Jag läser en kurs i kvinnofridskunskap som är bra. Här lite siffror från SKL:s rapport ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer” från 2006. En av de sorgligaste grejerna tyckte jag var hur många kvinnor som lever gömda från män. Det är så förbannat orättvist att det är dessa kvinnors rörelsefrihet som hindras istället för mannens.
Etikett: våld
Myten om män som inte vågar anmäla misshandel.
Rätt ofta hör en påståendet att män är underrepresenterade i statistiken för de som blivit utsatta för våld i nära relationer eftersom de tycker det är så jobbigt och skamfullt att de blivit slagna av en kvinna så att de inte vågar anmäla. Detta är sånt oerhört jävla skitsnack, spekulationer dragna från någons patriarkala arsle.
Ungefär som om det inte var skamligt för en kvinna att bli utsatt för misshandel i relationer, ungefär som om inte hon oroade sig för vad folk ska tycka och tänka när det kommer ut. Eller att hon inte ska bli trodd, vilket ju är någonting som ofta sker.
Det gäller nog ganska generellt, att den som blir utsatt för våld i en relation tycker att det är skamfyllt att prata om det. Detta eftersom en stor del i processen är att en intalas av förövaren att en förtjänar att utsättas för detta våld. Klart en känner skam då, för att beräta blir detsamma som att erkänna att en förtjänar att bli illa behandlad.
Dessutom finns det gott om män som pratar om hur ”hysteriska” och kontrollerande och så vidare deras ex varit, så alltför skambelagt kan det ju knappast vara att ha blivit dåligt behandlad. Inte heller brukar sådana historier ifrågasättas mer än kvinnor som berättar om vad de varit utsatta för, snarare mindre eftersom män generellt ses som mer trovärdiga. Kvinnor som berättar om vad de blivit utsatta för misstänkts väldigt ofta för att ljuga rakt upp och ner eller eventuellt för att ha ”förtjänat” att bli slagna på något sätt (mannens tolkningsföreträde gäller ju även här – varför skulle en man slå någon som inte förtjänade det).
Det kan ju vara ett förjävla stort daltande med män som anser sig ha blivit illa behandlade i relationer. Till exempel denna rövarhistoria som en stöter på ibland – någon man bölar om att hans fru ”rymt” tillsammans med barnet/en. Och alltid alltid en massa människor som HELT OKRITISKT köper mannens berättelse. En kan ju tänka ett steg extra här kan jag tycka, typ fråga sig ”hur kan det komma sig att en kvinna tycker att det är en bra idé att fly tillsammans med sitt barn”. Det kan ju vara så att hon kanske har anledning att vara rädd för denna man.
Om rätten av begära, den patriarkala födslorätten och våld.
Jag har ju skrivit om det här med makten att begära tidigare:
Detta är vad jag skulle vilja kalla sexuell makt; att ha möjligheten att ta initiativ utan att bli straffad för det, att kunna sätta upp ”spelplanen” så att säga. Även om kvinnan till slut säger nej så är det mannen som styr hela processen, och detta är makt. Makt är inte att ha total kontroll över en situation, men att kunna kontrollera förutsättningarna i någon mån och att själv kunna välja när en ska lämna situationen och avgöra sitt eget agerande. Den här typen av makt har män i romantiska relationer. Jag skulle vilja formulera detta som makten att begära. Att ha makten att begära är att vara den som bestämmer om det ens finns någon relevans av en relation från första början, att vara den som kan ta initiativen utan att det anses fel, att vara den som kan gå omkring i världen och tänka på andra människor som potentiella erövringar. Detta är mäns makt.
Och jag har utifrån det här funderat lite på mäns reaktioner när de ”förvägras” kvinnor.
Män har i patriarkatet en slags ”födslorätt”; de har – enbart i egenskap av att vara män – rätt till makt och kontroll över kvinnor. Det är så att säga det det innebär att vara man i ett patriarkat, det innebär att en har denna rättighet. Eftersom det är en rättighet kan mannen bli arg är han ”förvägras” detta. Motsatsen, att en kvinna skulle bli förbannad för att hon förvägras tillgång till en man, är otänkbar.
