våldtäkt – Sida 2 – Fanny Åström

Om FATTA MAN och ”självrannsakan”.

FATTA MAN efterlyser personer som vill dela med sig av sina berättelser av att begå sexuella övergrepp:

Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits ömsesidig vilja?
Identifierar du dig som man och har gjort något du ångrar? Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits samtycke? Har du tafsat på någon eller kommenterat någons utseende? Inte kunnat låta bli när någon varit berusad och inte kunnat sätta stopp? Hejdat dig när något varit på väg att gå snett? Hindrat någon annan från att säga eller göra något som inte kändes bra?
Eller har du själv blivit utsatt eller varit i situationer som inte känts OK?
Att berätta om det här är inte lätt, men ditt mod är avgörande: Din historia är viktig för det fortsatta arbetet med FATTA MAN och för en positiv samhällsförändring!

Från FATTA MANS beskrivning:

Vi män måste våga rannsaka oss själva och visa våra personliga erfarenheter för att vi tillsammans ska kunna överge det samhällsklimat där sexualiserat våld tolereras som en del av manligheten.

Jag ser absolut syftet med att kunna diskutera den här typen av normer även bland män. Så som jag ser på saken så är sexuella övergrepp en väldigt flytande skala, och jag tror att det är många som har gjort sig skyldiga till saker utan att över huvud taget förstå det. Det handlar ju om strukturer och inte om enskilda moraliskt lastbara individer eller för den delen handlingar.

Samtidigt så känns det inte bra att en ska ”dela berättelser”. Jag tror att det snarare kan leda till en normalisering än att bidra till ett kritiskt samtal kring dessa normer. Jag tänker att det väldigt lätt blir ett samtal om isolerade händelser och att de var fel men att de nu är överstökade snarare än att diskutera synen på sex och samtycke och hur det påverkar alla på ett djupare plan. Jag tänker att en skulle kunna bedriva ett samtal om det utan att behöva just dessa ”berättelser”.

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Vad händer när människor delar sin ”berättelse” om när de gjorde fel. Jag tror tyvärr att det ofta blir ett ”oj jag råkade göra fel då men nu har jag biktat mig och fått det överstökat”. När jag tänker på fel jag själv gjort så försöker jag väva in det i en kontext, och också se var jag själv befinner mig nu. Till exempel; jag har slutat med viss rasistiska beteenden MEN det innebär inte att jag inte fortfarande utövar rasism. Det är inte fråga om att sluta med vissa enskilda grejer, utan det handlar om att ständigt omvärdera sin syn på omvärlden och sig själv, men framförallt handlar det om att förstå att en inte kan bli en perfekt ickeförtryckande individ inom rådande system utan att en också måste engagera sig i den större samhälleliga kampen emot en struktur. När det på det här sättet handlar om enskilda incidenter så tror jag att en väldigt lätt missar kontexten. Det blir ett evigt tjat om vem som gjorde fel och var och när och varför, istället för att handla om att förändra samhället.

Sedan funderar jag på när jag själv konfronterats med mäns berättelser om saker de har gjort fel. Ibland kan det kännas okej, då brukar det handla om att konversationen inleds på mitt initiativ, men för det mesta så känns det bara förjävla jobbigt. Det känns som om jag behöver ha förståelse för deras situation när det är de som har utsatt någon. Jag vet inte vad som kommer hända med dessa berättelser sedan, men jag tror att det hade känts väldigt obehagligt att komma i kontakt med en berättelse om ett övergrepp som liknar något jag själv blivit utsatt för från förövarens sida.

Och det här men ”självrannsakan” känns så individfokuserat, ett jävligt smidigt sätt för individer i förtryckarpositioner att hantera saker och ting. Har du begått ett övergrepp? Det är lugnt, dra en snyfthistoria om saken och hyllas som en modig feministisk man. Är det verkligen ett rimligt sätt att bedriva politisk kamp på? Det som måste till är ju att män slutar ha sexuell makt över andra på det sätt de har idag. Jag tycker inte om tanken på att de som ”självrannsakar” ska berömmas för sitt mod, för det är på ett sätt att hylla någon för att den begått ett övergrepp som den sedan erkänner. Jag tror inte att vi kommer komma särskilt långt i kampen mot sexuella övergrepp på det viset.

Nå, detta är bara lite lösa tankar. Jag tycker att det är svårt att veta hur en kan prata om detta på ett rimligt sätt. Kanske finns det inga sådana.

Varför är det så svårt för vissa att acceptera att en bör kolla läget med sin sexpartner?

