Etikett: välfärd

Pengar.

Ibland snackar en med människor som ba ”det var pengar/kapitalismen/penningsystemet som möjliggjorde detta” och menar kanske välfärden eller infrastrukturen eller något annat. Jag undrar om de tror att människor inte producerade saker innan kapitalismen, om de tror att människor bara satt på sin röv och inte strävade efter att förbättra sin tillvaro på något vis.

Det kanske kommer som en överraskning för vissa, men pengar i sig gör absolut ingenting. Pengar i sig är antingen värdelöst papper eller siffror någonstans. Pengars värde ligger i den arbetskraft en kan göra anspråk på med dem.

Pengar har inte byggt någonting, det är det arbetare som har gjort. Och det skulle människor såklart kunna göra även utan pengar. Saker produceras dagligen utan att pengar är inblandade. Pengar är däremot en förutsättning för den form av exploatering som arbetare utsätts för i dagens samhälle.

Det är verkligen tragiskt med människor som tror att det är pengarna i sig som liksom fixar allting i samhället. Som inte kan se att det är människors arbete som skapar värde, inte papperslappar.

Till kränkthetens försvar.

Det finns någon slags allmän konsensus kring att ”folk” är på tok för lättkränkta i detta samhälle. Grejen är denna, att jag har fan inte stött på en kränkt person på två år. Det är klart att det ordvalet dyker upp i kvällspressen då och då, men jag tycker inte att det kan sägas höra till någon slags vanlighet. Snarare är det lite tabubelagt att kalla sig kränkt.

En kränkning i mina ögon är inte typ att någon är taskig utan att någon gör våld på min integritet, bryter ner mina spärrar för jag anser vara ett acceptabelt beteende. Till exempel om någon utnyttjar sin maktposition som lärare, arbetsköpare, förälder eller fysiskt/psykiskt starkare (framförallt i nära relationer) och sätter mig i en position där jag inte kan hävda min rätt.

Jag har blivit utsatt för kränkningar ett väldigt litet antal gånger i mitt liv, men när det inträffat har det varit jävligt jobbiga upplevelser. Jag har ingen lust att gå in på detaljer, men jag tror att den som blivit utsatt för en kränkning förstår vad jag menar. Jag skulle inte kalla det en kränkning om någon skrev till mig att jag är ful, ett feministäckel, en jävla hora eller liknande. Däremot om jag blev kallad detta av min arbetsköpare och dessutom var i en position där mina möjligheter att ”stå på mig” begränsades av risken i att förlora jobbet. Helt enkelt när en part utnyttjar sitt maktövertag för att göra saker som jag annars aldrig hade accepterat. Tänk er: en partner som misshandlar och som det är svårt att lämna av olika skäl, en lärare eller arbetsköpare som trakasserar en, en förälder som slår en eller begår sexuella övergrepp och så vidare. Detta är kränkningar för det handlar om att bryta ner en persons gränser för vad hen annars skulle kunna acceptera.

En är inte kränkt för att en blir arg, sårad eller ledsen. De flesta har ett brett register av negativa känslor som inte inkluderar känslan av att vara kränkt. Men när känslan av kränkthet inträffar så tycker jag att det är värt att ta på allvar. Vissa människor kan nog inte förstå hur det känns att bli kränkt helt enkelt för att de inte varit med om det. De tror att kränkta människor bara använder ett ovanligt starkt ord för förolämpad eller sårad, och begriper inte att det finns en viktig maktaspekt inbakat i det hela. De ser bara en person som gör något taskigt till en annan, inte den maktsituation som finns mellan dessa två personer och den kränkta partens förmåga att göra motstånd. Den som inte har varit med om det kan troligen inte begripa hur det känns, och borde såklart inte försöka ta sig tolkningsföreträde angående hur andra ska känna inför det.

Risken för att människor ska hamna i situationer där de blir utsatta för kränkningar ökar såklart markant när de generella valmöjligheterna för vissa grupper minskar. Om en till exempel har en hög arbetslöshet i kombination med en låg anställningstrygghet och dåligt fungerande sociala skyddsnät så kommer människors risk för att bli utsatt för kränkningar i samband med arbete att öka. Till exempel så står en naturligtvis ut med mer skit på jobbet om en vet att man kan bli uppsagd när som helst och att det är svårt att skaffa nytt, en blir mindre benägen att anmäla oacceptabla frågor på anställningsintervjuer om en verkligen behöver ha det där jobbet och så vidare. Även om dessa saker kanske rent formellt bryter mot lagen så kräver det fortfarande energi, mod och resurser att anmäla, vilket gör att människor med dålig tillgång till sådant till och med kan tvingas utstå direkt olaglig behandling. Vad spelar det för roll att du har rätt enligt lag när du behöver pengarna från arbetet nu, inte har möjlighet att vänta på skadestånd efter avslutad rättsprocess? Vad spelar det egentligen för roll att en inte ”ska behöva” utstå viss behandling om det är den enda möjligheten man har för överlevnad?

