Etikett: våldspotential

Hot om våld.

hotomvåldFick den här kommentaren för ganska länga sedan i sambandet med uppbrottet med mitt ex, och den är verkligen oerhört obehaglig. Personen som skriver inleder med att förklara att han ”kan ha” en massa kommentarer, troligen av väldigt kränkande art, om till exempel mitt ”mentala tillstånd”, någonting som antifeminister alltid attackerar, inte bara hos mig utan också hos andra feminister (apropå det kan jag meddela att den enda mentala sjukdom jag någonsin haft, det vill säga depression, nu är över). Det denna person gör är att inleda med att hota om våld, även om det inte är något fysiskt våld utan mentalt. Han formulerar det inte som ett explicit hot MEN genom att påpeka sin våldspotential så vill han förmedla att jag borde vara rädd för detta och kanske rentav tacksam för att han inte gör detta mot mig. Istället kommer det något ”snällt”, men det får en ganska fadd smak med tanke på att personen inte kunde tänka sig att vara snäll helt förbehållslöst utan var tvungen att insinuera att jag minsann kan ha fel och att han kan skada mig.

Detta är ett generellt beteende som finns hos vissa män. De talar om sin våldspotential, både fysiskt och mentalt, för att markera att de minsann är snälla som inte använder den. Ungefär som om det inte redan var en självklarhet att de allra flesta människor kan välja att skada en istället för att vara vänliga. I princip alla kan välja att skada någon, men det är i princip bara män som väljer att påpeka det vid tillfällen som är helt opassande. Jag har hört många historier av denna typ, bland annat en man som när han var ensam med en betydligt mycket yngre kvinna började snacka om att han minsann skulle kunna våldta henne där och då. Att göra detta är att förstärka den känsla kvinnor redan går omkring med att de är utsatte för hot från alla håll och kanter, att de måste passa sig.

Inte konstigt att vissa kvinnor går omkring med djup skepsis mot män, vi har ju fått lära oss från dem att de har en våldspotential som de är fullt medvetna om och som de gärna påminner oss om. Att påpeka sin våldspotential är i sig en typ av våld, det är en fråga om makt och kontroll, att inskränka kvinnors livsrum.

Våldspotential, kontroll och manlighet.

Den senaste boken jag läst i Genuskursen är Med uppenbar känsla för stil av Mendel-Enk, en bok jag tyckte var bra även om jag har rätt svårt att relatera till machoidealet som beskrivs som så oerhört dominerande, men det beror ju såklart på vilka kretsar en rör sig i. Jag umgås framförallt med män som är feministiskt medvetna och inte sysslar med den typen av maskulinitetsutövande, eller nördar/töntar som aldrig riktigt har kunnat hävda sig med den formen av maskulinitetsutövande.

IMG_20140209_134304

Mendel-Enk har dock ett intressant resonemang kring makt, våld och kontroll som jag tänkte skriva lite om och utveckla.

Våld är en stor del av hur maskulinitet skapas. Även om de flesta män inte använder våld, i alla fall inte på någon slags regelbunden bas, så är våldspotential viktigt. Män lär sig på ett helt annat sätt än kvinnor att våld är en möjlig utväg ur olika situationer, att de kan och får använda våld om situationen kräver. Mendel-Enk skriver mycket om hur män skapar eller hittar på situationer där våld är berättigat (typ självförsvar) och sedan använder det som en ursäkt till ett i princip obegränsat våldsutövande. Så länge det finns något som berättigar användandet av våld så kan våldet går hur långt som helst.

Detta får mig att tänka på hur män jag känner pratar om våld. Ofta är det män som själv inte använder våld, men de pratar ändå mycket om att de skulle kunna använda våld om de ville. De understryker helt enkelt ofta sin våldspotential, eller sin önskan att ha en våldspotential. Jag har varit i många diskussioner med män om när det skulle vara okej att använda våld, varför och hur en då skulle gå till väga. De talar helt enkelt om våld som en möjlighet på ett annat vis än kvinnor gör.

Jag tänker att våld och hot om våld är det viktigaste sättet att upprätthålla makt och kontroll inom maskuliniteten, som man ska en ha en ständig potential till våld, det ska vara möjligt att ta till våld om så krävs. Problemet är att den här våldspotentialen också måste kontrolleras. Om en har lärt sig att våld är en möjlig lösning på olika situationer och har blivit utrustad med förutsättningar (mentala och fysiska) för att använda våld, så är risken såklart större att våld också kommer att användas.

Detta skapar en balansgång för män, för å ena sidan lär de sig att se våld som ett medel för att uppnå makt och kontroll, men å andra sidan får våldet inte gå gör långt. En man ska kunna kontrollera sitt eget våldsutövande. När män går ”för långt” i sitt våldsutövande beskrivs detta ofta som om de förlorat kontrollen, men detta behöver absolut inte stämma, det stämmer faktiskt ganska sällan. Även män som går ”för långt” är kontrollerade i sitt våldsutövande, de följer samma moral som alla män får, nämligen den att våld är ett acceptabelt medel för att uppnå makt och kontroll, men de drar de utanför den samhälleligt accepterade gränsen.

När en ser på fall av mäns våld mot kvinnor så är det vanligt att männen berättigar sitt våldsutövande med att de var tvungna att uppfostra och kontrollera kvinnan, att de ser på våldet som ett medel för att uppnå makt och kontroll. Jag vågar påstå att kvinnor inte alls i samma utsträckning har denna inställning till våld (vilket det också finns stöd för i forskning som jag skrivit om här). Kvinnors våldsutövande är snarare ett tecken på förlust av kontroll än ett sätt att skapa kontroll. Kvinnor använder också våld i relationer, men det kontrollerande våldet är det i regel män som utför.

För att komma till bukt med männen som går ”för långt” i sitt våldsutövande måste vi sluta lära män att våld är en lösning på olika problem och sluta se våldspotential som något positivt. Så länge denna moral lärs ut så kommer det finnas de här männen som går ”för långt”, och såklart en massa män som inte går ”för långt” men som ändå använder sin våldspotential till att utöva förtryck.