Etikett: utseende

Om att hantera utseendehets.

Jag har fått en del frågor om det här med utseendefixering och vad en gör åt det. I denna fråga an jag bara utgå från mig själv och mina egna praktiker. Jag anser inte att det finns något egenvärde i att till exempel sluta raka benen, men för mig har det varit viktigt.

IMG_20141106_092808När jag tänker på utseendefixering så tänker jag inte att det handlar om att ”älska sig själv” utan snarare att låta ens utseende ta så lite energi ur ens liv som möjligt, alltså att inte lägga tid på det om en inte vill, om det inte känns lustfyllt. Jag tror att det är väldigt svårt att ”tänka” sig ur sitt självhat, typ genom att ”peppa” sig själv och liknande. Att tränga bort känslor och tankar är väldigt svårt och skapar ofta ännu mer ångest, eftersom en börjar må dåligt över att en har dessa känslor/tankar. Ofta blir det att mer tid och energi går åt till dessa tankar, vilket ju är precis motsatsen till vad en vill.

Jag hade själv väldigt mycket ångest över mitt utseende tidigare men har nästan blivit kvitt det hela nu. Det enda som har fungerat för mig är att fuska tills det funkar, alltså att agera som om jag inte brydde mig tills jag faktiskt inte bryr mig så mycket längre. En kan ha vissa tankar och känslor och acceptera dem utan att agera på dem eller göda dem. När en inte göder känslor och tankar så blir de mindre med tiden.

Jag har tagit steg efter steg, typ slutat att nedvärdera mig själv inför andra, slutat sminka mig, slutat raka mig, slutat banta/väga mig och så vidare. Det har varit en lång process, och jag har försökt att inte pressa mig själv till att sluta med det ena eller det andra utan tagit det som det kommer.

Ibland kan det vara jobbigt att typ ”bestämma sig” för att sluta med det ena eller det andra, just för att en då känner sig misslyckad om en inte lyckas. Därför tror jag att det kan vara bra att släppa pressen på sig själv lite genom att typ testa lite istället. När jag slutade raka mig handlade det mest om att jag inte orkade syssla med det, det var vinter och det fanns ingen som kunde se mina ben, så jag slutade och började helt enkelt inte igen. Det var väldigt smärtfritt, jag funderade inte så mycket på saken helt enkelt. När jag väl började visa benen igen hade jag normaliserat det såpass mycket att jag inte brydde mig särskilt mycket om vad andra tänkte om det.

Jag tror att en bra början kan vara att exponera sig själv för så lite av det som skapar komplex som möjligt. Typ att inte läsa tjejtidningar, att inte ha så mycket speglar i sin omgivning. Själv har jag inga speglar utöver en liten i badrummet, och det har verkligen gjort stor skillnad. Jag märker direkt när jag är i en omgivning med mycket speglar att jag börjar tänka på det. Försök att inte gräva ner dig i tankarna alltför mycket. Typ, det är stor skillnad på att kolla sig i spegeln och känna sig ful och på att liksom stå framför den och ”gotta” sig i det. Försök att distrahera dig från tankarna. Det går trögt i början, dessa tankar och känslor sitter sjukt hårt i ens självbild och det är inte något konstigt med det.

Ofta kan det också handla om vilken omgivning en befinner sig i. Det finns väldigt olika sätt att prata om utseende och så vidare i olika kretsar. Vissa pratar väldigt mycket om sådant, och då är det svårt att inte dras med och börja själv. Det är tyvärr många gånger det inte respekteras att någon inte vill höra på den typen av snack.

Jag släppte väldigt mycket av min utseendefixering när jag bodde i Bryssel ett år och hade väldigt lite umgänge med män, och inga romantiska relationer. Det gjorde att jag inte tyckte att det kändes lönt att bry sig om att till exempel raka mig. Det gjorde att jag kunde börja vänja mig vid att vara mindre fixad innan någon annan kunde ha en åsikt i frågan, och när jag väl började ha relationer igen hade jag vant mig såpass mycket att det kändes irrelevant vd någon annan tyckte. Alla har ju såklart inte dessa möjligheter, men det kan ändå vara en bra idé att fundera på om det finns några personer i ens omgivning som spär på de här tankarna.

Även fast jag inte brytt mig särskilt mycket på ett tag så märker jag att jag lätt hamnar i sådana tankegångar i vissa sammanhang. För mig är det främst när män typ ”raggar” på mig och liknande, jag blir lätt väldigt självmedveten. Skillnaden är att jag kan skaka av mig det mycket lättare när jag väl är borta ur det sammanhanget, eftersom jag förstår vad det handlar om.

