Etikett: våga

Naturvetare borde vara tacksamma för att andra forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.

Alltså gud vilken enorm irritation jag känner idag, över en viss kategori människor. Nämligen folk som har åsikter om vad som är ”riktig” vetenskap och inte. Detta dels efter att ha läst kommentarerna på denna debattartikel och dels efter att ha funderat på min förra klass som jag gick i.

Jag studerade ju natur på gymnasiet och där fanns det en massa personer som tyckte att samhällsvetenskap inte var riktig vetenskap eftersom man inte kan göra typ kliniska experiment på det. De höll dessutom ofta fast vid denna helt efterblivna åsikt fast samtliga lärare ba: ”a fast nu är det ju verkligen inte så det ligger till”, och de ba: ”jo men jag tycker det” och detta hos personer som alltså sägs hålla objektivitetens och kunskapens fana högt. Det gör mig helt galen, att vissa människor resonerar så inte bara till en början utan efter att gång på gång blivit motbevisade. De har dessutom någon slags ide om att det de kommer fram till alltid skulle vara ”objektivt” bara för att det råkar vara fysiskt mätbart, men ignorerar helt det faktum att det även inom naturvetenskapen finns gott om utrymme för subjektivitet och missar.

Vissa har dessutom en jävligt överlägsen attityd gentemot samhällsvetenskaper, tycker liksom att det är irrelevant om de inte kan förstå det, inte att det är softa att någon annan begriper och tar hand om det. Jag tycker till exempel att det är fantastiskt att det finns människor som är villiga att utbilda sig till matematiker, biologer, kärnfysiker och så vidare eftersom jag inser att dessa vetenskapliga discipliner är extremt viktiga, även fast jag själv har nada intresse av dem. Jag tycker att det är skönt och bra att andra personer har det och jag tycker att det är viktigt, även den forskning som inte kan användas till något direkt och kostar samhället megamycket pengar.

Herregud, tänk typ rymdresor och teleskop. Fan vad det kostar och fan vad meningslöst det är för livet på jorden att veta saker om rymden, än mer att åka upp dit. Jag funderar på vad man hade kunnat åstadkomma för människors verkliga livssituation om man istället satsat dessa pengar på att forska på genusvetenskap. Säkert otroligt mycket mer. Men nej, vi ska minsann upp i rymden för att det är ”coolt” och ”riktig vetenskap”. Och nej, jag har absolut inget emot att detta görs men jag tycker inte att man kan argumentera för detta utifrån att det skulle tjäna någon slags samhällsnytta i någon direkt bemärkelse. Kunskap är viktigt för människan och samhället, därför ska vi forska även på saker som inte fyller en direkt i tiden närstående funktion.

Ofta dras det av dessa människor upp som argument att naturvetenskaperna, typ medicinen, räddar liv. Ja, det stämmer att vetenskapliga framsteg inom denna disciplin har hjälpt en massa människor. Men det spelar ingen roll om du kommer fram till hur människor ska kunna fördubbla sin livslängd, undvika sjukdomar, bli gladare, piggare och smartare om det inte finns ett fungerande samhälle som kan låta detta komma alla till del. Då är det bara kunskap som ligger där och skräpar, kanske gör livet bättre för några få välbemedlade man knappast något som hjälper samhället i stort.

Fan vad irriterad jag blir på dessa personers von oben-perspektiv och självtagna tolkningsföreträde angående vad som är viktigt och ”riktig” vetenskap och inte. Min slutsats av det hela är att dessa människor är för banala i sitt tankesätt för att kunna greppa hur man kan nå kunskap även om saker som inte går att ta fram i kliniska studier. Och ja, så kan man vara funtad och det är okej, för då kanske man passar bättre inom  naturvetenskapen. Men jag tycker att dessa personer ska vara lite mer tacksamma för att det finns andra som gärna forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.

Vi måste våga prata om arbetets negativa effekter.

Det finns en grej jag tycker är väldigt viktig och det är att vi vågar (Annie älskar ju att säga att vi ska våga) börja tala om de negativa effekterna av arbete. Såhär säger Centern om sänkta ingångslöner som kan hamna även under 14000:

Ingångslönen gäller ju bara under kort tid, innan den höjs. Kanske blir första året tufft ekonomiskt, men det är ändå bättre än att gå arbetslös, säger Annika Qarlsson.

Ärligt talat, är det verkligen alltid bättre att jobba för pisslön än att gå arbetslös? Att arbeta kräver ju väldigt mycket av en som person. Jag skulle kunna tänka mig att jobba väldigt billigt eller gratis (förutsatt att möjligheten finns såklart) om det var ett jobb jag tyckte var roligt om som tog mig vidare till något jag såg som eftersträvansvärt. Till exempel att praktisera på en tidning.

Däremot att jobba heltid med något slitsamt, stressigt och tråkigt såsom städning för en lön som ligger under 14 000 i månaden är helt uteslutet. Sen kan man såklart vara tvungen till det för att man inte överlever annars, men jag skulle undvika det till en så hög grad som möjligt. För mig är det verkligen ett skräckscenario att för resten av livet jobba med till exempel städning, speciellt om det skulle ge mig så lite pengar.

