utseendehets – Fanny Åström

Om att hantera utseendehets.

Jag har fått en del frågor om det här med utseendefixering och vad en gör åt det. I denna fråga an jag bara utgå från mig själv och mina egna praktiker. Jag anser inte att det finns något egenvärde i att till exempel sluta raka benen, men för mig har det varit viktigt.

När jag tänker på utseendefixering så tänker jag inte att det handlar om att ”älska sig själv” utan snarare att låta ens utseende ta så lite energi ur ens liv som möjligt, alltså att inte lägga tid på det om en inte vill, om det inte känns lustfyllt. Jag tror att det är väldigt svårt att ”tänka” sig ur sitt självhat, typ genom att ”peppa” sig själv och liknande. Att tränga bort känslor och tankar är väldigt svårt och skapar ofta ännu mer ångest, eftersom en börjar må dåligt över att en har dessa känslor/tankar. Ofta blir det att mer tid och energi går åt till dessa tankar, vilket ju är precis motsatsen till vad en vill.

Jag hade själv väldigt mycket ångest över mitt utseende tidigare men har nästan blivit kvitt det hela nu. Det enda som har fungerat för mig är att fuska tills det funkar, alltså att agera som om jag inte brydde mig tills jag faktiskt inte bryr mig så mycket längre. En kan ha vissa tankar och känslor och acceptera dem utan att agera på dem eller göda dem. När en inte göder känslor och tankar så blir de mindre med tiden.

Jag har tagit steg efter steg, typ slutat att nedvärdera mig själv inför andra, slutat sminka mig, slutat raka mig, slutat banta/väga mig och så vidare. Det har varit en lång process, och jag har försökt att inte pressa mig själv till att sluta med det ena eller det andra utan tagit det som det kommer.

Ibland kan det vara jobbigt att typ ”bestämma sig” för att sluta med det ena eller det andra, just för att en då känner sig misslyckad om en inte lyckas. Därför tror jag att det kan vara bra att släppa pressen på sig själv lite genom att typ testa lite istället. När jag slutade raka mig handlade det mest om att jag inte orkade syssla med det, det var vinter och det fanns ingen som kunde se mina ben, så jag slutade och började helt enkelt inte igen. Det var väldigt smärtfritt, jag funderade inte så mycket på saken helt enkelt. När jag väl började visa benen igen hade jag normaliserat det såpass mycket att jag inte brydde mig särskilt mycket om vad andra tänkte om det.

Jag tror att en bra början kan vara att exponera sig själv för så lite av det som skapar komplex som möjligt. Typ att inte läsa tjejtidningar, att inte ha så mycket speglar i sin omgivning. Själv har jag inga speglar utöver en liten i badrummet, och det har verkligen gjort stor skillnad. Jag märker direkt när jag är i en omgivning med mycket speglar att jag börjar tänka på det. Försök att inte gräva ner dig i tankarna alltför mycket. Typ, det är stor skillnad på att kolla sig i spegeln och känna sig ful och på att liksom stå framför den och ”gotta” sig i det. Försök att distrahera dig från tankarna. Det går trögt i början, dessa tankar och känslor sitter sjukt hårt i ens självbild och det är inte något konstigt med det.

Ofta kan det också handla om vilken omgivning en befinner sig i. Det finns väldigt olika sätt att prata om utseende och så vidare i olika kretsar. Vissa pratar väldigt mycket om sådant, och då är det svårt att inte dras med och börja själv. Det är tyvärr många gånger det inte respekteras att någon inte vill höra på den typen av snack.

Jag släppte väldigt mycket av min utseendefixering när jag bodde i Bryssel ett år och hade väldigt lite umgänge med män, och inga romantiska relationer. Det gjorde att jag inte tyckte att det kändes lönt att bry sig om att till exempel raka mig. Det gjorde att jag kunde börja vänja mig vid att vara mindre fixad innan någon annan kunde ha en åsikt i frågan, och när jag väl började ha relationer igen hade jag vant mig såpass mycket att det kändes irrelevant vd någon annan tyckte. Alla har ju såklart inte dessa möjligheter, men det kan ändå vara en bra idé att fundera på om det finns några personer i ens omgivning som spär på de här tankarna.