Att människor är ”lättkränkta” och säger ifrån eller anmäler när de tycker att de behandlas illa tycker jag är ett jävligt positivt tecken, för det betyder att människor känner sig tillräckligt säkra i sin livssituation för att kunna driva den typen av frågor. Ytterst är det en fråga om människors förmåga att upprätthålla sina personliga gränser, och varför skulle vi inte vilja ha framsteg på detta område? Det tycker jag är obegripligt.

Egna pengar.

Blir så irriterad på denna som sprids bland alla mina liberala vänner på facebook nu. Alltså såhär va, staten har gett mig utbildning i form av skola och trygghet i form av ett fungerande rättsväsende och en fungerande sjukvård och säkert en miljon saker till jag inte kommer på just nu. Är mycket glad på grund av detta och betalar gärna skatt för att få behålla dessa förmåner och för att andra ska kunna få dessa förmåner så att de också kan utbilda sig och hålla sig friska och arbeta och betala skatt.

Visst kan man säga att dessa pengar är ”mina” då jag jobbat för dem men det är absolut inte säkert att jag hade haft den möjligheten om jag inte hade fått hjälp på vägen i form av den välfärd vi har. Och även om man själv kommer från en rik familj så kan det ändå vara så att man på olika sätt tjänar på välfärden, t.ex. genom att det finns fler människor med adekvata utbildningar man kan anställa eller att ens personal har bättre hälsa.

Hela denna ide om att alla människor är öar som tjänar sina ”egna pengar” helt oberoende av samhället i stort gör mig irriterad. Det är verkligen bland den mest banala kritiken mot välfärdssamhället som finns.

Era rubriker: Den ideala välfärdsmodellen.

Egentligen kan jag alldeles för lite om ekonomi för att kunna uttala mig exakt om hur samhället ska vara ordnat. Det är ju svåra grejer.

Däremot tror jag att det absolut viktigaste i ett bra samhälle är att folk känner sig trygga. Att man vet vad man är berättigad till och att man känner sig säker på att man faktiskt får det man är berättigad till. Ett perfekt sätt att skapa oreda och olycka är att låta folk vara osäkra på hur de ska klara sig i framtiden.

Därför tror jag stenhårt på konceptet medborgarlön. Medborgarlön innebär att alla medborgare får ett grundbidrag som räcker till att leva på. Alltså till mat och husrum och kollektivtrafik och kanske en ny vinterjacka från h&m. Kanske 7000 kronor.

Med medborgarlön skulle man kunna avveckla en massa andra bidrag. Bland annat socialbidrag och studiemedel. Man skulle kunna ha kvar bostadsbidrag och försörjningsstöd för den som behöver extra pengar, och kanske ha ett lite högre barnbidrag. Det vore såklart väldigt mycket enklare och billigare för staten att ta hand om ett sånt här bidragssystem, eftersom man inte behöver gå igenom en massa ansökningar och skicka runt allt till olika instanser. Det skulle helt enkelt bli otroligt mycket mer effektivt.

Eftersom folk grundtrygghet inte på samma sätt skulle komma från arbetet så skulle man kunna ställa högre krav på sina arbetsplatser. Det skulle också bli mer intressant att ta deltidsjobb eller timanställningar för många. Man slipper även problemet som finns nu med att folk hamnar i bidragsfällor, eftersom medborgarlönen är lika stor oavsett hur mycket man arbetar. Många fler skulle våga ta steget och skola om sig eller starta eget. Det finns helt enkelt många fördelar med medborgarlönskonceptet.

Utöver medborgarlön så tycker jag också att det ska bli lättare för privatpersoner att ta upp konflikt med statliga institutioner. Om man har blivit felbehandlad på sjukhus eller i skolan så ska man kunna ta det till domstol utan en massa krångel som det ibland är idag. Statliga institutioner måste kunna leva upp till det dem lovar. Sedan tycker jag inte att det ska bli någon jävla orgie i stämningar som i USA, men det tror jag inte kommer ske om man inte delar ut sådana fantasibelopp i skadestånd.