Fick en kommentar på inlägget om att ha sex med någon som ligger som en död fisk som på ett utmärkt sätt sammanfattar precis vad jag menar med våldtäktskultur. Därför tänkte jag besvara den nu:

Den här artikeln för mina tankar närmast till Blondinbellas filosofi kring att kvinnor ska få vara sköra och svaga. Artikeln cementerar tanken kring att kvinnor är så pass svaga och oförmögna att kommunicera klart att man helt och hållet överlämnar ett, alltför stort och tolkningsbart asymmetriskt ansvar till mannen, eftersom mannen i varje sexuell situation måste tolka kvinnans kroppsspråk istället för att kvinnan säger NEJ.

Jag tycker först och främst att detta är en intressant anklagelse på ett inlägg där jag faktiskt inte nämner män och kvinnor mer än i illustrationen och i citatet. Jag skriver genomgående ”personen” ”partner” ”hen” och så vidare just för att markera att gränsöverskridande kan förekomma i alla olika sociala situationer. Det handlar inte om att ge asymmetriskt ansvar till mannen, det handlar om att alla som är inblandade i social interaktion, och speciellt sex, ha ett ansvar att känna in varandra. Problemet är att män i mindre utsträckning gör detta, men givetvis har alla detta ansvar.

Idén om att jag skulle tycka att kvinnor är ”svaga” för att de inte alltid är kapabla att säga nej har flera problem. För det första så har många människor faktiskt problem med att säga nej i vissa situationer. Jag skulle inte kategorisera detta som ”svaghet”, men om en nu tycker att det är att vara svag så antar jag att det är rimligt att ta hänsyn till att det finns människor som är just ”svaga”. Många människor har problem med att säga nej i sexuella situationer och detta är rimligt att ta hänsyn till när en har sex, för annars är risken att en begår ett övergrepp stor. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om och själv varit i situationer där jag inte kunnat säga ifrån, där jag inte känt att jag haft det handlingsutrymmet över huvud taget. Detta sker hela tiden och det är bara dumt att inte förhålla sig till det.

Den här personen verkar resonera som så att det är feministiskt att utgå från att kvinnor är ”starka” och ”vet vad de vill” och att en därför inte behöver bry sig om att känna in deras gränser. Det hade varit hemskt roligt om det stämde, men nu lever vi tyvärr i ett samhälle som inte fungerar så. Vi lever i ett samhälle där kvinnor lär sig att deras kroppar är till för män, och där män i sin tur lär sig att de inte behöver bry sig om vad kvinnor vill. Det är denna situation vi måste förhålla oss till. Det är inte feministiskt att utgå från att vi lever i det postpatriarkala samhället, det är feministiskt att kämpa emot patriarkatet. Jag menar, annars vore det ju feminism att typ… inte kämpa för lika löner eftersom en då utgår från att kvinnor är svaga? Det faller ju på sin egen orimlighet.

Det handlar inte om att vara ”svag”, det handlar om makt. I vissa situationer är det svårt att säga ifrån, för en vet inte om det kommer att respekteras eller om det kommer bidra till en ännu jobbigare situation. Om en har sex med någon bör en ta hänsyn till detta och skapa en situation där personen ifråga känner sig trygg med att visa vad hen vill. I många sexuella situationer gäller dock inte detta.

Sedan finns det såklart kvinnor som detta inte gäller, men i så fall kan det väl knappast skada att kolla läget ändå? Jag har mycket svårt att de problemet med att anpassa sig efter att många har svårt att säga ifrån. Det är såklart mycket tråkigt att det är så, men det är så det är och ett bra sätt att hantera problemet är att människor blir bättre på att känna in andra.

Det är fullkomligt absurt att man som man omedelbart är våldtäktsman om man inte förstår detta extremt luddiga kommunikationssätt som baseras på att mannen måste ”läsa” kvinnans tankar.

Det handlar inte om att ”läsa” någons tankar, det handlar om att känna in en annan person. Om någon ligger och är helt passiv under sex så borde en kolla läget, precis som en inte sitter och har en lång ”konversation” med någon som inte svarar och så vidare. Det är ett rimligt krav att ställa vid alla former av social samvaro och speciellt när det kommer till något så känsligt som intimitet.

