våldtäkt – Fanny Åström

Män som saknar läsförmåga.

Ett fenomen jag finner fascinerande sådär i största allmänhet är Män Som Saknar Läsförmåga Och Gärna Pratar Om Detta.

Till exempel: en man blir upprörd över att en använder ordet ”en” istället för ”man”, och detta gör att det blir helt omöjligt för honom att läsa en text. Eller kanske är det begreppet ”hen” han hänger upp sig på. Eller så tycker han att ”förtryck” eller ”våldtäkt” låter så himla hårt och elakt och vill bara passa på att informera om att det faktiskt kan vara lite jobbigt för känsliga små mansögon att ta till sig. Det är som att de förlorar förståndet när de ser ett ord användas på ett enligt dem felaktigt sätt. Vad är det egentligen som utgör problemet för dessa män, kan en fråga sig.

För mig som feminist är en stor del av ”jobbet” med feministiska teorier just att utveckla att språk som är relevant för det jag vill beskriva. Ordet våldtäkt tycker jag är ett bra exempel. Människor menar väldigt olika saker med ordet våldtäkt. Vissa menar när direkt fysiskt våld eller uttalade hot om fysiskt våld förekommer, andra menar att det i ett patriarkat alltid kommer att finnas att underliggande hot om våld från män mot kvinnor, vilket gör att alla samlag som sker mot en kvinnas vilja är våldtäkt. Jag är som ni kanske begriper anhängare av den senare definitionen. Hur ”våldtäkt” definieras är i sig en politisk fråga. Vad innebär det att ha sex med någon med våld eller hot om våld? Vad är våld? och så vidare.

På detta reagerar vissa med att det faktiskt kan bli svårt för vissa att ta till sig av det jag skriver om jag använder begrepp på ett sätt de inte är vana vid. Det är såklart sant, men på samma sätt så har jag svårt att förstå en text där den förstnämnda definitionen av våldtäkt används. Jag tycker att en sådan definition är irrelevant, den ringar inte in det jag är intresserad av att diskutera. Det finns ingenting rätt eller fel i dessa frågor, snarare handlar det om olika förståelser av fenomen. Diskussionen bör alltså inte handla om vad som dyker upp när en slår i en ordbok, utan istället om vad det är vi önskar beskriva och varför. Vad är syftet med den här specifika kategoriseringen? Vad är det vi vill ringa in?

Vissa menar till exempel att det blir problematiskt när våldtäkt både kan betyda att överfalla någon och det som sker när en man i ett heterosexuellt par inte är så lyhörd som han borde inför sin flickväns signaler. I deras värld är dessa två händelser så olika att det är absurt att använda samma term för dem. Jag menar tvärtom att det är det som är själva poängen. Att använda ordet våldtäkt på det här sättet visar på vilken bredd det finns när det kommer till patriarkalt våld.

Det finns något oerhört arrogant i att tycka att ens eget språk är det nödvändigtvis korrekta att använda i en situation. Olika teorier och angreppsvinklar kräver olika begreppsapparater. Den som vill förstå ett teoretiskt fält, som feminism, bör ta sig lite tid att sätta sig in i hur begrepp används och varför. Det är i regel inte svårt, men det är såklart en del nytt att lära sig eftersom det mesta språk en använder till vardags inte syftar till att beskriva könsmakt.

Det fina med detta hela är dock att en samtidigt som en lär sig nya begrepp också lär sig teori! Att förstå begreppen är att öppna upp en tankevärld, att hitta ett nytt språk för att beskriva saker. Att förändra begreppen öppnar för nya förståelser. Inom feministisk teori finns en ständig sådan omdefiniering av begrepp, en av de mest grundläggande är kanske diskussionen och omdefinieringen av begreppet ”kvinna”, som såklart utgör ett slags teoretiskt nav inom feministisk teori.