Grundtillståndet för mannen är att han förtjänar kvinnor just för att han är man, det räcker med att han inte gör något direkt fel. Han tänker sig inte att det är relevant att kvinnorna ska få ut något särskilt av att ha en relation med honom, utan ser det snarare i termer av att han inte aktivt beter sig på ett sätt som gör honom oförtjänt av en relation. Många kvinnor internaliserar också den här idén genom att resonera i termer av att ”han är så snäll” och liknande, utan att sätta något större värde vid att de ska ha en relation som får dem att må bra, att utvecklas.
Jag tänker att denna föreställning är någon slags kärna när det kommer till mäns våld i detta samhälle. Eftersom de känner sig berövade på sina rättigheter när de inte får tillgång till kvinnor på det sätt de önskar, till exempel när kvinnan de lever med (”deras kvinna”), inte glatt underkastar sig alla deras nycker, så blir det ”naturligt” att ta till våld. Våld är något en tar till när en upplever sig ha legitimitet till det, och eftersom mannen uppfattar situationen som att hans legitima anspråk inte har besvarats så är våld ”möjligt”. Våld hade inte varit ”möjligt” på samma sätt om han inte hade ansett sig ha någon legitimitet i grunden. Visst hade rent fysiska våldshandlingar kunnat förekomma, men de har inte samma betydelse om personen som begår dem inte kan stå fast vid sina anspråk och kunna hävda sin ”rätt” genom upprepade våldshandlingar. Att kunna använda våld som maktmedel bygger på att en själv uppfattar våldet som legitimt, så att en kan framhärda i det. Det är därför mäns våld är så skrämmande, för att det uppfattas som legitimt av dem själva och därför obehindrat kan användas för att få det de vill ha.
Detta hänger såklart ihop med makten att begära; eftersom män tänker sig att deras anspråk är legitima så kan de obehindrat formulera dem, för att sedan söka efter att få dem tillfredsställda med vilka medel som nu står till godo. De kan formulera dessa anspråk eftersom de vet att de också har en legitim rätt att sträva efter att tillfredsställa dem. Det blir meningsfullt för dem att göra dessa anspråk, att formulera dessa begär, eftersom de kan agera på dem.
Kvinnor kan ha önskningar i sina relationer, men de upplever inte att de har en naturgiven ”rätt” till att få dem tillfredsställda. Därför reagerar de snarare med anpassning och resignation, alternativt tacksamhet om önskningarna blir uppfyllda. Att aktivt använda våld som ett kontrollmedel för att få något en har en naturgiven rätt till är inte på samma sätt något som kvinnor kan göra gentemot män. Det förekommer säkert, men det ingår inte i hur kvinnor generellt lär sig att förhålla sig till världen.
Våld är begränsande av handlingsutrymme.
En grej jag har tänkt på i kontakt med människor som blivit utsatta för våld i nära relationer är uttrycket ”över gränsen”. Till exempel ”han var ofta hotfull men det gick sällan över gränsen”. ”Gränsen” i det här fallet brukar i regel vara fysiskt våld. Vad fysiskt våld är är i sig ingen självklarhet; räknas det att bli fasthållen? Räknas knuffar?
Ibland hör jag människor prata om fysiskt våld som synonymt med direkta slag. Jag antar att det handlar om att slag inte kan ha något annat syfte än att faktiskt skada en annan människa. Att till exempel bli fasthållen eller knuffad kan förklaras med något annat, men ett direkt slag går inte att tolka som något annat än en vilja att skada personen ifråga.
En definition av våld jag tycker är bra är att det utgör ett begränsande av handlingsutrymme. Detta innefattar en mängd olika praktiker – alltså från att komma med kommentarer om en annan persons utseende, val och så vidare till direkta slag.
Att komma med kommentarer är en form av våld. Kommentarer och ifrågasättanden påverkar människor, speciellt om det kommer från människor de har en nära relation med. Att tvinga en annan att försvara sina val hela tiden är en våldshandling, det är ett sätt att kontrollera den personens handlingar.
