger Sd och andra har för att kunna föra en konstruktiv dialog. Det säger ju sig själv att den som inte är beredd att lyssna inte heller anses värd att ta hänsyn till.

Det är en svår balansgång, absolut, idag så pendlar vi mellan ytterligheter varav den ena är att Sd ska behandlas som vilket parti som helst trots att stora delar av befolkningen är aktivt emot dem och den andra är att Sd till varje pris ska ignoreras, att man inte ens ska ge dem minsta lilla utrymme eftersom allt de säger per definition är förkastligt. Ingen av dessa ytterligheter är rimliga. Vi måste se Sd och rasism för vad det är och granska allt de säger kritiskt, utan att för den sakens skull ignorera vad de säger. För hur mycket folk än försöker förneka det så finns det en anledning till att folk röstar Sd just nu, om alla var nöjda och glada så skulle det inte finnas ett behov av att finna en syndabock, och detta bör inte ignoreras.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag. Dels genom att stärka hans känsla av utanförskap, känslan av att tillhöra en missförstådd grupp och behovet av att söka sig närmre de som accepterar honom ”som han är”. Som jag sa innan: utanförskap och utsatthet stärker rasism, och vad kan vara ett större utanförskap än att bli utesluten från sin egen familj, att bli dissad av sin egen mor, som ska älska en för vem man än är. För det är väl det föräldrar är till för: att älska sina barn trots missbildningar, fetma, dåliga betyg eller konstiga åsikter.