Det var lite kort om några reformer jag tror skulle leda till ett bättre och tryggare samhälle. Jag vet inte om det skulle fungera i verkligheten, men det finns gott om ekonomer från både höger och vänster som argumenterat för medborgarlön.

Rubriken kom ifrån Sarah.

Att hata människor med ett peacemärke på tröjan.

Kan dee har skrivit ett inlägg om några stackars hästar som blir illa skötta av sina ägare. Ägarna är romer. Hon var upprörd som fan men nu har hon tagit bort det värsta (dvs i princip allt) från sitt inlägg eftersom hon i vredens hetta uttryckte sig ”klumpigt”. Är det inte i vredens hetta ens värderingar kommer fram, månne?

Hon skriver om att dessa människor snor saker, att till och med polisen är rädda för dem och att de inte tar hand om sina djur ordentligt. Men som tur är har hon en lösning:

Ta in fetaste styrkorna då! En hel jävla armé för fan och utplåna dessa jävla idioter! Skjut dom allihop, gör er av med dom! Dom tillför ändå inte ett jävla skit till det här landet eller planeten över huvudtaget! De är bara hemska jävla varelser som förtjänar att fara åt helvete!

Detta har såklart väckt uppståndelse i och med att det är så uppenbart hets mot folkgrupp. Hon uttryckte sig verkligen generellt kring folkgruppen romer, inte mot dessa specifika personer, även om det var i deras agerande hennes rage hade sin grund. Men sen så skrev hon ett inlägg till sitt försvar där hon bland annat skriver såhär:

Jag tror inte ni förstår hur illa det är här i Portugal. Ett av de sämsta länderna i hela Europa. Dessa människor är grovt kriminella och extremt farliga. Varför vill ni försvara dem?

Tror Kan Dee att de här människorna stjäl och behandlar sina djur illa för att de vill? Fattar inte människan att kriminalitet gror i dåliga samhällen, med stora klassklyftor där människor inte är välkomna. På långt sikt så är det inte tyngre straff och stark polismakt som motverkar kriminalitet, det är ett samhälle där människor inte behöver hamna i en situation där de måste stjäla för att överleva.

Jag tycker såklart inte att det är rätt att stjäla eller behandla djur illa men om man ska komma till bukt med problemet måste man ta hand om dessa människor, inte ytterligare stigmatisera dem. Det är klart som fan att det är svårt att vara snäll när man knappt har mat för dagen, när man inte kan skaffa ett riktigt jobb och har en hel jävla familj att försörja. Vem hade inte stulit i den situationen? Vem hade prioriterat samhällets lagar över sin egen och sin familjs överlevnad? Det om något är väl sjukt och empatistört.

Hur som helst så tog Kan Dee mod till sig om gav hästarna mat och vatten. Bra jobbat! Synd bara att hon inte kunde ge lite mat till den stackars familjen också.

Hästarna står fortfarande kvar. Det blir 3:e dygnet nu. Utan mat och vatten. Hade inte jag varit den som verkligen tog modet till mig och gick ut för att ge dem mat och vatten med ett hårt bultande hjärta, så hade de inte klarat sig länge till.

Det absurda med detta är att hon på fullaste allvar verkar tro att de inte matar hästarna för att de vill plåga djuren. Klart som fan de vill att hästarna ska överleva och vara starka, vad skulle man annars ha djur för? De blir säkert glada för att någon tar hand om djuren när de själva inte kan.

Tråkigt att en människa som gör gulliga tröjor med peacemärken inte på något vis kan sätta sig in i de här människornas situation. Inte kan förstå att människor har det annorlunda och att vissa helt enkelt är tvugna att leva sådär, för att de inte har en plats i samhället. Men det är såklart svårt att begripa när man kommer från fina Sverige där alla får gå i skolan.

Människor generellt vill inte vara onda. Människor vill inte behöva stjäla för att överleva. Människor vill inte ha sitt hem i en jävla bil. Människor skaffar inte djur för att plåga dem. Men om man inte har något annat val så är man väl så illa tvungen. Alla kan inte försörja sig på sin webshop med förljugna peachemärkeströjor.

Vad jag menar med individualism.