Jag menar inte att en ”omedelbart är våldtäktsman” om en inte kollar läget, jag säger att risken att en begår ett övergrepp, alltså har sex med någon mot dennes vilja, är stor. Den som inte vill ha sex med någon mot dennes vilja borde ju därför intressera sig för att tänka på det i sexuella situationer. Den här personen väljer uppenbarligen att istället skjuta över skulden till den som ligger som en ”död fisk”. Vad säger det om hens prioriteringar? Uppenbarligen är det viktigare att inte behöva ta ansvar för att känna in någons gränser än att inte utsätta någon för sex med sin vilja. Sympatiskt.

Jag minns åtminstone som ung och när man träffade sin första tjej att de första månaderna efter man blivit av med oskulden var väldigt taffligt och att tjejen väldigt ofta var stel och lite nervös (död fisk). Det betydde inte att man under samförstånd hade sex. Alla kvinnor beter sig inte som porrstjärnor i sängen.

Jag vet inte vad det innebär att bete sig som en porrstjärna, men jag tänker mig att det finns ganska många andra sätt att vara aktiv i sängen på än det. Jag tänker mig att det finns ett ganska stort spann mellan ”porrstjärna” och ”död fisk”. Att någon ligger som en ”död fisk” betyder liksom inte att hen typ inte stönar jättejättehögt och skriker, tar skitmycket initiativ och liknande utan snarare att hen inte ger någon form av gensvar över huvud taget. Det är långt ifrån något porrideal.

Ett nej är ett nej är nej. Den tanken är väldigt klar för mig. Men att dra det till denna extrem är att gå lite för långt.

Mycket imponerande att du har klart för dig att ett nej är ett nej, men jag kan inte begripa varför det är ”extremt” att tycka att en inte ska ha sex med någon som inte deltar i aktiviteten. Jag skulle inte fortsätta ha sex med någon som inte ger något som helst gensvar och jag kan för mitt liv inte begripa varför någon annan skulle göra det. Ändå ses det som helt normalt.

Vissa har också kommenterat med att vissa tycker om att vara passiva i sängen. Så kan det såklart vara, och om så är fallet tycker jag givetvis att en ska kunna vara det, men då ska en ju diskutera saken. Om du har sex med någon som är passiv ska du kanske inte utgår från att hen tycker om att vara passiv, precis som du inte ska utgår från att en person som säger nej vill ha dominanssex. Det är helt enkelt rimligt att kolla läget, och det är allting jag någonsin sagt. Frågan är varför det är så oerhört svårt för vissa att acceptera att det är rimligt att kolla läget med sin sexpartner?

Myten om kvinnor som ångrar att de haft sex.

Ibland hör en ju de här historierna om kvinnor som vill ha sex men ”ångrar” sig efteråt och anmäler någon för våldtäkt. Jag tänker att den här myten kommer sig av att män hemskt gärna inbillar sig att kvinnor vill ha sex med dem när de egentligen inte vill. Ofta när en man håller på med diverse påtryckningar är det väldigt svårt att säga nej till honom, en ”ger med sig” och då får han för sig att en vill ha sex, när det i själva verket rör sig om en våldtäkt.

Ofta är det också svårt att i en sådan situation veta vad en själv vill. Allting går så snabbt och den andra personen är så bestämd, kanske tänker en att det är lika bra att ”få det överstökat” för att slippa jobbig stämning. En ”går med på” att ha sex fast en inte vill. Detta är en våldtäkt. Det är att utnyttja den sårbara position kvinnan är i i denna situation för att få sin vilja igenom.

Jag har aldrig ”ångrat mig” efter sex, däremot har det ofta varit så att jag i efterhand insett det jag inte insåg i stunden, nämligen att jag blev utsatt för olika former av press för att ha sex. Därför har det hänt att jag i efterhand börjat se saker som våldtäkter som jag då ”bara” såg som osoft sex. Jag har i efterhand insett att detta att ”ge med sig” för att undvika en jobbig situation är en slags tvång.

Många blir utsatta för detta av någon de är känslomässigt, socialt eller materiellt beroende av, till exempel en partner eller någon kille som de hänger i samma kretsar som. Givetvis är det i en sådan situation svårt att erkänna att det var just en våldtäkt en blev utsatt för. Dessutom är det från första början stigmatiserat att vara offer för en våldtäkt, vilket gör att tröskeln att se saken klart är ganska hög. Därför kan de krävas en del tid och distans för att kunna sätta rätt ord på det som inträffat. Jag har träffat många kvinnor som beskriver solklara övergrepp men inte tar ordet våldtäkt eller övergrepp i sin mun, helt enkelt för att det är sjukt svårt att erkänna att en blivit utsatt för detta.