Jag tänker mig att det männen utan läsförståelse i själva verket upprörs över inte är deras brist på förmåga att förstå, utan snarare deras brist på vilja att ta till sig de perspektiv som begreppsapparaten öppnar upp för. Därför fokuserar mannen på att användningen av det ena eller det andra ordet inte stämmer överens med hans bild av hur det borde användas, men förbiser helt det faktum att det ju är det som är själva poängen.

Givetvis kan en ha olika uppfattningar om begrepps användning om betydelse, men att klampa in i ett helt annat teoretiskt fält och förvänta sig att ens begreppsapparat ska vara lika gångbar där som överallt annars är mest ignorant.

Människor som är så jävla duktiga och säger ifrån.

Ibland får en kommentarer av typ ”men om du inte vill är det väl bara att säga ifrån” och så vidare. Jag blir så jävla trött på att få den här typen av präktiga kommentarer från människor som minsann aaaaaaldriiiig har haft problem med att säga ifrån. ”Jamen så SKÖNT för dig då, vad DUKTIG och perfekt du är, kan du inte lär mig att bli lika PERFEKT som du” vill jag skrika i deras självgoda ansikten.

För det första: att ”säga ifrån” är inte alltid så jävla enkelt som det verkar. Många män respekterar helt enkelt inte ett nej. Antingen tjatar det vilket är jobbigt, eller så blir de ”sura” vilket också är jobbigt, eller så kanske de helt enkelt struntar i vad en säger och fortsätter ändå. Kanske de rentav tvingar en med fysiskt våld. Dessa saker händer!!!!! Det handlar inte om att någon inte sagt ifrån ordentligt utan om att män helt enkelt skiter i vad kvinnor vill och säger.

Det finns ett sätt att se på sex och mänsklig samvaro i största allmänhet som normaliserar och legitimerar gränsöverskridande beteende. Att prata om att folk faktiskt måste ”säga ifrån” om de inte gillar det ena eller det andra är en del av detta sätt att se på saker. Varför ska det vara den utsatta personens ansvar att ”säga ifrån”? Det är ju faktiskt möjligt att initiera ett samtal om gränser, om hur en vill ah det, om vad en gillar och inte gillar. Det ÄR möjligt att ta det lite lugnt och kolla läget kontinuerligt. Det ÄR möjligt att läsa av sin partners signaler. Det är möjligt att stanna upp om en känner sig osäker på vad den andra vill.

Alla som varit en en utsatt position vet hur svårt det kan vara att ”säga ifrån” när ens gränser överträds. En kanske inte hinner tänka efter ordentligt på vad en vill eftersom det går för snabbt, en kanske inte vågar säga ifrån eller så säger en ifrån men inte tydligt nog för att det ska uppfattas av en person som är lite småignorant, eller så uppfattas det men personen struntar helt enkelt i det.

Om en nu är en sådan person som alltid är tvärsäker på vad en vill och alltid känner sig bekväm med att uttrycka det och som bara omger sig med människor som lyssnar och respekterar en så är väl det trevligt, men så är det liksom inte för alla. Om en nu har så jävla bra självkänsla eller vad det handlar om kan en väl fan gotta sig i det istället för att skuldbelägga andra som uppenbarligen inte har det och som har ett behov av att prata om saken. Varför detta behov av att komma in i ett samtal med människor som pratar om sina upplevelser av att känna sig utsatt och ba ”men jaaaag har aldrig känt mig utsatt faktiskt”?? Handlar det om förnekelse av sin utsatthet? Handlar det om att hävda sig själv? Jag begriper det inte.

Varför vill en legitimera ett sätt att förhålla sig till andra som bygger på att inte känna av läget ordentligt? Det är ju uppenbarligen ett sämre sätt att gå till väga på än att jobba för att människor ska efterforska och respektera varandras gränser. Hur kan en tycka att det är rimligt att människor som säger sig tycka om varandra inte själva värnar om att inte göra något som känns obehagligt för den andra? Det är bara våldtäktskultur rakt igenom.

50 Shades of Gray och försöket att dela upp sex i ”bra” och ”dåligt”.

En grej jag är så jävla trött på att höra i ”debatten” om 50 Shades of Grey är att det minsann inte är riktig BDSM för riktig BDSM är minsann konsensuellt och fint och bra och bla bla bla.