Även fast jag inte brytt mig särskilt mycket på ett tag så märker jag att jag lätt hamnar i sådana tankegångar i vissa sammanhang. För mig är det främst när män typ ”raggar” på mig och liknande, jag blir lätt väldigt självmedveten. Skillnaden är att jag kan skaka av mig det mycket lättare när jag väl är borta ur det sammanhanget, eftersom jag förstår vad det handlar om.

För mig har det hjälpt mycket att se detta som en fråga om sammanhang snarare än som en fråga om hur jag är. Det gör att jag slipper känna skuld för att jag är för utseendefixerad och liknande, och att jag kan fokusera på det jag faktiskt har möjlighet att förändra. Jag kan (i viss grad) välja att inte umgås med personer som göder dessa tankar, att inte omge mig med föremål eller kultur som ger mig komplex, att inte ägna mig åt aktiviteter som gör mig självmedveten och liknande. Jag kan däremot inte välja att bara ”älska mig själv” från ingenstans, det är inte möjligt att styra tankar på det sättet och det skapar mest ångest att försöka.

Karriärshets är inte bättre än utseendehets.

Ibland talas det om att ”unga tjejer” borde sluta snacka så mycket om utseende och män och istället fokusera mer på… karriär. Att prata om ”karriär” antas på något märkligt sätt vara frigörande, leda till mindre ångest och stress och så vidare. Det anses vara mer ”realistiskt” än de krav som ställs på kvinnors utseende. På det stora hela bättre, mindre laddat och så vidare. Undrar om det är en slump att detta snacka alltid kommer från kvinnor som på något vis lyckats med sin karriär?

För mig är ”karriär” så mycket mer ångestladdat än vad mitt utseende eller relationer med män är. Det handlar liksom om vad jag ska ta mig till i resten av mitt liv och det är verkligen inte kul att tänka på. Vi lever i ett samhälle där jobb är oerhört viktigt för vem en anses vara, samtidigt som färre och färre kan räkna med att ha någon slags fast karriär som de kan styra över. Osäkerheten på arbetsmarknaden sprider ut sig och många är glada om de ens klarar sig månaden ut. Att tänka på ”karriär” i en sådan situation känns oerhört avlägset.

Att få till en ”karriär” är inte en fråga om hårt slit allena, utan det handlar om möjligheter. För många människor känns nog karriär mer avlägset än ett lyckligt förhållande eller en snygg kropp. Det stora flertalet får ”nöja sig” med att ha något vanligt jävla jobb som en trivs lite halvbra med, och även detta framstår för många unga som en utopi. Fast anställning är ett jävla privilegium nu för tiden, det är liksom något ungdomar drömmer om att uppnå. Att i en sådan situation börja snacka om att ”karriär” i bättre och finare än utseende eller förhållanden är bara märkligt.

I detta snack finns det också ett förakt för kvinnor som ”nöjer sig”, som liksom lever ett helt vanligt liv. ”De” borde istället satsa mer på karriären och inte bry sig om så dåliga ofina saker som män, shopping eller sitt utseende. Det enda en gör här är att höja upp ett manligt ideal på bekostnad av det som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt. Kvinnor borde ta mer plats på manliga arenor, till exempel i yrkeslivet. Detta marknadsförs som ”lösningen” på kvinnoförtrycket. Om kvinnor bara blir mer som män så kommer vi ha det mycket softare. Den här retoriken leder till att en massa kvinnor offras, kvinnor som inte vill eller kan satsa på någon karriär utan ”nöjer sig” med ett vanligt jävla svenssonliv, eller kanske inte ens har möjlighet till ett sådant. Deras liv anses inte fina nog, feministiska nog. Detta är problematiskt ur ett feministiskt perspektiv.

