Etikett: utveckling

Kapitalismen bygger på fattigdom.

Ibland talar folk om att fattigdomen ska avskaffas, och att detta är något som vi ska använda kapitalismen för. Resonemanget brukar låta något i stil med att kapitalism leder till tillväxt och då kan fler få det bättre, även om till exempel klyftorna ökar. Det är bättre med ojämlikhet där många har det bra än ett jämlikt samhälle där alla lever i misär, brukar det låta.

”Fattigdom” är inte ett begrepp som är slaget i sten, utan kan betyda många olika saker beroende på vem som använder det och i vilken kontext det används. Till exempel varierar det mellan om en snacka om absolut fattigdom eller relativ fattigdom, där den senare mäts utifrån den generella inkomstnivån i ett land. Fattigdom som vi brukar använda det handlar om att inte ha en inkomst som är hög nog för att få livet att gå ihop riktigt, men det kan också vara ett generellt ord för brist, inte bara på pengar utan på något annat.

I mina ögon är arbetare fattiga, även de som har bra lön. De är fattiga i den betydelsen att de saknar möjligheter till självbestämmande, egenmakt. De måste sälja sin arbetskraft på en marknad för att kunna överleva eller åtnjuta någon form av ekonomisk frihet. Deras öde är att låta sig exploateras under mer eller mindre bra villkor, låta kapitalisters och politiskers nycker avgöra deras liv. En arbetare som inte kan arbeta är föga värd.

Ett fenomen som skedde under industriella revolutionen och som fortsätter ske även idag är det så kallade inhägnandet av allmänningar. En allmänning är det som ingen äger, men som alla kan nyttja. Det finns flera olika typer av allmänningar; intellektuella, naturresurser, saker vi byggt upp gemensamt (som i och för sig staten ofta äger men som kan nyttjas som en allmänning) och så vidare. Till en början så var ju typ allting allmänningar, eftersom privategendomen inte var uppfunnen. En generell trend är att fler och fler av dessa allmänningar inhägnas och utnyttjas av företag, genom beslagtagande av naturresurser, genom patent och copyright, genom att det vi byggt upp gemensamt säljs ut och kommersialiseras. Detta är också ett sätt att skapa fattigdom. Det handlar dock inte om disponibel inkomst utan om möjligheter till att kostnadsfritt eller för en väldigt låg kostnad göra olika saker.

Om ett företag kommer och inhägnar jord som innan har varit fritt för människor att använda för sin egen försörjning och sedan anställer de människor som gjort det för en lön som ger dem en bättre levnadsstandard, så har de blivit rikare mätt i rena pengar. Men de har också blivit fattigare i fråga om möjligheter till självbestämmande. Till exempel så kommer företaget troligen att ställa betydligt högre krav på arbetarna, vilket troligen kommer göra att till exempel gamla inte får vara med och bidra och heller inte får betalt. Fattigdom kan inte bara mätas utifrån månadsinkomsten. Jag menar inte att människor hade det sjukt fett innan kapitalismens intåg, men jag menar att en inte bara kan se utveckligen som en jämn färd uppåt. Många har säkert fått det bättre, men i vissa aspekter har folk fått det sämre också.

Vi har ett samhälle som bygger på fattigdom. Det är människors fattigdom, deras brist på resurser för att själva producera vad de behöver, som tvingar in människor i att slava för kapitalisterna. Denna fattigdom är i sin tur ingenting ”naturligt”, utan resultatet av en politik som bygger på fråntagande och inhägnande av allmänningar. Utan fattigdomen kommen kapitalismen aldrig att fungera, och därför kan fattigdomen försvinna först i ett samhälle fritt från kapitalism.

Problemet är inte att vi har det sämre än innan, utan att vi skulle kunna ha det så mycket bättre.

Norberg har skrivit en krönika om att saker och ting blir bättre som jag antar fungerar lättande för de som inte är sugna på att kritisera den världsordning vi för närvarande lever under, det vill säga kapitalismen. Nå, det är säkert sant att det är mycket som går framåt i stora delar av världen, men sant är också att människor i Europa nu har börjat få svårt att skaffa mat. Det är också sant att rasistiska och fascistiska ideologier är på frammarsch över kontinenten och att det kapitalistiska systemet är i en kris som den rådande ekonomiska vetenskapsdoktrinen inte har lyckats förutse.

