Etikett: våld

Twitter 19/5. Om våldtäktskultur.

Gud, hörde en så störd grej inatt. En kvinna berättade hur hen hade åkt bil själv med en man som var i hens organisation, efter ett tag så sa mannen: ”våldtäkt, det måste vara den finaste komplimang en kvinna kan få”. Alltså detta e…

Till saken hör att kvinnan var under 18 och mannen var typ 30+ när detta inträffade. Detta vidriga demonstrerande av makt: 1. att ens säga en sån sak?!?!?! 2. att göra den när en sitter ensam i en bil med en kvinna ca hälften så gammal som en själv. Detta är en så tydlig illustration på hur våldtäktskulturen förtrycker kvinnor utan att de blir utsatta personligen. Att som man i ett tydligt överläge ens nämna att våldtäkt är något som potentiellt kan inträffa är att likställa med hot i min åsikt.

En har ju även hört historier om män som ba ”skulle kunna våldta dig nu”. Denna maktdemonstration är ett förtryck i sig. Även män som själva inte våldtar använder våldtäktskulturen för att skrämma och tillskansa sig makt över kvinnor. Detta är rent förtryck. Genom att påpeka potentialen till våldtäkt i en situation så påpekar en kvinnans underläge. Att kvinnan beror av mannens välvilja.

Kan verkligen tänka mig att många kvinnor gör saker i sängen de inte vill av rädsla för våldtäkt, för att deras nej inte ska respekteras. Kvinnor får veta att de inte har några rättigheter, att det som räddar dem från våldtäkt är att vissa män är ”snälla”. De får också veta att dessa män precis lika gärna hade kunnat strunta i att vara snälla och förvandlas till våldtäktsmän. Det är en tydlig signal om att du som kvinna inte har någon egentlig rätt till din egen kropp. Att den kan våldtas.

Därför räcker det inte att som man inte våldta, du måste aktivt sudda ut hotet om våldtäkt i din egen närhet. Göra den otänkbar. Män måste inse att vi lever i en våldtäktskultur och anpassa sig efter det, sluta reproducera våldtäktskulturens språk och makt. Vissa män är en rädd för, andra inte. Handlar inte om fysisk styrka utan om kroppsspråk, vad de säger osv. Ickevåld är ett alternativ. Män som aktivt jobbar med sin manlighet, förstår hur våldtäktskulturen påverkar deras relationer till kvinnor, kan handla för att bryta den. Men män som är helt omedvetna om att deras överordning i patriarkatet påverkar deras personliga relationer reproducerar det oftast.

Män som menar att de är ok för att de ”inte våldtar” men ständigt påminner om hotet om våld och våldtäkt är också skyldiga. Även män som talar vitt och brett om att de ”aldrig skulle våldta” reproducerar, genom att påpeka att det handlar om deras vilja. Män måste radera ut våldtäkten som ett tänkbart scenario. Utgå från att det aldrig skulle kunna hända.

Att ständig påminna om att en är kvinna och våldtäktsbar, om ens utsatthet som könsvarelse, är ett av patriarkatets viktigaste maktmedel. Hotet om våldtäkt finns ständigt i bakgrunden för kvinnor. Det dikterar hur vi för oss och klär oss, var vi går och vilka vi träffar. Hör ni någonsin kvinnor tala om att de aldrig skulle våldta? Nej, för våldtäkt är inte ett alternativ för kvinnor. Inte så att kvinnor inte kan våldta, men det finns inget i vår kultur som gör män våldtäktsbara och kvinnor till troliga förövare. Men kvinnor reproduceras ständigt som möjliga att våldta, även när folk pratar att de själva ”aldrig skulle” eller ”skämtar” om möjligheten.

Våldsnormalisering.

IMG_20130511_115811På feministiskt forum gick jag på en intressant föreläsning om våldsförebyggande arbete ur genusperspektiv. Det handlade främst om att motverka olika föreställningar om maskulinitet och våld som något självklart sammanlänkat. Det var skrämmande när de berättade att sexuella trakasserier var såpass normaliserat att det inte ens sågs som kränkningar. Har själv många minnen av våld och trakasserier jag bevittnat som sågs som helt normala inslag, det är så jävla tragiskt att människor lärs in i att båda acceptera och utöva våld.

Hur upplevde ni det i skolan? Var våld och trakasserier vanligt förekommande och hur reagerade folk på det?

Förminskande.