Så om någon ”ångrat sig” efter att ni haft sex så handlar det troligen om att hon inte tyckte att det var särskilt soft från första början, att du inte lyssnade in henne och hennes gränser ordentligt utan utnyttjade hennes utsatthet och tog dig friheter med henne. Detta är ett övergrepp.

Vad är våldtäkt?

Våldtäkt enligt lagen är att med våld eller hot om våld tvinga någon till en sexuell handling. Det har också lagts till att våldtäkt kan föreligga om personen ifråga är i en extra utsatt position.

Så vad är våld, och vad är hot om våld? I patriarkatet så har män generellt en våldspotential som kvinnor inte har. Män lär sig att de an använda våld som en lösning på olika problem. Kvinnor lär sig i sin tur att förhålla sig till denna våldspotential. En kan alltså säga att det föreligger ett generellt implicit hot om våld i interaktionen mellan män och kvinnor.

Att vara kvinna i patriarkatet skulle också kunna beskrivas som en utsatt position, speciellt om en är intim med en man.

Om en som man inte aktivt förhåller sig till och motverkar sin våldspotential i sexuella sammanhang är risken att en begår en våldtäkt mycket stor. Risken är alltså stor att en använder sin våldspotential, alltså ett underliggande hot om våld, för att få någon att ha sex med en mot sin vilja. Min erfarenhet är att män gör detta i en mycket hög utsträckning. En stor del av de sexuella erfarenheter jag har kan jag utan problem placera in i det här facket, där mannen inte har tagit hänsyn till sitt maktövertag utan bara ”kört på” och gjort lite som han önskar med mig.

Att i sexuella sammanhang inte ta hänsyn till den maktdynamik som finns mellan de inblandade ökar markant risken för att någon har sex under omständigheter hen egentligen inte samtycker till. Hur tar en hänsyn till denna maktobalans? Det viktigaste är att känna in den andras gränser, att vara lyhörd, att under inga omständigheter agera som om personen en är intim med är skyldig en något eller att hen är besvärlig om hen vill sluta eller sakta ner tempot.

Det är viktigt att i alla sociala sammanhang aktivt reflektera kring sin maktposition, och speciellt i intima sammanhang. Om en inte gör detta riskerar en helt enkelt att hamna i en situation där människor en är i dessa sammanhang med gör saker och ting de egentligen inte vill. Att bara rakt av ignorera detta och ”köra på” i hopp om att andra ska kunna säga stopp när en går över en gräns är något som markant ökar risken för att en faktisk går över en gräns.

Problemet är våldtäktskulturen, inte enskilda kvinnor som ljuger.

Läste dagens Metro där de hade med en artikel om en kvinna som (sägs det) falskeligen anmält en person för våldtäkt. Läs Los inlägg om saken här.

I tidningen var det i alla fall en polis som hade uttalat sig i frågan och menade på att det här förstör för de som blivit utsatta på riktigt. Jag bara undrar: i vilken annan form av brottslighet hade någon uttalat sig på det här viset? Ingen skulle väl mena på att en enskild person som ljuger om att till exempel blivit utsatt för rån förstår för alla andra som blir rånade på riktigt.

Det som förstör för kvinnor som blir våldtagna är först och främst förövaren, i andra hand är det den våldtäktskultur vi lever i där kvinnor som blir utsatta för detta ständigt misstänkliggörs, där skulden läggs på offret och så vidare.

Problemet är inte att en enskild kvinna ljuger, utan att vi lever i ett samhälle där vissa tar minsta lilla chans till att misstänkliggöra kvinnor som blivit utsatta för detta brott. Även om det inte finns något relevant exempel så sitter personer och typ hittar på olika historier om folk som blivit falskt anklagade, eller bara diskuterar själva möjligheten att något sådant faktiskt kan hända. Det är denna kultur som finns kring brottet våldtäkt som är problemet.

Våldtäkter sker ofta, och en liten minoritet blir faktiskt dömda för brottet. Falska anmälningar förekommer säkert det med, men i förhållande är det inte ett särskilt stort problem. Tråkigt för de som blir falskt anklagade, absolut, men det bör inte användas som ett argument för att legitimera misstänkliggörandet av alla som anmäler. Det hade inte accepterats när det kommer till någon annan typ av brottslighet, så varför skulle det vara okej här?

Det som är problemet här är inte att någon har ljugit, utan att vissa söker med ljus och lykta efter ursäkter för att misstänkliggöra kvinnors berättelser. Och om folk gör det så kommer det såklart hitta något att hänga upp sitt kvinnohat på. Det finns alltid de där händelserna, de där undantagen, men det som utgör problemet är inte dessa i sig utan att vissa väljer att lyfta fram dem, lägga fokus på dem, använda dem som argument. Metro och polisen som uttalade sig i tidningen legitimerar denna misstro och lägger över skulden för den samhälleliga våldtäktskulturen på kvinnorna. Det är verkligen inte okej.

