Etikett: utbrändhet

Om att sätta gränser och stresshantering.

Har funderat lite på det här med utbrändhet och arbetsbelastning med bakgrund i att jag själv har bränt ut mig. Skrev såhär om saken för nåt år sedan:

Även om utbrändhet har tydliga kopplingar till hur man lever sitt liv så beskrivs det ofta som en olycka. Olyckan kommer sig av individens oförmåga att ”stanna upp i tid”. Problemet ligger i individens svårigheter att sätta gränser, inte i omgivningens förmåga att överbelasta. En möjlig lösning på utbrändhetsproblemet hade kunnat vara en minskning av arbetsbelastningen. Men detta diskuteras inte, istället läggs allt ansvar på individen. I livsstilsreportage efter livsstilsreportage berättas det om hur man ska bli duktigare på att lyssna på sig själv och sätta gränser. ”Prata med chefen/arbetskollegorna” är en uppmaning som återkommer. Underförstått är att chefen har intresse av att skapa en mer dräglig arbetssituation eller att ens kollegor har tid över för avlastning, något som absolut inte är fallet för alla arbetare.

Visst finns det personer som har möjlighet att säga ifrån. Det säger dock sig självt att ju högre omgivningens krav blir desto fler kommer att köra ut sig på jobbet. Om du säger ifrån i tid finns risken att du uppfattas som lat, om du går in i väggen så frågas det varför du inte kunde sätta gränser.

Jag tänker såhär: vi lever i ett samhälle där ”hårt slit” och så vidare ses som någonting positivt. Den som ”jobbar hårt” är ”duktig” och hyllas. Människor med helt orimliga livssituationer anses vara ”starka” och ”duktiga”. Borgare talar med drömsk blick om alla duktiga duktiga arbetare som minsann går till jobbet och gör sin grej och tar hand om sina barn och får ihop livspusslet UTAN ATT KLAGA (detta ”utan att klaga” är mycket centralt och anses vara mycket fint. Det finaste som finns är någon som har en pissjobbig livssituation men tyst står ut istället för att kräva förändring).

Samtidigt så anses det vara viktigt att ”värna sina gränser”. Detta kan göras på en mängd olika sätt, till exempel genom olika former av ”stresshantering”, typ terapi. Kanske ska en meditera eller gå en yogakurs. Ja, ni fattar. En ska helt enkelt utföra mer arbete för att kunna utföra arbete utan att gå in i väggen. Att vara tvungen att ”stresshantera” på sin ”fritid” för att palla med sitt jobb är extra arbete, precis som det hade varit extra arbete att behöva gå kurser på fritiden för att jobbet kräver det.

Jag tänker på när jag själv brände ut mig. Jag hade en väldigt väldigt stressig livssituation då, och jag gick till en kurator för att prata om detta. Jag fick bra hjälp med att hantera stressen i det som var, men det slog mig liksom inte att den situationen jag var i faktiskt var mig övermäktig. Det slog mig inte att det kunde vara så att jag faktiskt inte klarade av den, inte för att jag var dålig på att ”stresshantera” utan för att det helt enkelt var för mycket. I mina ögon handlade allting om att jag skulle ”hantera stress”, som om stressen var något som kom inifrån mig och inte handlade om min dåvarande livssituation. När jag ser tillbaks på denna period så är jag imponerad över att jag klarade mig så länge, jag var verkligen överbelastad.

Nu har jag ju fått lära mig den hårda vägen att jag måste leva på ett visst sätt för att palla, men det är först efter att mina gränser blivit så brutalt krossade att jag kraschade totalt. Jag tänker mig att om vi inte hade den här synen i samhället på att det alltid är bra och duktigt och ansvarsfullt att prestera så mycket en kan så hade det varit enklare.

Jag stör mig också på hur stress beskrivs som ett undantagsfall, att vissa människor är extra ”stresskänsliga” och därför inte klarar saker som ”normala” klarar. Visst finns det variationer, men det om en har en livssituation där en utsätts för mycket stress och press så kommer det att dränera en. Det är inte något ”personlighetsdrag” utan det är så människor fungerar. En klarar helt enkelt inte av hur mycket som helst.

Jag önskar att någon hade sagt det här till mig när jag var liten. Jag önskar att någon hade förklarat att en behöver tid för vila och återhämtning, även psykiskt, och att det är okej. Att en inte behöver fylla varje ledig stund med att vara produktiv. Jag önskar att jag hade fått det utrymmet i mitt liv, för då hade jag sluppit bli utbränd och deprimerad och ägna en jävla massa tid åt att ta tag i det och ”stresshantera”.

Sluta framställ det som att ”hårt slit” är så jävla bra. ”Hårt slit” bränner ut folk, det sliter ut folk, det gör folk oproduktiva för lång tid framåt och det innebär i många fall en stor personlig smärta. Det är ingenting som ska hyllas.

Stresshantering och känslomässig kontakt.

Apropå det här med att vara ”produktiv” och att det inte alltid är ansvarsfullt att prestera så tänker jag på det här med utbrändhet. Att utbrändhet är ett problem är ju folk i regel medvetna om. Mindre talas det om hur en ska komma till bukt med detta problem. Vi får lära oss att det är viktigt att känna av sina gränser och inte belasta sig för mycket, men hur en skulle gå till väga med detta är inte någon självklarhet.

I ett samhälle där vi upplever press från en massa olika hålla att prestera mer och bättre så är det såklart svårt från individens sida att själv ta ansvar för att inte belasta sig för mycket. Det är helt enkelt inte något som uppmuntras särskilt mycket, utan det handlar mer om att individen får skulden om det går snett.

När jag gick in i väggen för ungefär ett år sedan och sedan behövde återhämta mig från det så lärde jag mig väldigt mycket om hur jag fungerar. Jag lärde mig att jag är en stresskänslig människa (det är väl alla, mer eller mindre) och att jag behöver varva ner. Jag lärde mig att känna efter när jag var uppe i stressen och när jag inte var det. Detta fick jag hjälp med från flera olika håll. Men varken jag eller någon i min omgivning ansåg detta viktigt innan jag blev sjuk. Det var ingen som berättade för mig innan att det är viktigt att känna efter, stressa ner och så vidare.

Jag upplever idag att jag har betydligt mycket större kontakt med mina känslor och insikt i vad jag behöver än vad jag hade när det begav sig, däremot tror jag att detta är något som generellt förvägras människor. Vi tillåts inte stanna upp och känna efter, vi uppmanas inte att ha kontakt med oss själva, utan det värderas först efter ett sammanbrott när det är nödvändigt för att komma ut på banan igen.

Jag tänker mig att de flesta människor erfar betydligt mer stress i sina liv än vad som är bra för dem, och detta kräver en viss distans för att kunna fungera. Så fungerar det i alla fall för mig när jag är i en stressad situation; jag stänger av mitt känsloliv för att kunna fokusera, vilket gör att jag tappar kontakt med mina behov och lätt tar på mig för mycket. Jag ”glömmer” att jag har ett behov av vila och återhämtning, för det märks inte i just den stunden, just då känns det som att jag lika gärna kan köra på.

Det handlar om att individen får ta stöten och ansvaret för ett problem som är strukturellt, nämligen den allmänna tendensen att alltid effektivisera mer, tycka att folk ska göra mer och så vidare. Jag tänker mig att det skulle vara bra om det fanns en större medvetenhet kring dessa mekanismer, så att människor slapp pressa sig så mycket att de inte pallar, men det är tyvärr något som det inte alltid finns utrymme för.