Det är ungefär som när folk säger att våldtäkts inte är sex, för sex är något som båda är med på. Ungefär som om ”sex” vore något väsensskilt från våldtäkt, som om det inte fanns överlappningar, som om en alltid kunde se en definitiv skillnad mellan dessa tåv kategorier. Jag tror inte att den här typen av tal kring sex gör saker och ting tydligare, snarare förvirrar det i en värld där skillnaden mellan sex och våldtäkt är långt ifrån självklar.

Såhär: saker kan vara båda delarna. En kan ha begär efter vissa praktiker samtidigt som en kan bli pressad. En kan uppskatta något och känna obehag. En kan vilja syssla med vissa praktiker, men på andra premisser. Jag tänker att det är viktigt att kunna diskutera detta utan att göra någon slags skarp gränsdragning. Själva grundproblemet är ju att vår sexualitet är formad i patriarkatet.

En annan aspekt är att en kan ”samtycka” till sex på vissa premisser trots att det kanske inte är vad en vill eller vad som är bra för en. Till exempel att ha vissa typer av sex för att framstå som mer åtråvärd och på så vis få den bekräftelse, trygghet och närhet som en söker i relationer med andra människor.

Ett typiskt exempel på detta är väl kvinnor som pressas till att ”ställa upp” på analsex för att de kanske anses vara tråkiga annars. Samma sak sker såklart gällande till exempel BDSM.

Många människor använder sex som en del i att skada sig själva, och detta gäller även BDSM. Vi kan inte förutsätta att folk har koll på sina begär och vad som är bra för dem.

Det finns ett sexliberalt sätt att prata om saker sexualitet och begär som något helt frikopplat från makt och som är naturligt gott, och i denna diskurs faller ofta BDSM in. Att ha BDSM-sex ses som ett per automatik ”gott” val eftersom det är normbrytande, och den som tycker något annat är en moralist. Det handlar ”bara” om preferenser, och därför är det helt omöjligt att diskutera varför en känner vissa begär och vad det innebär i en större kontext.

Vi måste kunna prata om sexuellt våld och begär på något annat sätt än att skapa två fasta kategorier av ”bra” konsensuellt sex och ”dåligt” ickekonsensuellt sex.

Att ”sättas på plats” med sexuellt våld.

Fick denna kommentar (triggervarning: sexuellt våld):
Den här ”feminister har bara fått för lite kuk” är ju en sån grej som faktiskt inte alls är särskilt rolig att skämta om, för det är ju ett resonemang som leder in i att tycka att det är rimligt att använda sexuellt våld eller hot om sådant som ett sätt att ”bota” en feminist. Det är ett sätt att resonera som känns igen från män som slår sina partners; kvinnor som säger ifrån, som domderar, som berövar dem deras ”manlighet” ska utsättas för våld för att lära sig att hålla sig på plats. Och det gör dem ju såklart, eftersom det gärna faller sig så att en underkastar sig någon som utsätter en för våld i rädsla för att drabbas av mer.

Det säger något om män och patriarkatet att så många tycker att det är rimligt att dra till med hot om sexuellt våld när de stöter på kvinnor som inte gör som de vill, närmare bestämt opponerar sig emot patriarkatet. Då blir det plötsligt rimligt att dra fram sin manliga makt, det vill säga det sexuella våldet, för att trycka ner en.

Män älskar tanken på att få straffa en olydig kvinna sexuellt och sätta henne på plats, visa att i slutet av dagen är det fortfarande den patriarkala makten som väger tyngst. Visa att vi kan säga emot hur mycket vi vill med att de ändå kan komma och sätta oss på plats med sexuellt våld. Det är en uppvisning i patriarkal makt, i över- och underordning.