Konsensuellt sex och tvekan.

När det kommer till samtycke förekommer det ibland resonemang om att mindre sex skulle äga rum om vi applicerade det sättet att tänka. Enligt någon slags allmängiltig regel om att sex är någonting gott, så blir detta på något märkligt sett ett motargument.

Jag tänker såhär; givetvis kommer du få lättare att ha sex, i alla fall till en början, om du inte bryr dig om vad din partner tycker. Samtycke kan ta tid. Men är inte det värt det? Troligen kommer det både att bli roligare för båda parter att ha sex, och chansen för att det upprepas blir större.

Men jag tycker också att det är ganska intressant att somliga verkar tro att de enda två sätten en kan hantera situationen på är att strunta i att ha sex eller ”köra på” och ha sex ändå. Det finns en idé om att kvinnor är tveksamma fast de egentligen vill, och att det då är en fördel för båda parter om mannen liksom tar initiativ och kör på trots detta. Som om velighet inte var något värt att ta hänsyn till och anpassa sig efter, utan att allting måste skrivas om till tydliga ”ja” och ”nej” trots att de faktiskt inte finns. Som om inte inte kunde sakta ner och kolla läget, få personen att känna sig bekväm och så vidare, och sedan få ett mer definitivt svar så att en slapp gissa.

Det kan vara så att en personer som tvekar vill ha sex, men sex är ingenting binärt utan kan ske på en massa olika sätt. En kan vilja ha sex med en person, fast under vissa omständigheter och inte andra. Det är klart att omständigheterna kan förändras till att jag vill ha sex senare, det betyder inte att jag ”ångrat mig” från ingenstans och att personen lika bra hade kunnat ”köra på” från första början.

Personer som kan respektera nervositet och tvekan i sexuella sammanhang brukar vara mycket trevligare att ha sex med. Med sådana personer känner jag mig oftare trygg med att uttrycka om jag tycker att något är obekvämt, vilket såklart minskar risken för att något som jag inte vill ska inträffa inträffa.

Jag stör mig på den här synen på sex som något binärt, något en har eller inte har. Att en som kvinna ger tillåtelse till sex, och att det i så fall kan se ut lite hur som helst. Tanken på att kvinnor kan ha en egen sexualitet och egna preferenser, att de kan vilja ha sex men under vissa omständigheter, slår liksom inte dessa människor. Att ge och inhämta konsensus är en process, inte ett kontrakt som skrivs på en gång. I denna process ingår att också ta hänsyn till tvekan och inte behandla det som ett problem.

Om en vill ha konsensuellt sex, vilket jag verkligen hoppas att en vill eftersom motsatsen vore att vara okej med att eventuellt våldta någon, så är det viktigt att inte bara respektera ett nej, utan även försöka skapa omständigheter under vilka ett nej känns som en okej grej att säga. Dessa omständigheter skapas på ett bra vis genom att en visar att en bryr sig om och respekterar den andra personens eventuella tvekan och nervositet och inte bara ”kör på” för att en antar att det är det som egentligen önskas. Ja, kanske kommer detta leda till att du inte får sex just den gången, men motsatsen skulle å andra sidan kunna leda till att du hade sex med någon som egentligen inte vill. För mig är det ganska uppenbart vad en bör prioritera.

Om cissexism, kukskräck och patriarkalt språk.

På senaste tiden har jag försökt att få bort så mycket cissexism som möjligt från mitt språk. Jag har slutat använda kvinna och man som synonymt till livmoder och kuk, till exempel. Jag har också slutat skämta om och konsumera skämt om kukar, kukmätare och så vidare när jag talar om manlighet. Jag har även slutat referera till fitta/kuk som kvinnligt/manligt könsorgan.

Detta fyller två funktioner. Dels den uppenbara: det finns kvinnor som har kuk och det finns män som inte har kuk. Genom att i sitt språk sätta kuk som synonymt med manligt så utesluter en dessa kvinnor. Men jag tycker också att det har ett annat problem, nämligen att det är essensialistiskt. Manlighet och kuk kopplas samman, och det framställs som att det är kuken som liksom är agenten bakom förtrycket, att det inte handlar om den socialt konstruerade maskuliniteten utan om kuken som sådan. Ibland talas det om att klippa av folk kuken som en lösning, som om de skulle bli mindre män för det.