Jag tycker att denna ”bättre än inget jobb alls”-inställning är så jävla orimlig. Herregud, arbete är inte nyckeln till lycka för alla! Jag går mycket hellre arbetslös på socialbidrag än att slita ut min kropp i förtid är något jävla pissyrke för en skitlåg lön. Om den framtidsutsikt jag hade var att städa åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan resten av mitt liv för en så låg lön så skulle jag nog vara väldigt väldigt olycklig.

Nu är det väl förvisso meningen att lönen ska höjas men jag tycker ändå att det är viktigt att påpeka att arbete kan leda till mycket dåligt för personen som utför det och att lönen måste kompensera för detta om nu inte arbetsvillkoren hänger med. Att säga att det är ”bättre än inget alls” duger knappast som argument, man kan ju för helvete försvara vilka arbetsvillkor och löner som helst på det viset.

Om att ”våga”.

När politiker eller debattörer börjar snacka om att man ska ”våga” gräva djupare i en fråga, ta en debatt eller liknande drar jag alltid öronen åt mig. Det är nästan alltid synonymt med att något ska bli sämre. Typ som Annie Lööf svarar på frågan hur låg ingångslönen för unga ska vara efter sänkning.

Vi måste våga vända på alla stenar så att unga människor får en rad i cv:t och en lön.

”Våga” betyder alltså i det här fallet att man måste ”våga” göra en reform som starkt försämrar vardagen för en massa människor. Frågan är ju vem som behöver bli stärkt för att klara detta, Lööf eller ungdomarna som ska leva på en rent ut sagt skitlåg lön.

Jag tycker det påminner lite om den politiskt inkorrekta retoriken. Den som inte vill ha det på ett visst sätt gör inte så för att hen vill eller har en annan lösning utan för att hen inte vågar göra eller diskutera det som är nödvändigt eller sant. Jag tycker att det är ett väldigt fult sätt att bedriva politisk debatt på.

Men vad händer sen?

Eftersom jag gillar att hålla mig updaterad så har jag givetvis sett jobbsökarna. Alltså femmans nya satsning som handlar om att långtidsarbetslösa ska få jobb med hjälp av en så kallad coach.

”Alla kan få jobb”, inleder coachen. Jaha, tänker jag.

Sen får huvudpersonen skit i tio minuter för att hon sagt till sin sambo att hon sökt jobb när hon inte gjort det. Sambon har fått sälja sin drömbil för att de ska ha råd med mat, och tjejen har inte ens sökt jobb. Hemskt omoraliskt.

Och jag blir så matt. Jag blir så matt på detta samhälle som befolkas av coacher. Men jag blir också så matt eftersom jag själv förstår varför folk inte kan ta arbetslöshetsproblemet på allvar.

För herregud; jag förstår verkligen varför folk tycker att huvudpersonen i programmet är keff. Hon ÄR ju keff. Ljuger för sin sambo. Har varit arbetslös hela sitt liv. Har sökt nio jobb på två år, det är väl vad jag söker på två dagar. Men så har jag ju jobb också.

I slutet av programmet får hon jobb. fast egentligen inte. Hon får liksom ingen anställning. Hon som ringer från caféet säger ju ordagrant att hon ska komma och ”prova”. Tänk om hon inte kan sköta sitt jobb? Tänk om hon faktiskt suger och får sparken. Vad händer då? Ska hon coachas till ännu ett jobb som hon också misslyckas på?

Det som ger mig mest ångest i hela denna ”du kan om du vill”-cirkus är att ingen snackar om vad som ska hända när man får ett jobb. Det är ju inte som att jobb är någon slags gudagåva, det kan ju vara otroligt jobbigt att jobba. I alla fall om det är heltid i nån slitig bransch, som restaurangbranschen. Man blir trött och sliten och får arbetsskador. Och så ska man presetera. Och tänk om man inte kan?

Detta förbises ju totalt. Det faktum att man inte bara ska få ett jobb utan att man måste vara bra på det också, eller i alla fall klara det. Att det faktiskt finns människor somär sämre än andra på att utföra en uppgift. Att det inte handlar om vem som vill och försöker mest utan att det också handlar om vem som är bäst när det kommer till kritan. Att det inte bara handlar om att våga satsa på sitt företag utan att man måste ha en bra ide, också.

För det är rimligt och sunt att vara lite orolig när det kommer till att satsa. Det är rimligt att tveka lite innan man säljer villan, säger upp sig och investerar alla pengar och alla tid i sin företagside. För alla lyckas inte, hur mycket de än brinner för vad de gör.

Jag skulle vilja att man pratade mer om hur det här med jobb funkar när man väl är där. Om att det faktiskt inte bara är guld och gröna skogar bara för att man har ett jobb. Och att det faktiskt är jävligt mycket att spendera drygt 10 timmar om dagen (som många gör) på jobbet, på lunch eller på väg till jobbet. Och att det faktiskt är en jävla risk och ett jävla arbete att starta eget, och att alla som försökt faktiskt inte lyckats även fast det verkligen gett allt.