Någon tycker att det är att ”förminska” våld mot polisen att beskriva det som missnöje, vilket jag gör här. Våldet mot polisen ska inte förstås som något annat än omotiverat våld, missnöje kan en visa genom att till exempel skicka ett argt brev. Nå, alldeles oavsett om en tycker det är ”moget” eller ”konstruktivt” så är våldet som riktas mot samhällets institutioner och egendom, så även polisen, en missnöjesyttring. En kan såklart avfärda den som illegitim rakt upp och ner, och säga att de som utövar den är bortskämda eller vad en nu får för sig är en vettig kritik.

Jag orkar ärligt talat inte riktigt bry mig om att diskutera saken ty jag vet att den enda långsiktiga lösningen på detta problem är att skapa förutsättningar för de här människorna att ta sig ur sin prekära situation, göra något konstruktivt av sin tid och så vidare. Dessa möjligheter erbjuds inte idag. Dessa områden är ju mer eller mindre övergivna av samhället, dessa människor vet att de inte kan vända sig till ”samhället” och be om hjälp.

Vissa människor tycks tro att denna situation kan lösas genom att ”markera” att våld mot polis och statlig egendom inte är ”okej”. Hur detta ska ”markeras” av mer statligt våld riktade mot dessa personer är mig en gåta. Detta är inte en fråga om bristande intellektuell förståelse utan om livssituationer. Tror någon på allvar att människor kastar sten på snuten för att de inte rent intellektuellt förstår att en inte får gör så? Det är ju skrattretande alternativt djupt tragiskt.

Detta resonemang är om något förminskande, det handlar om att förminska komplexiteten i denna situation till en fråga om att dessa personer måste lära sig ”rätt och fel”. Det är ett fördummande resonemang som används för att upprätthålla rådande samhällsordning och som för med sig fruktansvärda konsekvenser i form av tusentals personer som tvingas leva i det.

Våld och borgarpiñator.

Detta tycker jag var läsvärt av Vänsterns studentförbund angående borgarpiñatan. Allvarligt talat så borde borgerligheten ta ut pinnen ur röven och försöka se det humoristiska i tilltaget. Piñatan är något som generellt förekommer i festliga sammanhang, den ursprungliga idén är att det är djävulen som snott saker, som man sedan måste slå på honom för att han ska lämna ifrån sig. Det är en symbol, inget annat. Det är inte en symbol för att slå ihjäl djävulen heller.

”Ameh vad hade du sagt om Muf gjort samma sak med vänstern” kanske vissa brölar fram. Ja, jag hade då inte sagt att det var en symbol för att de ville slå ihjäl vänstern, ty mycket tror jag om Muf men inte det. Däremot hade jag tyckt att det var ganska missriktat eftersom vänsterpartiet inte snott något från folket, dels för att de inte kunnat eftersom de inte suttit i regeringsposition på hur länge som helst. Det är alliansregimen som praktiskt taget skänkt bort allmän egendom och betalat skattesänkningar med utförsäkrades ersättning, inte vänsterpartiet.

Men det mest intressanta i hela debatten är ju hur man pratar om våld. Liberaler och konservativa älskar att snacka om våld, om hur dåligt det är med våld, hur våldsam vänstern är och hur vi absolut inte i vårt samhället kan tillåta våld. Våld är sällan så enkelt att det bara råkar finnas vissa människor som ägnar sig åt våld och att det enda som kan göras åt saken är att de buras in. Våld är tvärtom i mångt och mycket ett strukturellt problem. Desperata människor gör desperata saker.

Jag har skrivit om detta innan apropå Hillevi Engströms världsfrånvända uttalande i Kaliber där hon verkligen vägrar inse att hur samhället är ordnat har en effekt på hur människor agerar, och tycker våldsproblematiken ska lösas med nolltolerans istället för att undvika att människor hamnar i dessa situationer. Om detta skriver även Vänsterns studentförbund:

Våld är inte något som nödvändigtvis måste vara fysiskt. Enligt Johann Galtung, en av pionjärerna inom freds– och konfliktvetenskap, kan våld också vara att bli berövad det essentiella för sin överlevnad. Detta våld får vi möta varje dag när det utövas av den borgerliga regeringen med ekonomiska, osynliga händer. I en tid av privatiseringar och utförsäljningar blir vi successivt berövade rätten till utbildning för alla, rätten till en trygg anställning med värdig lön, rätten till sjukvård som kan tillgodose alla patienters behov oavsett verksamhetens lönsamhet, rätten till billig kollektivtrafik. Det är detta våld vi vill protestera mot.

Man kan ha åsikter om exakt vad som ska ingå i det essentiella, men jag håller helt och hållet med om att våld även kan vara strukturellt. Att stanna sin analys av vad våld är vid direkta knytnävsslag blir alltför banalt och platt som samhällsanalys.