Samtidigt så har många kvinnor blivit utsatta för ett mycket konkret förtryck där kuken stått i förgrunden. Omslutande sex upplevs av många kvinnor som obehagligt, men det är något en förväntas göra för att kukens behov står i fokus i det heteronormativa samlaget, det vill säga där en cisman och en ciskvinna har sex. Våldtäkt är också en upplevelse som troligen ofta, men såklart inte alltid, innebär att kvinnan bli påtvingad en kuk. Kvinnor har också ofta levt ett liv medvetna om hotet från kuken, eftersom kuken framställs som ett vapen på en massa olika vis. Därför är det inte konstigt att många kvinnor förknippar manlighet och manlig makt med just kukar.

Samtidigt tror jag att det är problematiskt att tillmäta kuken för stor betydelse i dessa handlingar. I vårt språk så talas det ofta om våldtäkt som att någon ”tränger in”. Jag menar att detta är ett patriarkalt språkbruk som befäster idén om kuken som vapen och aktiv och fittan som passiv mottagare. Det finns också en idé om att en våldtäkt måste innebära omslutande sex, eller kuk-i-fitta-sex, en syn som även den är patriarkal då den utgår ifrån en patriarkal syn på vad sex är. Hela idén om att manlighet handlar om kukar är patriarkal som sådan, och därför väldigt problematisk ur ett feministiskt perspektiv.

En våldtäkt handlar enligt mig inte om att någon tränger in någonstans, utan om att ta sig rätt till en annan människas kropp och använda den som ett objekt för sin egen njutning. Detta kan göras utan att ens visa sitt organ, än mindre är det nödvändigt att tränga in. Däremot finns det en förställning om att män endast njuter av att få penetrera kvinnor, som om de var helt biologiskt drivna och inte kunde tycka om att typ utöva makt för sakens skull. Detta är också en patriarkal föreställning. Tafsande till exempel kan ju omöjligt vara skönt rent fysiskt, speciellt inte om det sker på en fullsmockad buss, ändå sysslar män med det! Varför? Det handlar om att utöva sexuell makt över kvinnor.

När det framställs som att våldtäkt handlar om penetration menar jag att en missat hur stor roll mäns sociala makt spelar, hur stor roll det spelar att reducera någon till ett objekt. Sedan att kuken har en mycket stor symbolisk kraft här är värt att tänka på, men det är inte det som är en våldtäkt allena, det är inte det som utgör mäns makt. Därför tror jag att det är viktigt att vi slutar förknippa manlighet med kukar, inte bara för att inkludera de kvinnor som har kuk, utan också för att vi måste röra oss bort från ett patriarkalt och essensialistiskt språkbruk.

Brott begås av förövare, inte av offrets känslor.

Ofta när våldtäkt diskuteras så kommer frågan upp: ”var det verkligen så att hon inte ville”. Det spekuleras friskt i hennes bevekelsegrunder för att anmäla, om det kanske inte var så, trots allt, att hon ville med att hon av olika skäl ångrat sig.

Såhär tänker jag: våldtäkt är ett brott som handlar om vad förövaren gör, inte om vad offret vill. Om offret gör motstånd och förövaren ändå kör på, då är det en våldtäkt som har begåtts, oavsett vad offret tycker om det hela. Kanske tycker offret om det? Ja, i så fall är det väl trevligt och troligen kommer det inte att göras någon anmälan.

Poängen är att den lilla chansen att offret uppskattar att bli våldtagen inte avgör om det är en våldtäkt som ägt rum. Att i sexuella sammanhang använda våld eller hot om våld är våldtäkts oavsett vad offret tycker (om det inte finns en överenskommelse parterna emellan såklart).

Vi måste sluta fokusera på offrets känslor inför det hela och börja fokusera på förövarens agerande, precis som vi gör när det kommer till andra former av brottslighet. Ingen frågar sig vad offret egentligen tyckte om att bli slagen, om att bli rånad och så vidare. Där är det förövarens agerande som står i fokus. Ingen bryr sig om att spekulera i vad offret har för bevekelsegrunder till att anmäla. Jag menar, det kan ju minst lika gärna vara något som förändras. Det finns inget naturgivet i att någon skulle känna likadant inför en misshandel en timme, en vecka, tre år efter. Men om en byter inställning till ett sexuellt övergrepp, då anses det vara fejk. Som om det var mina känslor det hängde på och inte förövarens agerande.