För mig har det hjälpt mycket att se detta som en fråga om sammanhang snarare än som en fråga om hur jag är. Det gör att jag slipper känna skuld för att jag är för utseendefixerad och liknande, och att jag kan fokusera på det jag faktiskt har möjlighet att förändra. Jag kan (i viss grad) välja att inte umgås med personer som göder dessa tankar, att inte omge mig med föremål eller kultur som ger mig komplex, att inte ägna mig åt aktiviteter som gör mig självmedveten och liknande. Jag kan däremot inte välja att bara ”älska mig själv” från ingenstans, det är inte möjligt att styra tankar på det sättet och det skapar mest ångest att försöka.

Det här med att förhålla sig till sitt utseende och kvinnlighet.

102xSminkade mig och tog lite bilder för att det kan va ”bra å ha” och för att jag var uttråkad och miserabel och ville känna mig lite ~*piffig*~. Tänker på det här med smink och bilder generellt. Jag slutade i princip att sminka mig för ett tag sedan, kanske ett år. Detta för att jag helt enkelt inte orkade. I samma veva slutade jag även klä mig i ”fina kläder”, ha smycken och så vidare. Överlag tycker jag det här är en bra grej, men ibland vill jag typ ~*känna mig fin*~ och så kanske jag sminkar mig eller tar på mig en kjol eller vad det nu kan vara. Men resultatet är inte att jag känner mig fin, utan att jag känner mig utklädd. Det känns som att jag klär ut mig till Kvinna, trots att jag är kvinna.

Jag känner mig fejk när jag ikläder mig ”traditionellt” kvinnliga attribut. När jag har push up, urringat, smink och så vidare. Jag känner mig jävligt mycket snyggare i typ luvtröja, sportbh och mjukisbyxor, och det i sig känns märkligt och främmande. Den person jag hela livet har lärt mig att jag ska vara känner jag mig nu alienerad ifrån. Fast kanske har jag varit det hela tiden, bara det att jag innan alltid sett mig själv med andras blick.

Jag tror att bilden ovan är en snygg bild, men det är som att jag inte vet längre. Jag känner mig vilsen i det här, och det plågar mig trots att jag nog egentligen tycker att det är en bra sak. Men det handlar inte bara om att jag inte vill längre, det handlar om att jag inte kan, att det inte faller sig naturligt på samma sätt som det en gång gjorde.

Jag tror också det handlar om sårbarhet. Om jag lägger upp en bild som uppenbarligen gör anspråk på att vara ”snygg” så kan folk tycka att den är ful och det skulle innebära något. Det tycker jag är obehagligt.

Men jag laddade i alla fall upp bilden på min facebooksida. Kanske tar jag ner den om några dagar.

För ful för att ha en åsikt om patriarkatet.

IMG_20140421_170809En sån där grej en ofta får slängd i fejset som feminist är hur oerhört ful en är, något som av någon anledning gör ens åsikt om patriarkatet mindre legitim. Jag har funderat en del på detta med vad fulhet och snygghet är. När jag rakade av mig håret så fick jag betydligt fler kommentarer om att jag ”såg ut som en man” och liknande. Detta kan jag tycka är intressant eftersom det ju uppenbarligen är mitt beslut att ha just en kortklippt frisyr. Jag inser såklart att det är något som kan ge mig en mer ”manlig” eller i alla fall mindre ”kvinnlig” framtoning, på samma sätt som min klädsel (vanligtvis jeans och hoodie), att jag inte rakar mig eller att jag i princip aldrig sminkar mig gör det. Jag ägnar mig helt enkelt ganska lite tid och energi åt att göra mig till ”kvinna”, något som är provocerande i mångas ögon. Måhända tycker vissa att jag också är oerhört ful bara sådär, men jag tvivlar på att det är det främsta skälet till kommentarerna utan tror snarare att det upplevs som provocerande med en person som tar avstånd från vissa former av kvinnlighet både i ord och handling.

För mig har det varit väldigt skönt att släppa grejen med att i olika sammanhang försöka ha någon slags ”kvinnlig” framtoning. Sedan jag slutat försöka tygla min kropp på olika sätt, i form av utseendemässiga ingrepp eller att försöka ändra mitt uppförande så att det ska framstå som mer kvinnligt, så har jag blivit mycket mer bekväm med hur jag faktiskt ser ut. Jag kan vara nöjd med mitt utseende på ett helt annat sätt än innan, kan känna att det är såhär jag ser ut istället för att mäta mig själv mot mallen ”kvinna”. Detta är såklart inte alltid, men för det mesta.