Problemet för mig är inte att det fokuseras på fel saker, utan det är att en ska vara så jävla mycket hela tiden, åstadkomma så jävla mycket. Jag vill ha möjligheter till att leva ett bra liv, utan ständig osäkerhet och att dubbelarbeta så att jag blir sjuk. Jag vill ha möjlighet att göra saker jag tycker om, att styra över min tid, att slippa känna att jag hela tiden balanserar på avgrundens rand. Jag behöver inte karriärcoachas, jag behöver ett välfungerande samhälle där det finns möjligheter att leva ett bra liv som kvinna oavsett vilka val en gör. Det är inte rimligt att kvinnor straffas för att göra de val som kvinnor traditionellt har gjort, som vi ofta pressas in i och som dessutom är nödvändigheter i samhället (vårdarbete, barnafödande).

För det handlar liksom inte om mig personligen, om MIN karriär, det handlar om vilka livschanser en erbjuds i detta samhälle. Det handlar om rätten till ett värdigt liv.

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.

Men öppna ögonen.

Vad menar jag egentligen när jag säger att utseendehetsen är värre för kvinnor?

Givetvis finns det individuella skillnader (hur ofta ska man behöva påpeka det egentligen) och jag är säkert mindre utseendefixerad än många män. Däremot är utseendefixeringen i samhället som riktas på kvinnor större än den som riktas mot män.

Typ om man går på stan en helt vanlig dag så ser men flera gånger mer bilder på lättklädda, snygga tjejer än på motsvarande killar. Det är betydligt vanligare att kvinnliga politiker, forskare, journalister och så vidare bedöms efter hur de ser ut än att man gör det. Det är betydligt vanligare att kvinnor stöter på att de är fula som något slags argument för att de ska bli mindre tagna på allvar. Att som kvinna inte raka vissa delar av kroppen är en provokation, att som män göra detsamma ses kanske som osnyggt men knappast som ett statement.

Jag vet inte hur mycket jag ska behöver rada upp på frågan för att övertyga antifeministiska relativister. Det kan dock vara svårt att diskutera med någon som vägrar öppna sina ögon och betrakta sin omgivning på ett seriöst sätt.

Gradskillnader.

Det finns alltså personer som opererar in silikonkuddar under fötterna för att kunna gå bättre i högklackat. Om inte det är ett tecken på en jävligt absurd utseendehets så vet jag inte.

Jag tycker att vi måste börja prata mer om gradskillnader. Visst att man kan offra fem minuter framför spegeln eller två timmar på gymmet för att se bättre ut. När det börjar röra sig om att gör kostsamma och oåterkalleliga ingrepp på sin kropp bara för att man ska slippa ha inlägg i skorna när man har högklackat så blir det bara sjukt. Hur kan någon tycka att det är en rimlig prioritering?

Jag menar att anledningen till att folk tycker det är att vi lever i ett extremt utseendefixerat samhälle, inte att någon ”råkar” ha det som sitt intresse. Och även om det var ett personligt intresse så betyder inte det att det är sunt.

Varför inte bara sluta spekulera i om utseendehetsen ligger i vår natur eller ej och helt enkelt bara inse att den är dåligt i vilket fall.

Läste denna kommentar hos bloggkommentatorerna under detta inlägg om utseendehetsen som råder idag, framförallt hos kvinnor:

Tom hos djuren finns det ju att göra sig vackra för att hitta en partner. Kom bara på det nu. En annan grej, kan det inte vara så att det liksom finns inbyggt att bry sig om utseende, på ett eller annat sätt? Liksom mer grundläggande, att man tittar på varandra och bestämmer vilken flock man hör hemma i?