Norberg skriver att ”fakta ger en annan bild av 2012” och med detta menar hen att saker och ting inte är så fasliga som många inom vänstern tycker. Detta är såklart ett försvar mot den rådande världsordningen, som för närvarande domineras av liberala idéer som Norberg givetvis är (huvudsakligen) för i egenskap av liberal. Men strängt taget handlar det inte om fakta eller inte, utan om vilken fakta en värderar och hur. Att hänvisa till ”fakta” och sedan bara välja ut några slumpmässiga områden som utvecklats till det bättre är inte ett särskilt seriöst sätt att handskas med den oro inför andra utvecklingar som många känner, och som jag själv absolut anser legitim. Att bara vifta bort detta med ett uppradande av sätt det blivit bättre på är inte ett bemötande, det är en distraktion!

Ganska ofta så hör en detta resonemang från liberalt håll, det vill säga att saker och ting trots allt går framåt. Detta påstående följs ofta upp av en radda exempel på områden där det gått framåt, ofta rör det sig om bekämpningen av absolut fattigdom och sjukdomar samt framtagandet av ny ”miljövänlig” teknik. Denna bild bygger såklart delvis på att en förtiger de saker som inte går i samma positiva riktning, som till exempel miljöproblemen som helhet. Men även om det skulle vara sant att allt blivit bättre och ständigt blir det så skulle jag vända mig emot detta sätt att resonera. Klart är att mycket har blivit bättre i samhället, i alla fall rent materiellt. Detta är dock i sig inge argument för att vi ska fortsätta i samma spår eller sluta kämpa för att göra saker och ting ännu bättre.

En sak som ofta erkänns bland vänstertänkare är att kapitalismen är bra på många sätt, bland annat har den lett till en otroligt utveckling och har dessutom en förmåga att ständigt revolutionera sig själv för att överkomma diverse hinder som den ställs inför. Men kapitalismen har också en rad nackdelar, där en markant sådan är att den verkar exploaterande av såväl människor som miljö där det senare har lett till en av vår tids stora utmaningar, att den skapar klassklyftor och koncentrerar makt i form av ägande, att den är djupt odemokratiskt och så vidare.

Idag har mänskligheten som helhet en stor kunskap kring såväl miljövänlig teknik, bekämpning av sjukdomar, effektiv produktion av livsmedel och en massa annat. Detta är till viss del kapitalismens förtjänst. Min utopi som motståndare till kapitalismen handlar absolut inte om att gå tillbaks till hur det var innan, utan om att organisera samhället med all denna kunskap och framsteg på ett sätt som är mer egalitärt och tar en större hänsyn till både människor och natur.

Problemet med samhället som det ser ut idag är inte att det är så fasligt mycket sämre än det varit innan. Jag skulle till exempel aldrig vilja byta detta samhälle byggt på löneslaveri som bygger på nödtvång mot ett tidigare samhälle med formellt slaveri byggt på fysiskt tvång. Däremot vill jag gå vidare till ett samhälle där ingen form av slaveri existerar. Problemet som jag ser det är att den potential som finns i den teknik och kunskap vi har idag går till spillo för att istället göda kapitalismen. Att som svar på det bara nöja sig med att vi i alla fall har fått det bättre är otroligt ovisionärt, och pekar med all önskvärd tydlighet på att liberalismen inte längre har något att erbjuda i den politiska kampen för ett bättre samhälle.

Bra jobbat.

Jag tvingade mig själv att åka hit för att jag visste att det fanns ett behov. Ett behov av att släppa taget, lämna min trygghet hemma i Sverige. Jag hade redan från början målsättningen att inte återvända någon gång under min tid här.

Innan jag åkte så umgicks jag med en liten skara personer och jag var ofta ensam, sa ofta nej, orkade sällan. När jag åkte fick jag träffa nya människor och testa mina gränser. Det har betytt mycket för mig.