Detta har också gett mig en ganska mycket mer avslappnad inställning till mitt utseende, innan så kunde det växla mellan hybris de dagar jag kände mig kvinnlig nog och självhat de dagar jag inte tyckte mig passa in i mallen. Nu jämför jag mig för det mesta bara med mig själv, och det ger en ganska mycket mer jordnära inställning till det hela. Jag kan önska att jag hade mer eller mindre av det ena och det andra på min kropp, men jag har i regel ingen yttre måttstock eller ideal som jag förhåller mig till. Jag ser inte andra kvinnor och tänker att de är snyggare än vad jag är eller att jag önskar att jag såg ut som dem.

Jag har också kommit fram till att det här med att uppfatta folk som snygga/fula ändå är en väldigt subjektiv upplevelse. Jag har tänkt på det när jag själv börjat reflektera mer över vad jag attraheras av, och att det inte har så mycket att göra med vad som generellt lyfts fram som attraktivt. Typ att jag kan se att någon är snygg rent ”objektivt” (alltså enligt rådande ideal) men själv inte attraheras av det. Jag tänker mig att det är så de flesta andra fungerar liknande. Hela grejen med att vara ”snygg” har därför blivit lite mindre betydelsefull, avdramatiserad helt enkelt.

Vill bara säga att det är helt jävla fantastiskt att tycka att det känns helt okej om en framstår som ful i någons ögon, att helt enkelt inte bry sig så jävla mycket om det. Det är också skönt att slippa den där ständiga jävla pressen på att vara ”kvinnlig” som jag gått omkring med precis hela tiden innan. Jag rekommenderar det verkligen!

Att älska och att hata sin kropp är två sidor av samma mynt.

Jag tänker på det här med att ”älska sin kropp” som vi kvinnor så ofta blir uppmanade till att göra.

Att älska sig kropp är något annat är att acceptera sin kropp, att ta hand om sin kropp och så vidare. När jag var ätstörd fanns det till fällen då jag verkligen älskade min kropp, då jag vagudade min kropp. Dagar då jag inte ätit på länge och det visade sig på vågen, dagar då jag tränat och bränt en massa kalorier och så vidare. Andra dagar så kunde jag hata min kropp över allt annat. Det var en ständig färd mellan hybris och oerhört självhat som var väldigt jobbig.

Nu när jag har en mer sund relation till mat så är det sällan att jag hatar min kropp, men det är också sällan att jag älskar den. För det mesta så tänker jag inte på den alls.

Jag tror inte att det är just kroppshatet som är grejen, utan det är den ständiga fixeringen vid kroppen. Om en älskar sin kropp, höjer den till skyarna, så är också risken för att en faller därifrån mycket större. Om en sätter ett väldigt stort värde vid sin kropps utseende så kommer alla förändringar, alla snedsteg, att bli smärtsamma.

Själv har jag ett projekt som bygger på att jag ska ha en mer neutral inställning till min kropps utseende. Jag undviker speglar, jag fokuserar på att använda kroppen och hur den känns snarare än hur den ser ut, jag försöker att inte värdera så jävla mycket hela tiden. Det tror jag är bra, det gör att jag kan få ett mer balanserat synsätt på min kropp. Den behöver inte vara fantastisk, den behöver bara vara, det duger gott för mig.

Folk som går omkring och ”älskar” sig själv, höjer sig själv till skyarna och så vidare, verkar ofta mycket osäkra i mina ögon. Jag tänker att om en accepterar sig själv så är det helt okej att inte vara fantastisk hela tiden, och framförallt behöver en kanske inte höja upp sig själv på det viset.

Sedan är det såklart okej att ha dåligt självförtroende och hantera det på det viset, jag har själv gjort samma många gånger. Det jag vänder mig emot är när det lyfts fram som ett ideal kring hur alla (kvinnor) ska förhålla sig till sin kropp. Att du går omkring och älska ditt utseende gör inte att du har ett sunt förhållningssätt till den, inte alls. Snarare bygger det på samma gamla objektifiering av kvinnokroppen som får kvinnor att känna sig värdelösa för att de är fula. Att älska sin kropp och hata den är två sidor av samma mynt: objektifiering. Det är viktigt att komma ihåg det.