Vissa är kanske obekväma med att använda begreppet våld om andra företeelser än de direkt fysiska. Nåja, man kan väl använda vilket begrepp man vill men poängen är denna; det kan vara minst lika illa, om inte värre, att få sin grundtrygghet förstörd i form av indragen ekonomisk ersättning, påbud att jobba när du enbart kan ligga raklång och så vidare, som att bli slagen rakt i ansiktet. Det kanske är mer abstrakt, svårare att ta in, men jag tänker att den som försöker förstå hur smärtsamt det kan vara och hur desperat man blir också kommer att göra det.

När människor hotar med att använda våld för att få sitta i häkte och i alla fall få något att äta så är det ju något som är fel i samhället. När människor allt mer passerar dessa gränser på grund av sin desperation så måste man tänka efter, fundera på vad som föranlett dessa handlingar och om det är rätt. Fundera på vem som ska skyllas; den desperata människan i slutet av kedjan eller de människor som fattat besluten.

Som politiker så har du en skyldighet att hantera samhällsproblem. Du kan tycka att det är rätt eller fel att människor reagerar som de gör, du kan tycka att man istället för att hota tjänstemän ska gå hem till sin boning och svälta ihjäl, men det är verkligheten som du har att deala med, och den går inte att komma ifrån.

Politiska skygglappar.

Jag lyssnade först nu på ett avsnitt av Kaliber från februari som handlade om det ökade hotet mot tjänstemän inom försäkringskassa, socialtjänsten och så vidare. I programmet intervjuas först en person som dömts till rättspsykiatrisk vård för att han hotat att ta till våld efter att för tredje gången nekats hjälp med pengar till mat på socialkontoret, han var precis utskriven från psyk då och hade diagnostiserad schizofreni och hade inte ätit på flera dagar. Det han gjorde var att be dem tillkalla polis och hota med att ta till våld annars. Väl på fängelset kunde han få mat.

Det är inte rätt att hota någon men jag ser det som ganska uppenbart att denna situation hade kunnat undvikas ganska enkelt genom att typ ge snubben ifråga pengar till mat. Desperata människor gör hemska saker, man kan gå väldigt långt i kampen för överlevnad och jag tror att de flesta hade varit beredda att ta till våld eller hot om de trodde att deras liv hängde på det, speciellt om man dessutom är psykiskt sjuk.

I avsnittet intervjuas också en forskare som vittnar om att man kan se ett samband mellan ökade klyftor och ökat våld, och ökade klyftor i Sverige kan både OECD och SCB vittnar om enligt reportern. Det intervjuas också flera anställda på socialkontoret och försäkringskassan som vittnar om att personerna som tar till våld eller hot oftast är personer i desperata situationer. Herregud, jag tror att de flesta har ganska lätt att inse att den här typen av situationer uppstår oftare om människor är desperata efter livsnödvändigheter som till exempel mat. Om hela ens liv står och faller med ett beslut från någon av dessa instanser så är det klart som fan det blir känsloladdat när svaret blir nej och ju oftare svaret blir nej desto oftare blir det ett nej i en desperat situation, och desto oftare kommer folk gå över gränsen. Nej, det är inte okej, men det finns en förklaring till att det är så.

I slutet av programmet, eller typ 20 minuter in, intervjuas i alla fall två politiker. Först Sebastian Carlsson som är Reinfeldts pressekreterare och som säger att han ”inte riktigt köper bilden” att klyftorna ökar i Sverige eftersom om man räknar bort den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen, alltså 20 % av Sveriges befolkning, så ökar inte klyftorna. Jaha? Men de som tillgriper våld eller hot som sista utväg är rimligtvis de som har det allra sämst i samhället, det är ju knappast någon jävla villaföreningsföreträdare som gör det. Jättekonstigt argument. Man kan fan inte bara skita i att ta med en femtedel av Sveriges befolkning i beräkningen. Alltså, om man räknade bort den femtedel av befolkningen som röstade på Kd, C och Fp så hade alliansen inte suttit i regeringsposition. Bara en liten anmärkning.