Det är väl egentligen ganska självklart att det finns inbyggt i oss att bry oss om utseendet. Om man ser det evolutionärt har det såklart varit himla viktigt att vara attraktiv för sin partner och för att markera grupptillhörighet. Men det måste ha varit minst lika viktigt om inte mer att vara smart, stark och hälsosam, så varför värderas då inte det så till den milda grad.

Det känns inte riktigt rimligt att skylla på evolutionen i det här fallet. Det är klart att våra gener alltid har ett finger med i spelet när det gäller vårt beteende, men den enorma utseendehets som råder idag kan inte vara ett resultat av att det skulle vara evolutionärt hållbart att agera så.

Allvarligt talat. Jag tror inte att påfåglar ägnar flera timmar om dagen åt att tänka på sitt utseende. Dom har det med sig från födseln och sen får det vara så. Men vi människor sätter allt annat åt sidan för att se bra ut, och det är väl inte sådär jätterimligt om man ska se till artens överlevnad.

Så jag tycker väl lite såhär, att folk ska sluta spekulera i varför det är som det är och bara erkänna att den utseendehets vi har idag är jävligt osund, oavsett om den ligger i vår natur eller inte.

Men den som är lite lagom komplexfull då?

Hanna Friden har ju som sagt skrivit en väldigt intressant krönika angående att anorektiska tjejer inte vill vara normala, apropå veckorevyns tilltag med att låta delar av redaktionen vika ut sig (för alla som tror att de blivit tvingande till det: det har dem inte!).

Jag och Hanna (inte Friden nu) har innan skrivit om att vanliga människor i regel framställs som just vanliga människor, det vill säga lite tråkiga och glåmiga, som på bloggen kroppsbilder. Detta är ingen kritik mot kroppsbilder, det är en skitbra blogg som jag personligen finner en viss hjälp i när jag får idéer om att jag är tjockast i världen. Däremot håller jag helt klart med i analysen att folk som lider av ätstörningar i regel inte blir mindre pepp på att svälta sig av vanliga människor som framställs på ett vanligt sätt, för ingen vill ju vara en vanlig tråkig typ.

Och det är ju det som är så bra med veckorevyns tilltag, för de visar liksom inte upp ”vanliga tjejer” på det sättet. De visar att vanliga tjejer kan vara ovanliga, sexiga tjejer. De visar att man inte behöver passa perfekt i mallen sig för att kunna vara snygg. Jag gillar verkligen det. Det är ju det som veckorevyn gjorde bra den här gången, de försökte för det vanliga att framstå som något åtråvärt. Och om det vanliga är åtråvärt har vi nog kommit en bra bit på vägen.

Sen kanske den som ligger långt långt nere i ätstörningsträsket blir mer peppad av det, jag vet inte hur jag skulle känna för jag har personligen inte varit så djupt själv. Jag har dock svårt att tänka mig att det skulle åsamka någon större skada med den typen av tilltag, jag tror att det är väldigt få som på grund av veckorevyn trillar djupare ner. Men det är klart att man måste behandla folk på andra sätt en genom att visa upp ”vanliga kroppar”, det tror jag inte att nån motsätter sig. Det ena utesluter dock inte det andra.

Däremot tror jag att majoriteten, alltså de som bara har lite småkomplex, kanske skippar ett mål eller ägnar lite för lång tid åt att dra sig i valkarna och är missnöjda sådär som folk är mest kan bli hjälpta av det. Jag blir inte hjälpt av just veckorevyn men av att ”piffa till” mig lite då och då, för då påminns jag om att jag kan vara snygg bara jag vill. Det är skönt att veta det.

Jag tror att det framförallt är dem veckorevyns kampanj riktar sig till. Alltså den helt vanliga mode- och skönhetsintresserade tjejen som gärna vill känna sig snygg inför sin partner eller sitt ragg eller bara i största allmänhet. För det är inte bara de riktigt sjuka som är problemet utan också att det finns så många som bryr sig lite för mycket om sina celluliter, utan att för den sakens skulle vara ätstörda. Man behöver inte alltid dra till med ytterligheterna.