En kan också begränsa personens handlingsutrymme genom att förvägra denne rätten till privatliv, till exempel att snoka runt i personens konversationer med andra. En kan också kräva att få reda på vis information om personen. Detta har jag fått intrycket av är väldigt vanligt; människor som anser att deras partner eller någon annan de har en relation med har en skyldighet att berätta saker som pågår inom dem, att berätta detaljer om ens känsloliv eller ens förflutna och så vidare.
Jag tycker att det är skillnad på att vilja ha information som rör relationen, till exempel att förvänta sig att ens partner meddelar en om denna av någon anledning inte kan vara så närvarande som den brukar, och på att vilja veta allt om de grundläggande orsakerna till tillståndet. Om jag är i en sinnesstämning som jag vet kommer påverka människorna jag har samröre med så brukar jag berätta det, och det tycker jag också är en rimlig sak att förvänta sig i en relation, men det betyder inte att jag behöver redogöra för varför jag känner så. Att kräva att veta alla detaljer är ett väldigt kontrollerande beteende. Ofta kommer det också tillsammans med ifrågasättande av detta.
Detsamma gäller för hot om våld. Att hota med en våldshandling är såklart ett begränsande av en persons rörelsefrihet. Hot om våld kan vara verbalt, men det kan också ta sig uttryck genom handlingar såsom att vara våldsam mot föremål när en blir arg, ha ett aggressivt kroppsspråk och liknande. Detta brukar kallas för latent våld.
Ett annat sätt att hota om våld är att i en helt annan kontext påpeka att möjligheten till våld finns. Jag hörde till exempel om en man som sa ”jag skulle kunna våldta dig nu om jag ville” till en kvinna när han var ensam med henne. Även om han inte sade direkt ut att han tänkte göra det så är det ändå ett sätt att begränsa den andra personen; en påvisar att det är en själv som har makten/övertaget i en situation. Jag har också hört många historier om män som till exempel lyft upp/hållit fast kvinnor fast de protesterat, på ”skämt” såklart. Detta är ett sätt att etablera ett fysiskt övertag i en relation. Även om det inte är ett medvetet hot så är det något som begränsar handlingsutrymmet för den som utsätts för det.
Det finns även andra former av våld som utgör mer praktiska hinder för en person, men som inte är direkta fysiska våldshandlingar. Till exempel att begränsa någons rörelsefrihet genom att inte ge denna tillgång till pengar. Detta kan bli extra problematiskt med personer som har någon slags funktionsvariation och kanske behöver hjälp för att kunna röra sig fritt. Det är då enkelt för andra att förvägra denne tillgång till detta.
Egentligen är termen ”fysiskt våld” ganska märklig. Även de former av våld jag nämnt ovan påverkar människors kroppar. Att leva under den här typen av stress påverkar kroppen. Nedvärderande kommentarer kan göra att en förändrar sina vanor gällande mat, träning och liknande. Det kan också påverka ens rörelsemönster.
Direkt fysiskt våld måste ses i sin kontext. När en person slår en annan så visar denna att den är kapabel till våld. Detta kommer påverka offrets rörelseutrymme. Även människor som inte själv är utsatta för våld kan påverkas. Till exempel barn som växer upp i hem där misshandel förekommer kommer påverkas av det, även om de själva inte är föremål för direkta fysiska slag. Det kommer skapa en rädsla som kommer begränsa deras rörelseutrymme.
Normaliseringsprocessen, som det brukar kallas när en relation förändras på ett sätt som gör att direkt fysiskt våld är möjligt, är inte bara en väg mot direkt fysiskt våld utan också en våldshandling i sig. Långt innan knuffar och slag kommer så har offrets rörelsefrihet begränsats.
Det fungerar inte att säga ”gå vid första slaget”, för vid första slaget har det troligen redan skett väldigt stora skador och dessutom är en troligen ganska fast i relationen, då det skapas starka emotionella band i den här typen av relationer. Istället borde en gå vid den första nedvärderande kommentaren, den första pressande frågan.