Vissa påpekar motsägelsen i att personen vill knulla feminister rots att feminister enligt honom är för fula för att få kuk. Grejen är att det sexuella våldet som beskrivs inom den patriarkala tankevärlden ligger långt ifrån vanligt sex. Det han vill göra är inte att ha ”sex” utan att bruka sexuellt våld. Anledningen till att våldet ska vara just sexuellt är att sådant våld är könat, det är ett våld som drabbar en som specifikt kvinna. En kan säga att det är en snabbuppvisning i könsmaktsordningen.

Det är väl just därför en är feminist, för att kämpa för ett samhälle där män inte tycker att det är rimligt att hota med sexuellt våld när en kvinna beter sig på ett sätt de inte gillar. Och givetvis försöker män tysta en med precis samma våld en kämpar emot.

Det är korkat att tro att ett strukturellt problem som våldtäkt kan lösas genom högre straff för extremfall.

Våldtäkt är ett samhällsproblem som hänger ihop med att män har makt över kvinnor och att de anser sig har rätt till kvinnors kroppar. Det är en utbredd idé som finns i samhället, att män har rätt till kvinnors kroppar. Detta tar sig många olika uttryck. Kanske han som tycker sig ha rätt att fälla kommenterar om hur hans flickvän väljer att raka eller inte raka sig. Han som tycker att det är okej att ta på en främmande kvinna. han som tycker sig ha rätt att bli arg om en kvinna inte besvarar hans kontaktförsök. Han som tycker att han har rätt att kommentera kvinnors kroppar inför andra, prata om dem som objekt för hans egen eller andra mäns njutning och reducera dem till enbart detta,

Ibland tar sig detta väldigt extrema uttryck. När en man har sex mot en kvinnas uttryckliga vilja, när han använder fysiskt våld för att kunna genomföra ett samlag och kanske även skadar henne på andra sätt under processen. Detta anses oacceptabelt i detta samhälle. Det är att gå över gränsen. Men det handlar fortfarande om samma grundproblem, om att män anser sig har rätt till kvinnors kroppar. Samma människor som inte tycker att de behöver ta tag i grundproblemet, det vill säga det faktum att män på grund av sin överordnade samhällsposition kan ta sig rättigheter över kvinnors kroppar, tycker att det är viktigt att vi höjer straffen för dessa fall som så uppenbart går utanför vad som är socialt accepterat. Män kan ta sig rätt till kvinnors kroppar, men inte för mycket.

Alla kvinnor är mer eller mindre utsatta för detta. Alla kvinnor berörs av det faktum att män anser sig ha rätt till kvinnors kroppar, oavsett om en har varit med om en sån här händelse eller ej. Som kvinna lär en sig att aktivt förhålla sig till det faktum att män anser sig ha rätt till ens kropp, redan innan någon man tagit sig den rätten. Som kvinna lär en sig att röra sig på ett visst sätt i samhället för att undvika riskerna som det faktum att män anser sig ha rätt till ens kropp innebär. Som kvinna lär en sig att om en ändå misslyckas med att skydda sig själv så får en skylla sig själv.

Det är inte bara de kvinnor som blir utsatta för de där uppenbart brutala och gränsöverskridande handlingarna som förtjänar upprättelse, alla kvinnor förtjänar upprättelse för att vi lever i ett samhälle där män anser sig ha rätt till våra kroppar och tar sig friheter på vår bekostnad.

Att införa strängare straff för dessa extremfall är ett sätt för män att förskjuta över problemet på en liten grupp män, en liten grupp som ägnar sig åt saker som de flesta redan fördömer. Samtidigt kan det stora flertalet män gå runt och fortsätta ta sig friheter på kvinnors bekostnad, den typen av friheter som är normaliserade i detta samhälle.

Jag vill ha en diskussion kring våldtäkt där mäns rätt till kvinnors kroppar står i fokus, och inte handlingen våldtäkt som sådan. Våldtäkt är ett symptom på ett underliggande problem som genomsyrar hela samhället, och som drabbar alla kvinnor. Alla kvinnor blir i detta samhälle konstruerade som objekt för mäns njutning, som potentiella våldtäktsoffer.