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.

Kravet på knullbarhet handlar om att kvinnor ska veta sin plats.

När det diskuteras skönhetsideal finns det en grupp människor som alltid ska ta upp frågan hur mycket av idealen som är biologiskt betingade och hur mycket som är kulturellt betingat. För det första är jag helt övertygad om att det mesta är kulturellt betingat; människor knullade redan innan kläder, smink, rakning och vidare ens var påtänkt. Det lär ju knappast vara för att det signalerar sådan jävla fertilitet och livsduglighet som kvinnor sminkar sig, rakar sig eller bantar ner sig. Vidare så ser skönhetsideal olika ut i olika kulturer och har varierat i olika tider.

Nåja, oavsett hur det är med detta så finner jag att biologins och kulturens inflytande över idealen är en ganska oviktig fråga när det kommer till hur skönhetsideal diskuteras. Det är på det stora hela ganska ointressant vad enskilda personer har för preferenser. Könsumgänge är bara en begränsad del av människors liv, och den som inte upplevs som attraktiv av någon kan säkert hitta på andra intressanta saker att göra än att knulla och ha romantiska förhållanden. Emellertid är det nog få som inte har någon chans till detta över huvud taget, och när det inträffar är det nog knappast endast en effekt av utseendet. De flesta klarar nog sitt liv galant utan att stå högst upp på listan över attraktiva personer.

Det som är relevant är alltså inte vem som får ligga med vem eller hur många en får ligga med eller liknande. Det relevanta är hur utseendeideal används för att förtrycka kvinnor. Att inte få ligga är inte förtryck, däremot är det förtryck att få det inpräntat i sig att en är mindre värdefull för att en inte anses knullbar enligt samhällets normer. Kvinnors värde bestäms efter deras knullbarhet inte bara när det är ligga på g, utan även i en massa andra sammanhang. Även om en aktivt prioriterar bort sex för att en inte pallar anstränga sig så kommer kravet på knullbarhet och flåsar en i nacken. En ska vara knullbar inte bara inför ens partner, utan inför alla män, annars blir en straffad.

Att vara knullbar som kvinna handlar främst inte om att få sex utan om att passa in i samhällets ramar av vad en får och inte får göra som kvinna. Kvinnor blir inlärda att deras värde ligger i deras förmåga att behaga, i vilket en komponent är att vara knullbar. Även om en inte vill ha sex så är knullbarheten därför viktig.

Vidare så är utseendeidealen ofta missvisande i förhållande till vad som verkligen krävs för att någon ska vara romantiskt intresserad av en. Min erfarenhet är att män generellt bryr sig ganska lite om såväl klädsel, smink och kroppsbehåring. Det finns säkert män som tycker det är mycket viktigt, och det får de väl göra. Däremot är kroppsbehåring knappast något som får gemene man att instinktivt rygga tillbaka. Idén om kvinnors knullbarhet har ganska lite att göra med faktiskt möjligheter till sex och desto mer att göra med att behaga i största allmänhet.

Att strunta i hur en uppfattas signalerar att en struntar i hur en ska vara som kvinna, en går utanför sig könsroll och bryter den patriarkala kontrollen vilket uppfattas som hotfullt. Håret i armhålan är inte upprörande för att det är fult, utan för att det signalerar brist i den patriarkala kontrollen, en brist som genast måste motverkas genom att återupprätta kontrollen igen. Detta görs på en mängd olika sätt: subtilt genom blickar och hintar, genom ”tips” från bekanta eller i tidningar och ibland genom rena påhopp. Det finns också en social kontroll som sker i förebyggande syfte, innan någon faller ur fåran. Denna sker genom att människor i tid och otid pratar om hur kvinnor ska se ut och vara, hur äckligt det är men kvinnor som inte är på detta sätt och så vidare.

Så om det vore så väl att frågan om preferenser bara spelade roll när det kom till samlag så hade jag inte klagat, inte alls faktiskt. Folk får väl tycka vad fan dem vill om sina sexpartners kroppshår, smink och kropp. De allra flesta personers preferenser rör mg inte i ryggen personligen eftersom jag inte vill ligga med dem. Det går alldeles utmärkt att ligga med människor en attraheras av utan att skrika ut sina preferenser till alla och en var, det räcker med att visa intresse för de en attraheras av och avvisa intresse från de en inte attraheras av.