Det går inte att särskilja fysiskt och psykiskt våld.
Lady Dahmer skriver väldigt bra om våld i nära relationer:
Utöver hoten så kan han på andra sätt utsätta sitt offer för obehag och otrygghet; t.ex genom att ringa upprepade gånger. Till dig, din arbetsplats, din familj. Kanske dyka upp utanför din dörr vid återkommande tidpunkter eller bara vägra att gå. Stalking och förföljelse. VÅLD. Det är våld. Ekonomiskt våld är att styra de ekonomiska där kvinnan ofta blir beroende av mannens inkomst eller där mannen helt enkelt tar kontroll över bådas pengar och utifrån det kräva lydnad och kuvelse.
Det får mig att tänka på en frågeställning som jag ser då och då, nämligen: ”vad är värst, fysiskt eller psykiskt våld?”. Jag tycker det är en väldigt märklig fråga, av två anledningar:
- Fysiskt våld är psykiskt. Att bli slagen av någon, speciellt om det är i en nära relation, tar hårt på en psykiskt. Det är inte ”bara” ett slag, det är ett tecken på att en inte är värd mer än så för den personen, det är ett sätt att upprätthålla makt och kontroll och så vidare. Det går inte att särskilja den fysiska smärtan i själva slagen från den psykiska nedbrytning som det innebär att vara rädd, att bli nedvärderad på det sättet som det innebär att bli utsatt för våld och så vidare.
- Fysiskt våld kräver psykisk nedbrytning. Innan det fysiska våldet gör sitt inträde i en relation så krävs det att offret bryts ner psykiskt. Få skulle stanna med någon som gav den en käftsmäll första dejten, det sker en långt process av normalisering där det fysiska våldet slutligen framstår som något acceptabelt för båda parter. Det är någonting som möjliggör det fysiska våldet, och denna nedbrytning av en individ är i sig en våldshandling.
Däremot så är ju endast den fysiska smärtan som uppstår vid slag troligen mindre ”farlig” är det psykiska. Om en hade fått den i en annan situation, till exempel av att trilla i en trappa, så hade det ju troligen inte varit en personligt nedbrytande upplevelse. Det är uppenbart mycket värre att bli slagen av någon som en lever tillsammans med än att till exempel ramla och slå sig. Det säger ju sig självt, men ändå försöker folk göra denna uppdelning i fysiskt och psykiskt våld.
Det går inte att ”dela upp” upplevelser av våld i psykiskt och fysiskt. En massa saker som brukar tas som exempel på psykiskt våld påverkar ju kroppen, till exempel ens rörelsemönster, ens hygienvanor, ens klädsel och så vidare. Det har ju fysiska effekter, varför skulle det inte då kunna ses som fysiskt våld? Samma sak med fysiska våldshandlingar som påverkar psyket. Att försöka göra en strikt uppdelning och sedan dessutom komma fram till vilket som är ”värst” är att förenkla ett mycket komplext förlopp.
Män som vill ”nyansera bilden” av andra mäns våld är precis lika mycket en del av våldskulturen.
Och givetvis så kommer de där männen som liksom ska ursäkta detta vidriga beteende. Som liksom tycker att det är ”förståeligt” att Lady Dahmer får utstå dessa hot eftersom hon ”provocerar”.
Till exempel att kalla upprepade hot för ”mothugg”… bra jobbat med att förminska mäns våld mot kvinnor!
Det finns två schysst positioner en som man kan inta om en vill normalisera mäns våld:
- Utöva våld och/eller hot om våld.
- Ursäkta de mäns som utövar våld och/eller hot om våld.