Jag är trött på att kvinnors utsatthet används av politiker för att göra populistiska utspel om att höja straffen för den här gruppen män som alla liksom redan vet går över gränsen och hatar. Jag som kvinna lever ju i detta dagligen, och för mig är det ganska uppenbart att min utsatthet inte kommer minska för att vi pekar ut en grupp” onda” män och straffar dem hårdare. För mig är det uppenbart att min utsatthet är ett resultat av generella attityder, inte extremfall.

När vi pratar om våldtäkt som en fråga om enskilda individer som gör oacceptabla gränsöverskridanden så har vi förflyttat diskussionen från en strukturell nivå som rör alla kvinnor och män, till en individuell som handlar om att rättsväsendet ska bestämma vilka överträdelser som en enskild kvinna har rätt att få upprättelse för.

Det är verkligen korkat att tro att ett strukturellt problem som våldtäkt kan lösas genom högre straff för extremfall, men så är det kanske å andra sidan inte lösningar en vill åt. Tyvärr tror jag att det kan vara så cyniskt som att en försöker plocka poäng på kvinnors utsatthet och låtsas som att en bryr sig om en fråga genom att peka ut en liten grupp som syndabock.

Implicit samtycke och våldtäktskultur.

På senaste tiden har jag tänkt lite på den där jävla härvan som var (och är) kring Julian Assange. När det begav sig hade jag en del liberala män i min närhet.

Hur som helst, två väldigt spännande grejer jag fick höra:

Att det finns något som kallas implicit samtycke. Detta skulle alltså innebära att om en har en sexuell kontakt med någon så innebär det att en samtycker implicit till att ha samlag även efter det. Till exempel: om en har haft sex på kvällen så har en samtyckt implicit till att ha sex även på natten även om en inte är vaken. Eller om en är ihop så har en samtyckt implicit till sex. Och så vidare. Detta tyckte människor i min närhet helt seriöst var rimligt????
Att den som har gått med på sex måste ha det på de former som erbjuds. Detta rörde mer specifikt frågan om kondom. Det sade (har ingen aning om fakta här) att anledningen till en av anmälningarna var att Assange hade skippat kondomen trots att detta var ett uttalat villkor. Detta ansågs tydligen helt orimligt eftersom hon ju hade gått med på sex. Att ”sex” är ett spektrum som rymmer en massa olika aktiviteter var det ingen som tyckte.

I dessa två argument tycker jag en kan se en av de grundläggande resonemangen i våldtäktskulturen, nämligen att ”sex” är en sak som en antingen ”får” eller inte ”får”. Sex anses inte vara en aktivitet som en gör tillsammans med någon, utan mannen blir antingen tillåten att förfoga över en kvinnas kropp eller inte. Får han tillåtelse får han göra vad han vill.

En intressant grej med idén om implicit samtycke är att det förutsätter att kvinnan inte kan vilja ha sex, att hon inte kan vara ett subjekt i aktiviteten. Hon ger sin tillåtelse till en specifik man och sedan är det han som bestämmer när och hur. Att det skulle kunna vara så att kvinnan vid ett tillfälle har lust, och vid ett annat inte har det, verkar ovidkommande.

Skoj anekdot angående detta: en snubbe jag hade samröre med hävdade bestämt att en av kvinnorna skrivit ett blogginlägg om att en ska jävlas med män genom falska anmälningar. Detta visade sig sedan vara något han hade ”hört” utan att kolla upp ordentligt. Blogginlägget fanns givetvis inte. Roligt med tanke på att han var mycket bestämd i att det var viktigt att vara skeptisk och så vidare och så vidare. Bara när det inte passar ens egen agenda får en andra.

”Feminister har fått för lite kuk” är ett hot om sexuellt våld.

En sån där ”höhö”-grej som ofta förekommer i feministiska kretsar är olika skämt om idén att ”feminister bara fått för lite kuk”. Jag har väldigt svårt att tycka detta är roligt, och jag tänkte förklara varför.