För när vi åter och åter igen gör det till en fråga om vad offret känner, då blir det plötsligt offret som definierar våldtäkt. Eller ja, snarare människors spekulationer om offrets känslor.Vad offret kan ha tänkas ha känt och tänkt i den givna situationen blir viktigare än att utreda vad som faktiskt har hänt. Vad förövaren har sagt och gjort, om hen har inhämtat samtycke eller inte, om hen faktiskt har brytt sig om att ta reda på offrets känslor och så vidare, trots att det ju är detta som borde definiera om ett brott har begåtts. Brott begås nämligen av förövare, inte av offrets känsloliv.

Egentligen borde det ju ses som något positivt av alla dessa samtyckesmotståndare att en person faktiskt kan begå en våldtäkt och ändå inte bli anklagad för det för att offret kanske råkar gilla det. Det är väl en lycklig slump för förövaren, ingenting som ska upphöjas till regel. Att du ibland kan tänkas komma undan när du har begått ett brott gör inte att det är din rätt att göra det, att brottet inte existerar.

Våldtäkt är våldtäkt även om offret uppskattar det, precis som en misshandel är en misshandel eller ett rån är ett rån. Att mörda en självmordsbenägen är fortfarande olagligt, så varför är det inte olagligt att våldta någon som uppskattar att bli våldtagen?

Att sätta gränser.

Det kommenterades lite angående ”problem med att säga nej” på mitt inlägg om hur en kan agera i sexuella situationer som man.

Jag har varit i många sexuella situationer där jag har haft noll problem med att säga nej, och jag har också varit i många situationer där det varit väldigt jobbigt. Idag skulle jag nog ha lättare att säga nej i en jobbiga situation än jag haft tidigare i livet, men mitt bestämda intryck är att det handlar mer om situationen än om mig som person. Om jag har sex med en person som signalerar att han inte kommer att respektera ett eventuellt nej så blir det helt enkelt jävligt mycket svårare att upprätthålla sina gränser.

Har jag sex med en person som jag upplever är noggrann med att lyssna in mig och förstå var mina gränser går är det lättare för mig att känna av dem. Det handlar om att tillåtas ha gränser. Om en känner på sig att ens gränser kommer att överträdas, vad är då meningen med att göra någon varse om dem eller ens känna in dem? Det gör ju bara det hela ännu mer smärtsamt när gränserna inte respekteras.

Om jag vet eller känner på mig att en person inte kommer att respektera mitt nej så kan det ibland kännas bättre att bara låta det gå än att behöva utstå förnedringen i att uttrycka sin vilja och sedan bli ignorerad. Det kan också vara så att jag helt enkelt struntar i att känna efter vad jag vill, eftersom jag upplever att det inte finns något utrymme för det.

Om du aldrig upplevt dig ha problem med att säga nej kan det alltså handla om att du har haft tur med dina partners. En kan såklart också träna upp sin förmåga att känna in sina gränser och prioritera dem högre än att undvika eventuell dålig stämning, men faktum kvarstår att förmågan att sätta gränser ofta beror på vilket utrymme som finns därtill mer än på någon slags egen inneboende förmåga.

Även om jag idag är såpass feministiskt medveten som jag är kan det vara svårt att sätta gränser när det kommer till sex. Jag tror att det krävs mer än floskler i stil med att en ”inte ska göra något en inte vill” och liknande, sådana lägger i ganska hög grad skulden och ansvaret på offret. Det som krävs att vi i högre grad synar det så kallade sexuella spelet män och kvinnor emellan och liksom analyserar hela kedjan, hela den sexuella situationen. Det som krävs är att vi förstår vad det är för beteenden och värderingar i samhället som leder fram till att kvinnor har svårt att sätta gränser.

En snäll kille.

Har med en text i antologin Intimitet och makt som givits ut av organisationen Realstars som jobbar mot trafficking: Jag kallar den En snäll kille. Här kommer den:

Du är en snäll kille, inte någon våldtäktsman. Du tycker att det är förskräckligt med våldtäkter, män som inte respekterar kvinnors gränser, kvinnors nej. Du vet att det är viktigt att respektera gränsen, att den inte överträds. Du säger: om hon säger nej så slutar jag direkt.