Att utöva våld är väl ”värre” än att ursäkta våld men båda beteendena ingår i den patriarkala våldskulturen. Tänker på en gång nr jag twittrade om mordhot jag fick utstå och antifeministen Henrik Sundholm som har lagt oerhört mycket tid på att ”kritisera” mig på internet skrev såhär:
Sundholm tycker alltså att det är på sin plats att ”förklara” varför jag får utstå sådana hot. Han tyckte att det var en viktig strid att ta, att ”förklara” vad jag hade gjort för fel som fick den här personen att upprepade gånger mordhota mig. Sundholm valde helt enkelt att lägga sin begränsade energi på att ”förklara” ett mordhot som riktades mot mig för att jag uttrycker mina åsikter. Detta är alltså samma person som en gång skrev ett lååångt gnälligt inlägg om att det var ett hot mot demokratin att jag bad honom sluta med sina trakasserier, allt i yttrandefrihetens namn. Är inte det ganska uppseendeväckande, att samma person som tycker det är ett hot mot demokratin att jag BER honom sluta med sina trakasserier tycker att det är läge att ”förklara” varför de personer som mordhotar mig gör det.
En kan ju tänka sig att han hade kunnat använda samma ”förklaring” när det kommer till feministers manshat, nämligen att vissa feminister hatar män helt enkelt eftersom män som grupp utsätter dem för förtryck, våld och hot om våld. Men Sundholm är av någon KONSTIG anledning bara intresserad av att ”förklara” när män utsätter feminister för direkta hot. HUR kan det nu komma sig att ha resonerar så? KAN det har något att göra med att Sundholm själv är ett patriarkalt as som helt enkelt tycker att det är helt okej att kvinnor som kämpar mot förtryck utsätts för hot?
Jag är ingen idiot, jag förstår såklart varför män hotar och hatar mig, det handlar om att jag utgör ett hot med deras patriarkala makt. Jag förstår detta, men jag accepterar det inte. När en person som Sundholm kliver in för att ”förklara” detta fullständigt oacceptabla beteende så ursäktar han det samtidigt.
Detta känns igen. Till exempel: en av de vanligaste ursäkterna män har till att de slagit sina flickvänner/fruar är att dessa har ”provocerat” dem. Det är också vanligt att män som begått sexuella övergrepp förklarar detta med att kvinnan ”provocerat” dem genom till exempel sin klädsel. Om en man blir ”provocerad” är det helt okej att använda våld eller hot om våld, får vi lära oss. Kvinnor får ta ansvaret för att inte ”provocera” män, istället för att män tar ansvar för att inte bli våldsamma så fort de blir ”provocerade”. Män går omkring som stora barn i en värld där folk tar ansvar för deras känslor eftersom de kan bli så jävla farliga när de blir ”provocerade”.
Sedan finns alla dessa män som ägnar sig åt att ursäkta detta beteende genom att ”förklara” det. Visst, det finns alltid en ”förklaring” till att någon valde att använda våld just då, mot just den personen, men att stirra sig blind på det istället för att ta sig an det uppenbara faktum att män lär sig att våld eller hot om våld är ett okej sätt att hantera problem är fan ett jävligt skevt perspektiv. Hur kommer det sig att det är män som använder våld och hot om våld och inte kvinnor? Det kan ju inte handla om att kvinnor aldrig blir ”provocerade”? Uppenbarligen är det en fråga om att män lär sig att använda våld, till skillnad från kvinnor. Det är ju fan i mig fullständigt orimligt att kvinnor ska gå omkring och ständigt anpassa sig efter att män kan blir ”provocerade” av deras beteende, ändå så är detta något som många män accepterar och rentav försvarar trots att de tycker sig vara ”snälla killar”. Sorry, men ni är precis lika mycket en del av patriarkatet som de män som slår och våldtar, för det är ni som med era ursäkter upprätthåller detta beteende.
”Snälla killar” och hot om våld.