I patriarkatet finns det en generell idé om kuken som vapen. Den patriarkala vanan att sätta likhetstecken mellan genitalier och kön trogen kopplas penisen ihop med män och manlighet. Och eftersom essensen av manligheten är makt och kontroll över kvinnor blir penisen någonting som kan och bör användas för att kontrollera kvinnor. Helt enkelt ett vapen för att utöva sexualiserat våld, makt och kontroll.

Jag tänker på de kommentarer, mejl och inlägg i min flashbacktråd jag läst, ett återkommande tema är att jag ska bli ”satt på plats”, vilket ska ske sexuellt, alltså genom att jag ska ”få kuk”, antingen av personen själv eller av någon annan.

När någon skriver liknande så tänker jag inte att det handlar om att det skulle vara så skönt att ha kuk-i-fitta-sex att jag skulle sluta vara feminist för den sakens skull, utan helt enkelt att jag ska sättas på plats och skrämmas till tystnad. Jag tror inte att de män som skriver till mig att de ska ”visa mig” genom att ha sex med mig menar att de ska göra det skönt för mig och därmed bevisa att patriarkatet är kul eller något, de menar att de ska utsätta mig för ett övergrepp och därmed visa sin makt över mig.

Och ja, någon sanning ligger det väl i detta. Många kvinnor skulle nog kuvas om de utsattes för den här typen av sexuellt våld, helt enkelt inte våga vara lika frispråkiga, mig själv inkluderad. Om jag hade en relation med en man som utsatte mig för sexuella övergrepp så skulle jag nog tycka att det var betydligt mycket jobbigare att skriva om detta. Och vidare; jag får mycket mer rum för frigörelse och subversiva tankar när jag inte har romantiska relationer med män, alldeles oavsett om det varit sexuellt våld inblandat eller inte.

Jag tycker inte att det är särskilt roligt att män anser att jag ska tystas genom patriarkalt våld. Jag tycker inte att det är roligt att idén om kuken som vapen, om sexuellt våld som en rimlig metod för att tysta kvinnor och så vidare reproduceras på det här sättet.

Angående att ”ångra” sex.

Det finns en idé om att kvinnor ofta ”ångrar” sig efter sex med män, något som används för att ”bevisa” att det förekommer en massa falska anklagelser om våldtäkt. Ungefär som om kvinnor som ångrar sig i regel anmäler männen ifråga för våldtäkt, ungefär som om det inte låg närmare till hands att lägga skulden på sig själv.

Jag har absolut varit med om att ångra sex och omvärdera det i efterhand. Hur kommer detta sig? Det handlar om vilken syn jag har och har haft på min egen sexualitet. Jag ska förklara:

Som kvinna lär en sig att se sig sexualitet som en handelsvara, något en ska använda för att få olika tillgångar män sitter inne på eller tros sitta inne på i detta samhälle; trygghet, bekräftelse, närhet, kärlek, social status och socialt erkännande och så vidare. Som kvinna lär en sig att en första ska ge, för att sedan hoppas på att få tillbaka.

Det är på dessa premisser mycket sex äger rum i detta samhälle. Detta är inte min personliga erfarenhet, utan det finns många kvinnor som beskriver samma förhållningssätt till sin egen sexualitet. Att vara alienerad inför sig egen kropp och sina begär, för att en har lärt sig att de ändå inte är relevanta för ens existens i detta samhälle. Att begära njutning för njutningens egen skull har för mig varit väldigt fjärran. Det har alltid varit ritualiserat.

Jag har aldrig lärt mig att ha sex för min egen skull, för att jag uppskattar sexet i sig, utan det har alltid handlat om något annat. Det har handlat om ett utnyttjande jag själv har gett mig in i, i hopp om att kunna få någon slags kompensation, ty det är genom detta jag får en plats i detta samhälle.

Utifrån detta tycker jag att det är föga förvånande att en kan ångra sex som har skett ”frivilligt”, men problemet är knappast att en ångrar sig utan snarare att en hade sex av fel anledningar från första början. Den så kallade ”frivilligheten” är villkorad av att leva i ett samhälle där sex har en såpass stor symbolisk innebörd.