Att resa kanske inte är rätt för alla, men för mig har det verkligen varit nyttigt att komma utomlands. Att komma någonstans där jag inte känner någon och få starta om på nytt. Upptäcka vilka delar av mig som finns där i grunden och vilka som bara är ett resultat av mitt umgänge.

Till min glädje har jag märkt att mitt intresse för att politik och samhällsfrågor finns kvar, fast jag inte har kunnat lufta det på samma sätt så har jag ändå underhållit det. Jag har på ett helt annat sätt lärt mig att se värdet i diskussioner och nya tankar i sig, inte bara som något jag ägnar mig åt för att få status. Jag känner också att jag har blivit bättre på att se andra människor, men framförallt på att se mig själv.

Jag tycker om mig själv nu. Inte på det där hybrisartade sättet som jag kunde gör innan, där jag tyckte att jag var bättre än alla andra samtidigt som jag på ett sätt hatade mig själv. Nu känns det mer balanserat. Jag vet om mina fördelar och nackdelar, jag har aldrig komplex för saker och ting längre, varken min personlighet eller mitt utseende.

Det har varit svårt och jobbigt och jag har saknat mitt hem så mycket, men det har varit värt det. Jag känner mig mycket starkare nu. Jag är stolt för att jag vågade åka trots att jag hade möjligheten att stanna kvar och jobba i Sverige. Jag är stolt för att jag vågade tvinga mig själv till något som jag visste skulle bli svårt och jobbigt. Jag är stolt för att jag inte bangade ur och åkte hem.

Varför finns det bara ett sätt att hitta sig själv på?

Jag har haft dessa två inlägg i min ”blogga”-mapp hur länge som helst nu men inte tagit mig tid att skriva fören nu. Elsa och Hanna har skrivit om det här med att backpacka/resa runt i världen för att ”hitta sig själv” och jag måste säga att jag tycker så jävla illa om den där grejen med alla ungdomars fixering vid att ”se världen” och ”hitta sig själva”.

Att resande vidgar vyer ligger det väl något i. Jag upplever i alla fall att mina resa vidgat mina, men mest för att jag vågat bryta upp med hemmet och vännerna än att jag sett ett nytt land. Det kan såklart vara nyttigt att se hur folk har det i andra länder, men jag kan tycka att det finns en ide om att det skulle leda till så jävla mycket ödmjukhet och respektfullhet inför andra kulturer som jag helt enkelt inte tycker stämmer. Mitt intryck generellt av människor som ska ”resa” är att de är osnutna slynglar som ser resten av världen som sin lekplats snarare än personer med ett genuint intresse för omvärlden. Det finns såklart mängder av undantag från detta, men ni fattar nog vilken typ jag menar.

Men det jag tycker är det mest irriterande är detta att frigörelse har en så otroligt statisk mall. Förutom detta att man ska resa och uppleva saker så tycker jag också att det finns en slags ide om att det är väldigt bra att träffa människor, en jävla massa människor. Man ska liksom träffa dem och dela varandra historia och kultur och sedan bara mysa tillsammans i något slags stort samförstånd om hur det är att vara människa och hur sjukt jävla öppensinnad man är.

Men detta passar inte för alla. Jag till exempel tycker verkligen verkligen inte om att resa under ostyrda former. Jag vill ha någonstans att sova, pengar att köpa mat för, tillgång till dator och internet och säkra utrymmen att förvara saker på. Vidare behöver jag ett visst mått av lugn, jag orkar inte en massa tjo och tjim och att träffa nya människor stup i kvarten är otroligt ansträngande för mig. Man ska liksom vara så jävla nyfiken på världen och andra människor och kulturer, vilja se allt och träffa alla. Jag är verkligen inte intresserad av den sortens ”finna mig själv”.

Nu sysslar jag visserligen en del med andlighet som Hanna beskriver i och med att jag mediterar (det trodde ni inte va? Första gången jag skriver något om det här) men jag håller med om att den där dryga attityden som finns hos folk som betraktar sig som upplysta och världsvana är otroligt irriterande. Jag stöter på den ibland bland folk här som gottar sig i att deras vänner inte ”gör något av sina liv” utan bara är kvar på samma ställe. Men alla behöver inte ett år utomlands för att komma till insikt om vad man vill i livet, vissa trivs bra där de är och når inre utveckling på andra vis.