Under mitt inlägg om hot om våld fick jag in en del historier, som jag tänkte att jag skulle publicera för att jag tycker att det är en jävligt vidrig grej som är viktig att förstå (om någon inte vill ha sin kommentar här så är det bara att hojta så tar jag bort den):
- Jag var lite på g med en kille för många år sedan som väldigt ofta, på ett skämtsamt sätt, talade om för mig vad han skulle kunna göra med mig ”om han ville”. Många andra killar har på liknande, alltid skämtsamma sätt, visat fysisk dominans genom att ”på skoj” bära iväg mig eller hålla fast mig mot min vilja. Och det värsta är ju att detta är helt accepterat. Jag tror oftast inte att det görs med något ont uppsåt men det är inte så jävla kul att ständigt få berättat för sig att man är i underläge och kan bli skadad, och den enda anledningen till att man inte blir det är för att killen är ”snäll”. Tänk om jag skulle börja gå runt med kniv och påpeka för män att jag skulle kunna skära dem om jag ville, men det kommer jag inte göra för jag är ju så snäll… Jag tror inte att det hade varit uppskattat.
- Kan inte räkna alla gånger män har lyft, burit eller hållit fast mig ”på skoj” eller sagt sånt som ”dig kan man ju göra vad som helst med” med anspelning på att jag är liten. Så fruktansvärt obehagligt! Men säger en nåt om det så visar det sig alltid att det egentliga problemet är att en inte kan ta skämt.
- Hade t o m en gång en pojkvän som la sina händer om min hals för att demonstrera hur lätt det skulle vara för honom att ”klämma till” – och han kunde inte alls förstå varför jag inte tyckte det var ett harmlöst skämt.
- Träffade en man som tjatade om sex på ett ganska obehagligt sätt, då han inte slutade trots att jag flera gånger sagt och visat att jag inte ville ha sex med honom. Och så slänger han ur sig något i stil med ”jag ska inte tvinga dig”. Nehe, det var ju gulligt av dig liksom… Tycker det är ett ganska tydligt exempel på det här med hot om våld, både att han tjatar och sedan insinuerar att han skulle kunna tvinga mig om han ville, men jag ska vara glad att han låter bli, typ. Det var definitivt obehagligt, och jag fick också intrycket av att han tyckte jag hade någon slags skyldighet att ligga med honom och att jag var skitjobbig som sa nej.
- Har både fått ”jag skulle kunna våldta dig nu” när jag sa att jag inte ville, och fått en stor kniv satt emot armen ”på skoj” med kommentaren ”blir du rädd nu?”. Och det är dessa tillfällen jag kommer ihåg på rak arm, har ju varit många fler…
- var med en man som tyckte om att säga att han kunde skada mig med våld om han ville men det ville han ju inte för han var en god människa, & tyckte om att berätta för mig vad andra inte lika goda män hade gjort med mig (ex. grävt ner mig i trädgården). riktigt charmig.
Vad jag tänker på som en röd tråd i de här berättelserna är att en ska tycka att mannen är ”snäll” för att han inte använder sin våldspotential. Det resonemanget bygger ju på att en som kvinna ständigt rör sig i samhället på mannens villkor, att mannen när som helst kan bestämma sig för att sluta vara ”snäll”. Som kvinna ska en vara glad att en träffat en ”snäll” man som inte använder våld mot en, för det finns ju som bekant en massa män som inte är lika ”snälla” och istället gladeligen använder våld mot kvinnor.
Jag funderar på om kvinnor hade talat på samma sätt. Till exempel: ”vad snäll jag är mot dig som tar hand om det reproduktiva arbetet i vår relation”. Kvinnor har ju också en massa maktpotential, men de är sällan särskilt medvetna om den eftersom det inte ingår i vår uppfostran att vara det. Förtrycket av kvinnor bygger ju till stor del på osynliggörandet av allt det arbete som kvinnor utför, av den maktpotential kvinnor faktiskt har och skulle kunna använda.
Var går gränsen?
I förrgår var jag på en antifascistisk demonstration, på vilken det smög omkring några journalister och frågade folk var ”gränsen går” när det kommer till att använda våld mot nazister och fascister. Jag tycker det är en intressant fråga, men jag skulle helst vilja se den omvända frågan ställas till människor som är kategoriskt ”emot våld”.