Men sedan kommer det värsta, nämligen arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Kalibers reporter lägger fram detta med att ökade klyftor leder till ökat våld, hänvisar till att myndigheter fått sin budget nedskuren rejält vilket försvårar säkerhetstänk och frågar sedan om deras politiska beslut kanske kan ha något med saken att göra. Då säger Engström typ såhär: ”våld är oacceptabelt oavsett, vi ska ha nolltolerans”. Reporter ba: ”ja, men nu frågade jag inte om det utan om er politik kan ha lett till detta problem” och Engström ba: ”men jag ser inte på frågan så utan våld är faktiskt inte okej oavsett”. Reportern ställer frågan igen och igen till Engström säger att hon inte anser frågan ”relevant” eftersom hon ”inte ser så på saken” varpå reportern säger att Engström må tycka det är en irrelevant fråga, men att hon faktiskt tycker den är relevant och skulle vilja ha ett svar. Då bryter någon, säkert pressekreteraren, in och ba: ”detta är hennes svar”.

Jag mådde så jävla illa när jag hörde det här. Jag menar, Engström är fan politiker och dessutom en högt uppsatt sådan. Hon tar beslut som påverkar vårt samhälle och hon ställs inför ett problem med rådande samhällsordning, nämligen att deras politik kan ha lett till ökat våld. Men hon vägrar se detta, hon bara säger att ”våld är fel” gång på gång på gång på gång utan att ha något som helst förslag om hur detta problem ska kunna lösas.

Du kan tycka att något är hur fel som helst, du kan sätta upp tusentals jävla nolltoleranser, men detta gör det inte mindre sant att våld är ett samhällsproblem som ökar och minskar beroende på hur samhället ser ut. Det spelar ingen roll hur du ”ser” på saken, det spelar ingen roll hur mycket du ”förmedlar” att något är fel eller sätter upp nolltoleranser för det kommer inte lösa det jävla problemet.

Det hade fan vart bättre om hon sagt att hon ”inte köper den bilden” att ökade klyftor skulle leda till ökat våld eller att minskade resurser gör säkerhetsarbetet på arbetsplatsen svårare, såsom vissa andra gör. Men icke, hon skiter fullständigt i hur verkligheten är beskaffad utan säger bra att hon ser det ur en annan vinkel, att det är en fråga om att ”våld inte är acceptabelt”. Punkt slut.

Ja, det var väl bra att du tog ställning mot våld. Men vad ska du göra åt saken då? Bura in den fattigaste tiondelen av befolkningen? Trycka upp pins där det står ”det är dumt att slåss”. Herregud människa, din uppgift är inte att sitta och ha åsikter att våld är fel, din uppgift är att lösa problem. Problem löses inte genom att man önskar riktigt mycket att de ska försvinna hur mycket jag än önskar att det var så, tyvärr.

Ah, dessa jävla skygglappar, bara ta av dem och sköt ditt förbannade jobb. Nej, jag menar inte att ni ska beskaffa samhället precis som jag tycker, men jag tycker fan i mig att ni ska kunna bemöta ett observerat samhällsproblem med något mer än att ”det är oacceptabelt”.

Underhållningslidande.

Mary skrev intressant om ungdomars intresse för incest och undrar sig varför så många är fascinerade av det. Jag tror inte det har att göra med ungdomar utan med att människor generellt är fascinerade av hemskheter, speciellt hemskheter de kan härleda till det egna livet. Själv förstår jag mig inte på detta alls, men jag vet att många läser böcker som Pojken som kallades det och liknande fast det väl egentligen är uppradningar av fruktansvärda skeenden man inte önskar någon levande människa (med reservation för att ja inte läst boken).

Själv pallar jag inte med sånt. Jag mår bara dåligt och vidare känner jag inte att jag vill frossa i lidande. Jag tar del av skildringar av lidande när det tillför något i ett sammanhang, som skildringarna av tortyr i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Dessa skildringar tog jag mig mödosamt igenom trots att jag mådde illa av dem eftersom det gjorde det lättare att ta till sig resten av boken. Så det är inte så att jag undviker skildringar av hemskheter, men jag vill inte ta del av dem bara för sakens skull. På samma sätt är jag inte intresserad av underhållningsvåld och förstår inte hur någon kan vara det, jag mår dåligt av bilder på lemlästade kroppar och så vidare.

Och framförallt; jag önskar inte vara mer avtrubbad inför dessa intryck. Jag ser det som ett tecken på en välfungerande empatisk förmåga att må dåligt av skildringar av lidande. Det är dumt om det sätter igång så starka reaktioner att man inte orkar ta del av de sammanhang där det kan vara viktigt, såsom nyheter, samhällsdebatterande böcker och liknande, men jag förstår absolut inte behovet av eller nöjet i underhållningsvåld. Ändå är det en gigantisk industri. Lägg där till all den typ av frossande i hemskheter som man visserligen tycker är förkastliga men ändå inte kan hålla sig ifrån att läsa om, såsom skildringar av hemska uppväxter, så växer bilden fram av en massa människor som på ett eller annat sätt underhåller sig med andra människors lidande.