På ett sätt ångrar jag nästa alla mina sexuella erfarenheter med män, för jag kan se att de inte var ömsesidiga. Det innebär inte att jag tycker att de ”våldtog” mig i någon enkel mening, snarare handlar det om att det samhälle inom vilket detta ”sex” har ägt rum helt enkelt omöjliggör ömsesidighet. Jag använde min sexualitet för att få något jag inte kunde få, eller som visade sig vara något helt annat än det jag verkligen behövde när jag väl fick det.

När män pratar om att kvinnor ”ångrar” sexuella erfarenheter så är det alltid med undertonen att kvinnor är så himla virriga och opålitliga, ungefär som om det inte fanns någon bakomliggande struktur eller mönster i det hela, ungefär som om det inte gick att ta hänsyn till eller förändra. Ungefär som om det inte fanns någon anledning till att kvinnor ofta gör saker med och mot sina kroppar som de egentligen känner obehag inför. Detta är såklart en oerhört tragisk effekt av patriarkatet, men många män föredrar uppenbarligen att bara ”köra på” trots att de uppenbarligen är medvetna om att det finns en risk att kvinnan kan komma att ”ångra sig” efteråt. Sympatiskt!

Mäns sexuella våld mot kvinnor är en politisk fråga.

Titt som tätt dyker påståendet ”men män kan också våldtas” upp i diskussioner om sexuellt våld.

Nu är det för det första så att män inte alls i samma utsträckning faller offer för sexuellt våld, och än mindre sådant utfört av ickemän. Men att prata om sexuellt våld mot kvinnor som ett specifikt problem har också ett annat syfte, nämligen att detta våld är politiskt på ett helt annat sätt än det sexuella våld som drabbar män.

Det sexuella våldet är ständigt närvarande i kvinnors liv – det är en möjlighet som vi lär oss att ständigt förhålla oss till och anpassa oss efter. Även kvinnor som inte drabbas direkt av sexuellt våld påverkas alltså av detta. Vårt handlingsutrymme krymps av själva det faktum att risken existerar. Vi måste hela tiden tänka på det i vår interaktion med andra, speciellt med män. Vi måste kalkylera med risken, ständigt tänka ”tänk om jag blir våldtagen”. Vi uppmuntras till att tänka på detta sätt, vilket inte män uppmuntras till.

Det sexuella våldet mot kvinnor fyller en större funktion än att män ”får” ha sex med oss utan vårt samtycke. Det fyller funktionen att hålla oss på plats som grupp, att kontrollera oss och vår sexualitet. Vi blir konstruerade som möjliga offer för sexuellt våld från en mycket ung ålder, detta påverkar hela vår existens i detta samhälle. Det faktum att vi kan drabbas av detta enbart för att vi är kvinnor.

Det finns också en skuldaspekt inblandad som är väldigt viktig – eftersom kvinnor hela tiden får höra om det sexuella våldet vi riskerar att drabbas av och hur vi ska skydda oss från det så blir det automatiskt vårt fel om vi trots allt drabbas. Vi visste ju att risken fanns, så varför vidtog vi inte alla tänkbara åtgärder? Denna skuld är viktig att se på när en förstår det sexuella våldet som drabbar kvinnor. Om det inte vore för att skulden alltid hamnar på kvinnan så skulle ett sexuellt övergrepp troligen inte bli en lika stor grej. Det är lättare att gå vidare från händelser där en kan konstatera att ”jag utsattes för detta och det var fel”, istället för att behöva gräva i orsaker, händelseförlopp och om en hade kunnat undvika dem.

Att bli utsatt för ett övergrepp är såklart en hemsk upplevelse oavsett vem som drabbas, men genom att prata om att ”män också” blir drabbade så döljs just denna politiska aspekt som gör att sexuellt våld är en relevant feministisk fråga till att börja med. Det blir en fråga om individuella offer och förövare, när frågan i själva verket är så oerhört mycket större än så, det handlar om ett sätt att organisera samhället.