Jag skulle vilja att alla ickevåldsmänniskor fick frågan var gränsen går för när det är okej att inte använda våld. Exakt hur långt får något gå, exakt hur miserabelt får ett samhälle bli, innan det är okej att använda våld för att förändra det. Hur många rasifierade, arbetare, funktionshindrade, hbtq-personer och kvinnor ska behöva dö eller lida svåra kval innan det är okej att vi använder våld för att skydda våra rättigheter? Exakt hur mycket lidande kan förkomma innan det blir moraliskt fel att inte kämpa emot med alla till buds stående medel?
Varför avkrävs aldrig de som är ”emot våld” svar på dessa frågor? Varför behöver de aldrig motivera sitt ställningstagande?
Politiskt våld och straff.
En gång snackade jag med en liberal om våldsanvändning och hen frågade ”men hur mycket våld tycker du att det är okej att använda emot [hypotetisk individ X]” ungefär som om våldsanvändning handlade om att utmäta straff mot enskilda individer.
Jag ställer mig verkligen emot våld för sakens skull. Jag tycker inte att individer ska ”straffas” för att de typ är ”onda”, jag tycker att vi ska ha ett annat slags samhälle. Liberaler gillar ju dock iden om våld i bestraffande syfte, vilket en kan se på hela vårt rättssystem. Även om det inte förekommer fysisk prygling längre så är det ett slags våld att låsa in folk i fängelse, att ta ifrån dem deras uppehälle, tvinga dem att arbeta som straff och så vidare.
Våld är inget självändamål, det är en möjlig metod för att uppnå något. Ju mindre våld som krävs desto bättre. En kan dock konstatera att staten använder en jävla massa våld för att upprätthålla den rådande ordningen, och den som ville bryta denna måste alltså vara beredd att använda våld åtminstone i självförsvar. Vi står mot en fiende som inte hyser några tvivel inför att använda våld, varför ska vi då vara pacifister?
Men jag tror inte på våld. Jag tror inte på ett samhälle som, likt detta, bygger på våld. Jag tror inte på att vi ska ha den typen av institutionaliserad våldsanvändning som vi har idag. Jag tror inte på att bestraffa enskilda individer med hjälp av våld för att de är ”onda” eller liknande, det är en syn på människor som jag över huvud taget inte delar. Problemet är inte att det finns ”onda” människor, utan att vissa människor sitter på positioner där de kan ställa till jävligt mycket skit med sin ondska. Det är detta vi måste angripa, inte enskilda individer som anses gå över gränsen för det samhälleligt accepterade.
Hela idén om att ”straffa” folk är individualistisk och idealistisk. Den bygger på en idé om att människors handlingar främst bestäms av deras ”personlighet” och inte vilka position de har.
Twitter 14/3. Att vara emot våld.
Att folk som är ”emot våld” inte drunknar i sin egen meningslöshet? Att bara ha en massa åsikter om vad en är för/emot utan att ha någon analys av varför dessa fenomen uppstår är så meningslöst. Klart att jag också är ”emot våld”, men min politiska analys och verksamhet bygger inte kring sådana platta ställningstaganden.
De absolut flesta är ”våldsbejakande” i vissa sammanhang. Om du blev attackerad skulle du också tycka våld var rätt. Så jävla bekvämt att sitta och vara ”emot våld” utan att över huvud taget reflektera över VARFÖR våld förekommer och hur det ska förhindras.
Grattis till dina ”goda” åsikter, grattis till din helt världsfrånkopplade idé om hur saker ”ska” vara. Tycker bara det är så jävla oansvarigt att syssla med den här typen av tom idealism när saker och ting ser ut som de gör.
Dina goda åsikter kommer inte rädda oss, det som kommer rädda oss är aktiv politisk kamp, inte ”ställningstaganden”. Ungefär som om politik kunde bedrivas genom att vi delar in saker i bra/dåligt och sen bara ”tar bort” det dåliga. Saker hänger ihop.
Också denna ängsliga rädsla för att göra fel, för att ha fel åsikt, som helt förlamar all handling. Vi KOMMER att göra fel, det är oundvikligt om vi faktiskt vill komma någonstans. Det viktiga är att våga se sina misstag, att våga erkänna att saker och ting inte fungerar, att våga göra om.