Jag förstår inte detta, men jag antar att fascinationen är stor eftersom det är så vanligt. Så kan någon som tar del av dess skildringar förklara lockelsen?

Djurvåld.

När min familj var här så var vi och promenerade längs kanalerna i Brygge. På strandkanten bevittnade vi en hanand som anföll en honand som dessutom var med sina barn på ett mycket brutalt sätt, liksom jagade henne och bet tag i hennes stjärtfjädrar trots att hon verkligen försökte komma loss. Han jagade henne varv efter varv och min familj och några andra turister stod och kollade på och verkade undra vad de skulle göra. Till slut kom det fram en äldre man och viftade bort hananden som då lade ner sitt angrepp.

Jag tycker att det är intressant hur jag och samtliga omkring mig reagerade med instinktivt obehag på att djuren gjorde varandra illa, samtidigt är det svårt att veta på vilket sätt man kan och bör ingripa. Det kan ju vara ännu mer traumatiserande med mänsklig inblandning, även om jag förvisso inte tror att gräsänder är ovana vid sådan.

Jag tänker mig att människor känner mer obehag inför att djur av samma art skadar varandra än att djur av olika art gör det och inför att människor skadar djur. Kanske tycks våldet bland likar vara mer onödigt än våld mellan arterna samt kanske även påminna mer om våld vi själva blivit utsatta för.

Riktiga svenskar slår inte invandrare.

Detta med vad ”riktiga män” gör och inte gör. Bli så trött. Kan man inte bara typ enas om att det suger att skada andra människor oavsett vilket kön offer och förövare har.

Annars tänkte jag köra igång en kampanj om att riktiga arier/svenskar inte slår mörkhyade/invandrare. Vad tror ni om det? Borde ju vara ett mycket träffsäkert argument mot det rasistiska våldet. Skulle få Breivik att vända sig i sin cell och så vidare.

Våld.

Efter att min munterhet kring Fredrik Reinfeldts beskrivning av en våldsverkare lagt sig så hann verkligheten ikapp. Det här med våld är en viktig fråga för moderaterna, med Anton Abele som fanbärare ska de ju bekämpa våldet i samhället. Speciellt gatuvåldet; det våld som oprovocerat och slumpmässigt drabbar ”hederliga medborgare”.

Det finns en sån otroligt ”vi och dom”-känsla i hur Reinfeldt beskriver en våldsverkare. Våldsverkaren är inte en människa, en medborgare som behöver skyddas och hjälpas som andra, utan är någon annan slags varelse som ”hederligt folk” behöver skyddas från.

Den här synen på våld är så tröttsam. Det är inte som att våld och kriminalitet uppstår ur ingenting. För det första är en stor del av våldet i samhället inte överfallsvåld. Det mesta överfallsvåldet har väl dessutom sin bakgrund i vissa sociala villkor som driver folk till rån och så vidare.

Våld slår an mycket känslor hos människor och de tär såklart ett smart drag rent strategiskt att fokusera så mycket på våld när man talar om socialproblematik. Det finns ju ingen som tycker att våld är en bra grej. Men genom att skapa den här bilden av en våldsverkare, en person med ”drogögon” som agerar helt ur kontext, så missar man en stor del av verkligheten. Våldet har gått från att vara ett samhällsproblem med många olika orsaker till att vara en ren fråga om att vissa personer bara gör så, och det ska minsann lösas med fler poliser.

Våld är alltid våld, oavsett vem som slår.

En grej jag tyckte var jävligt upprörande i efter tio är hur psykologen viftade bort det där med hur milt man ser på kvinnor som slår män. Först sa hon typ att det alltid är fel med våld men sen kom hon ändå fram till att det är mer ”okej” när en kvinna slår en man eftersom ”män är starkare”.

För det första är mannen inte alltid starkare och för det andra är inte våld mer okej för att den som blir utsatt kan försvara sig. Det är såklart ändå jättehemskt med folk som blir slagna i relationer.

Jag kan ju erkänna att jag också associerar annorlunda när jag hör att en tjej har slagit en kille. Jag tänker genast på förklaringar till beteendet medan jag är mycket mer fördömande när det kommer till en man. Men bara för att jag och många med mig känner så betyder ju inte det att det är rätt.

Även om mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som måste lösas så måste vi se varje enskild våldsincident som lika illa. För hur mycket strukturer det än ligger bakom vårt agerande så är våld fortfarande våld och det kan aldrig någonsin accepteras.