Och jag tänker på alla gånger jag har legat där, i sängen, med en man över mig. En man som kanske varit snäll mot mig, som jag kanske varit nära, som förväntar sig mer. Hur svårt det är att säga nej. Hur svårt det är att utstöta det där ordet. Att tänka; är det verkligen så farligt? Kan jag inte genomlida detta? Jag tänker på att väga för- och nackdelar, att ta hänsyn till pinsamheten i att inte vilja, pinsamheten i att säga nej. Hur en tänker på den jobbiga tystnaden som uppstår i de krossade förväntningarnas spår, på risken att nejet bara faller platt till marken, att det inte lyssnas på. Att det är bättre att bara härda ut än att utstå förnedringen i att inte lyssnas på. Att det är bättre att härda ut än att bli våldtagen, än att få det svart på vitt; min vilja, mitt jag, betyder ingenting.

Det handlar om att göra protesten otänkbar från första början. Om att täppa till den öppning som finns för att säga nej. Om att tydligt visa att en inte bryr sig om det där samtycket. Det handlar om att visa att det inte finns någon möjlighet till ett nej. Att visa; jag har rätt till det här. Jag har rätt till din kropp, till dig, till att använda dig på det sätt som behagar mig. Att visa; du inte är en människa för mig, du är framförallt en kropp som jag gör vad jag vill med. Att visa; du inte har rätt till dig själv, till din vilja. Du har inte rätt att känna efter och säga det där magiska ordet. Det där ordet som ska sätta stopp på det. Nej.

Det sägs att våldtäkt är allting som sker efter ett nej. Men det som sker innan då? Det som sker i blickarna och i kroppsspråket. Och även innan dess; det som sker i samhället, i den ideologiska bearbetning som drabbar kvinnor, den ständiga bearbetningen av självbilden som säger; du ska finnas till för män. Kan inte våldtäkten ske redan där, genom att utesluta nejet. Genom att göra det otänkbart. Genom att förvägra någon rätten att ens uttrycka sin vilja.

Vissa män tar sig självklart rätt, det blir svårt att säga nej då. Men svårigheten finns inte i talet, utan i tanken. Det blir svårt att tänka; nej, det här är fel, när någon agerar som om det vore det självklaraste i världen. När någon ligger där över dig och inte verkar bry sig, bry sig om vad du vill. När det känns som att ditt nej bara skulle stötas ut i tomma intet, att ingen skulle höra det, då är det inte ens ett alternativ. Och innan en ens hunnit känna efter är det hela fullbordat. Och efteråt känner en sig smutsig. En frågar kanske sig själv; varför sa jag inte nej? Han skulle säkert ha slutat om jag sagt nej, han är ju en snäll kille. En snäll kille som slutar när en säger nej. En snäll kille som vet var gränsen går, där en säger nej.

Det sägs att våldtäkt inte handlar om sex. Att det är två helt olika saker, i grunden åtskilda från varandra. Att sex och våldtäkt endast till formen, till själva de fysiska rörelserna, ytligt liknar varandra, men att de i sin substans är så skilda från varandra som två ting kan bli. Men våldtäkten kommer inte från intet, från en plats långt utanför det samhälle där även sexets form konstruerats, den kommer från den patriarkala synen på sex, den patriarkala synen på män och kvinnor och samspelet dem emellan som könsliga varelser.

Den patriarkala synen på sex som fastställer: männen är agenter, kvinnorna är objekt. Det är män som styr, män som avgör sexets form, män som har begär som ska tillfredsställas. Som kvinna kan du endast acceptera eller avfärda, reagera på ett redan färdigt förslag. Och accepterar, det gör du tills du säger nej. Din kropp är mannens egendom tills du utstöter det magiska ordet. Nejet som ska lösa allt, som ska skydda från våldtäkten. Nejet som sätter upp gränsen mellan våldtäkt och sex, som ska resa den oöverträdbara muren. Nejet som är det enda skyddet.

I det patriarkala sexets form finns våldtäkten inneboende, som en ständigt närvarande möjlighet. Eftersom kvinnan ständigt reduceras till objekt, fråntas sin handlingskraft, så finns alltid möjligheten att överträda hennes gränser, utan att hon säger nej. Just för att nejets gjorts otänkbart från första början.

Du är en snäll kille. Inte någon våldtäktsman. Du lyssnar när hon säger nej. Men det där nejet, och din respekt för det, det är en sån liten del i helheten, en liten del i den våldtäktskultur vi lever i. Den våldtäktskultur som ständigt gör kvinnor till objekt, ständigt fråntar kvinnor deras vilja och förmåga att säga nej. Det finns så många sätt att överträda en människas gränser, att ignorera ett nej är bara en av dem, det finns så många andra. Att göra nejet osägbart, att med all tydlighet visa för någon att du inte bryr dig om hennes vilja, att göra henne till en ickeperson. Är du fortfarande en snäll kille då?