Om berättelser om patriarkalt förtryck som feministisk strategi.

Jag tänkte gå in lite mer på det här med berättelserna om övergrepp som jag berörde i förra inlägget:

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Det är just det här förfasandet som jag har svårt för. En hemsk berättelse läses upp, ju mer späckad desto bättre. Människor ska höra den här berättelsen och leva sig in och förstå allvaret.

Jag minns när en vän var tvungen att gå från en demonstration för att det lästes upp beskrivningar av övergrepp, eftersom det triggade igång minnen. Det borde inte vara okänt att sådana berättelser kan trigga igång skit, ändå så är dessa ett av de vanligaste inslagen på demonstrationer med sexuellt våld.

Jag frågar mig: vad fyller dessa berättelser för funktion? Jag tänker mig att de dels kan fylla den viktiga funktionen att någon annan hör och förstår att ”det där har jag också varit med om”. Detta är absolut relevant. Men jag tror att det även skapar en situation där människor kan distansera sig från saken; ”det där händer någon annan” alternativt ”det där har någon annan gjort”. Att det blir just en berättelse, ett livsöde som inte har särskilt mycket med ens eget liv att göra.

Det kan kännas som att en alltid liksom måste bevisa att sexuellt våld äger rum, att en måste bjuda på en smaskig historia för att folk ska lyssna. En ska bjuda på en liten övergreppshistoria som folk kan relatera till eller förfasa sig över. Jag undrar vilka publiken för dessa historier är. Som en person som växt upp under det ständiga hotet om sexuellt våld, eftersom jag är kvinna i ett patriarkat, känns det väldigt konstigt att dessa berättelser skulle behövas. Det som har fått mig att förstå att jag har blivit utsatt för sex mot min vilja har inte varit detta, utan djupare samtal kring sexualitet, integritet och så vidare. Jag tänker mig att den publik som lockas av dessa historier är människor som själva inte är utsatta för sexuellt våld, människor som kan kosta på sig att betrakta det på avstånd.

Jag tycker att det finns något exploaterande i detta. Människors livserfarenheter, som också är en kollektiv erfarenhet, ska liksom upp på en scen för att vi ska förmedla att den här frågan minsann är viktig. Måste vi läsa vittnesmål från våldtäkter för att folk ska förstå att det inte är okej? Skapar dessa vittnesmål ett bredare engagemang eller förståelse för frågan? Jag kan bara utgå från mig själv men jag har aldrig känt mig mer taggad på feminism när jag hör en riktigt vidrig berättelse om patriarkalt förtryck, jag känner snarast uppgivenhet. Med detta inte sagt att de riktigt vidriga berättelserna ska döljas, men frågan är om det är konstruktivt att aktivt lyfta fram dem i ljuset som jag upplever ofta görs.

Och jag tänker att det är lite så saker och ting funkar idag. För att något ska få mycket uppmärksamhet så måste det vara något särskilt, det måste vara smaskigt och så vidare. När folk läser eller hör om folk som blivit våldtagna så Förstår De Allvaret i det inträffade. Frågan är om de sedan går och gör något av denna insikt. Jag tvivlar på det. Jag tror inte en bygger långsiktigt engagemang genom att peka på enskilda händelser som är upprörande, utan framförallt tror jag att en måste ge människor ett sätt att förstå sin egen vardag ur ett feministiskt perspektiv. Uppmärksamhet i stunden är inte nödvändigtvis bara av godo, det kan också göra att en tappar fokus på längre sikt. Det som skapar uppmärksamhet är inte nödvändigtvis det som bygger en rörelse stark, och inte sällan kan det rentav vara så att de som är verkligt engagerade skräms bort eller blir trötta.

Det blir lätt att feminismen gäller någon annan. Någon annan som blir utsatt för övergrepp och förtryck. Någon annan vars historia de läser upp på scenen. Någon annan var historia vi ska bli emotionellt engagerade i. Men så länge kampen handlar om någon annan så är det också lätt att gå hem och tänka på något helt annat.