För mig har det varit mycket viktigare att göra en åsiktsmässig resa, en resa jag gjort mycket genom diskussioner, reflektion, skrivande och läsning. Jag tror inte jag hade nått samma insikter om jag istället varit ute och rest och sett saker och träffat människor, det hade säkert varit givande på andra sätt men hade inte gett mig det jag vill ha först om främst.

2011.

2011 har varit både ett av de pissigaste åren i mitt liv och ett av de bästa. På den dåliga sidan ligger att jag slet som lärarvikare, att jag var så väldigt väldigt trött och att mitt förhållande med Emanuel började knaka i fogarna för att till sist ta slut. På den bra sidan ligger att jag gick ut gymnasiet, visserligen ett halvår försenat men ändå med bravur, då de sista stora inlämningarna jag gjorde alla blev otroligt bra.

2011 blev också året då jag gjorde en helomvändning i mitt politiska perspektiv, från liberal till vänsterfeminist. Jag sällade mig till miljöpartiet där jag känner mig hemma, om än på vänsterkanten.

Jag har nått många insikter i år. Dels om mig själv, mina fördelar och brister, men också om världen. De sociala kretsar som jag innan sett som omöjliga att komma in i har jag nu samlat självförtroende nog för att våga kontakta, alternativt börjat se som totalt ointressanta. Jag har börjat se ett värde i att ta det lugnt och att vara ödmjuk, att lyssna och förstå. Jag har slutat vara så okontrollerat arg hela tiden.

Men det största är kanske att jag vågat ta mig själv på allvar. Jag har vågat tycka att jag är bra på riktigt, jag har vågat tycka att mina perspektiv är viktiga, jag har vågat tycka att jag har något att tillföra, att jag är bra på något. Men jag har också vågat inse mina begränsningar; begränsningar i social förmåga och i kunskap.

Mitt löfte till 2012 är att fortsätta denna utveckling. Det kommer nog gå ganska mycket av sig själv, så det är väl ett utmärkt löfte.

Era rubriker: Jag på högstadiet.

Var ska jag börja? På högstadiet var jag verkligen en riktigt jobbig person. Hade grymma humörsvägningar som tog sig uttryck i våld och ilska som jag sedan berättigade med att det var synd om mig. Skar mig i armarna för att få uppmärksamhet och gick omkring och mådde dåligt mest hela tiden, var alternativ och alltid arg. Så var väl många personer under sin högstadietid.

Jag skäms nog ganska mycket över den person jag var då. Jag har väl inte riktigt skapat distans än och vissa av de där beteendena som jag föraktar hänger kvar än idag, som att bli arg för småsaker och sedan berättiga det med att man mår dåligt. Som att vara otrevlig och nedlåtande mot andra människor och berättiga det med att dem är idioter, det är inget jag vill ägna mig åt men något jag gör. Något som har följt med min från min rabiata högstadietid.

Men andra saker känns bara fina och gulliga. Ibland vill jag bara krama om mitt forna jag. Jag minns att jag inte var så rädd då och att jag hängde med Hilda precis varenda dag. Jag var kär i en jättetöntig snubbe och var emot rökning, bakade mitt eget bröd och behövde inte duscha varenda jävla morgon. Jag tyckte att nine inch nails var världens bästa band och att kärlek var det finaste i livet. Fan vad bra livet var ändå.


Personlig utveckling.

När vårat flygplan blev försenat så fick vi sådana där värdecheckar som vi kunde köpa grejer på flygplatsen med som jag köpte tidningen cosmopolitan för. Jag läste ju skitmycket tjejtidningar för drygt ett år sedan, men la av med det.

Hur som helst var det så jävla otillfredsställande. Det var inte ens lite kul som skräpunderhållning, utan bara genompissigt och tråkigt. Jättetråkiga uppslag om typ ”relationer” och skit och dålig journalistik. Jag är så jävla glad att jag inte köper sån skit längre. Fan den största personliga utvecklingen jag gjort det här året.