Problemet är att mäns sexuella ”preferenser” används i helt andra syften än att hitta en person en är attraherad av att ligga med, nämligen till att utöva makt och kontroll. Ni kan gott ragga på folk ni attraheras av och kanske diskutera frågor som behåring och så vidare med partners, men låt snälla mig och resten av världens kvinnor stå utanför detta. Det må verka tråkigt, men en absolut majoritet av alla kvinnor kommer du troligen inte att ha sex med, och för dessa personer är sina sexuella preferenser helt ovidkommande. Såvida du inte känner dig tvungen att babbla om dem för att utöva din patriarkala makt, då utgör dem ett effektivt medel för förtryck.

Bekräftelse.

När jag var yngre var det jätteviktigt för mig vad folk tyckte om hur jag såg ut. Inte bara människor jag hade någon slags sexuellt intresse i, utan alla. Det var en viktig del av umgänget att dela ut komplimanger och att få dem, det var viktigt att bli bekräftad för sin sminkning, frisyr och sina kläder just den dagen och så vidare.

Jag sminkar mig fortfarande och så vidare. Faktiskt ganska ofta nu för jag tycker om att känna mig fin. Och det är klart att det i förlängningen beror på att jag värderar vad andra människor tycker och tänker om mitt utseende. Men själva bekräftandet är mycket mindre viktigt nu än tidigare. Det är inte viktigt att få höra ”vad fin du är”. Jag menar, det är klart att jag vet att jag ser bra ut när jag klätt upp mig i det syftet.

Många personer har komplimerandet som en naturlig del i sitt sätt att umgås, och framförallt hälsa på, andra. När jag hör sådana samtal så förundras jag. Jag blir själv närmast obekväm när någon säger att jag är fin, och att säga det till någon faller sig över huvud taget inte naturligt längre.

Det spelar helt enkelt mindre och mindre roll vad andra tycker, det blir mindre och mindre viktigt att ständigt få bekräftelse.

Hur har er relation till utseende och bekräftelse förändrats?

Spegelberoende.

Apropå det där med speglar så tänkte jag på det när jag var på scoutläger med min syster och delade tält med två stycken 14åringar. De var helt desperata efter att få tag på en spegel och jag mindes själv hur jävla viktigt det var att se bra ut i alla situationer i den åldern. Det är verkligen en jävligt skön effekt av att bli äldre, i alla fall för min egen del. Det är klart att det finns sammanhang där jag känner att det är viktigt, men i de allra flesta fall så spelar det faktiskt inte så stor roll.

Grejen är att när jag väl exponeras inför hur jag ser ut, typ på bilder eller speglar, så bryr jag mig. Men när jag inte gör det så är det en aspekt som försvinner ur min tankevärld. Skillnaden från då och nu är att jag inte längre söker upp insikter om hur jag ser ut på samma maniska sätt. Jag måste inte spegla mig hela tiden, jag måste inte ständigt påminna mig själv.

Till en början så var jag på vippen att ironisera över 14åringarnas spegelberoende och ytlighet, men sen kom jag på att jag ju varit precis likadan själv. Och sen kände jag bar en enorm jävla lättnad över att jag faktiskt inte är så längre. Jag hoppas att alla spegelberoende tonåringar där ute en dag blir lite mer bekväma med sig själva. Inte nödvändigtvis börjar älska sitt utseende, men kanske inse att det inte ger något att ständigt påminna sig om alla saker man gillar eller ogillar med det.

Spegelfri zon.

När jag flyttade in i mitt nya ”rum” så skulle jag bestämma om min garderob skulle vändas inåt eller utåt min del (det är en del av vardagsrummet som avgränsas med bokhyllor och garderob). Efter ett tag kom jag fram till: nej. Anledningen: garderoben hade en spegel på dörren och jag vill verkligen inte ha spegel på rummet. Jag har bott ett rum med en hel jävla spegelvägg ett år, sedan har jag bott i föräldrahemmet där jag också har en spegel med direkt anslutning till sägen.

Det är inte så att jag är missnöjd med mitt utseende, jag trivs ganska bra med det. Inte heller är det så att jag inte bryr mig, det vore lögn att säga det. Men det är så skönt att slippa denna ständiga påminnelse om hur man ser ut. Jag har ingen lust att ständigt vara självmedveten längre, jag vill ha en spegelfri zon helt enkelt. Nu kan jag välja när jag har lust att kolla mig i spegeln och så kan jag bekvämt strunta i hur jag ser ut resten av all tid.