Idag fick jag min första ”nu slutar jag läsa din blogg”-kommentar under det här inlägget om framtidens Sverige.

OK, nu slutar jag läsa din blogg. Jag trodde att du var vettig men ack så fel jag hade. Självklart har individualismen främjats de senaste åren – och det är bland det bästa som någonsin har hänt i Sverige. Äntligen kan man se till individernas behov och önskemål, snarare än att tro att alla är lika, och sätta ett vansinnigt skattetryck som ska jämna ut så att ingen kan ha mer än någon annan….

…Vilket är bäst? Att låta var och en välja fritt och ha större möjligheter, eller att tvinga alla att göra på samma sätt? Lyckligtvis är du i en ganska liten minoritet, som bara blir mindre och mindre.

Det är problemet med vänstern, att man tror att man vet bäst – men att alla andra bara inte har fattat det. Hej då, nu ska jag aldrig mer läsa din blogg.

I min text gick jag hårt på individualismen. När jag talar om individualism så menar jag denna övertro till individens förmåga som ofta kommer från högern. Detta tar sig bland annat uttryck i ett förnekande av strukturella olikheter i samhället eftersom ”individer måste få välja själva”. Individualismen sätter käppar i hjulet för den som försöker identifiera ett samhällsproblem och lösa det på strukturell nivå, till exempel genom individuell föräldraförsäkring (ironiskt nog är det från individualistiskt håll man hör argumenten emot just den individuella föräldraförsäkringen).

Det finns gott om strukturella orättvisor som förstör vissa människors möjligheter och för att alla ska kunna leva ut som individer så borde ju dessa i någon mån bekämpas. Därför tycker jag att det är rätt att till viss del lägga sig i hur folk lever sina liv. Jag tycker inte att någon ska få sitt kön stympat eller behöva bära vissa plagg för att deras familjer tillhör en speciell kultur, jag tycker inte att vissa människor ska få barn för tidigt för att de inte har råd med preventivmedel om inte staten subventionerar, jag tycker inte att vissa människor ska behöva begränsa sig till ett mycket litet geografiskt område för att kollektivtrafiken är för dyr och jag tycker inte att bara människor som kan betala eller bor i rätt område ska få tillgång till bra utbildning.

Visst tycker jag att folk ska få välja själva, men för att det ska finnas utrymme för alla att välja själva så måste man ha en stark välfärd. Annars är valfriheten något som kommer endast för den som har pengar eller är rysligt begåvad. Och i mina ögon är det inte en sann valfrihet, det är en valfrihet som är begränsad för vissa människor, medan det stora flertalet saknar valfrihet i egentlig mening. Att ha en stark stat behöver inte innebära att man tvingar alla att göra lika. Man kan ha ett samhälle med en stor acceptans för diversiteter även om sjukvården, kollektivtrafik, skolan och en massa andra saker finansieras gemensamt.

Jag vill ha ett samhälle som accepterar olikheter och låter människor bestämma mycket över sitt eget liv. Jag vill att människor ska kunna utbilda sig till vad de vill utan att begränsas av sin ekonomi, jag vill att människor ska få gå fritt, jag vill att man ska kunna träffas och dansa utan att behöva ha speciella tillstånd, jag vill att man ska få byta kroppslig könsidentitet utan att behöva sterilisera sig. Jag tycker inte om förmynderi, men jag tycker om iden på ett samhälle där alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund, kan få möjligheten att följa sina drömmar. För att kunna uppnå detta så måste vi ha en stark välfärd.

Individualism för mig är iden om människan som en isolerad ö, opåverkad av andra människor och samhället vi lever i. Kollektivism handlar inte om att alla ska vara lika, bara om att acceptera att kollektivet spelar en stor stor roll i våra liv, framförallt för våra möjligheter att utvecklas som individer.

Men spela roll, det är väl fan samma jävla parti.

Jag är så trött på svensk skitpolitik. Mona Sahlin försöker måla upp nån bild av att det finns en avgrundsdjup motsättning mellan alliansen och de rödgröna, när det i själva verket är nästan samma skit. Det är ju ännu löjligare att säga att det står mellan välfärd och skattesänkningar, ungefär som om (1.)  allt bara handlade om hur mycket pengar det finns, och inte en gnutta om prioriteringar och resursoptimering, en sak som tycks vara helt bortglömd och (2.) moderaterna inte uttryckligen sagt att de inte ska genomföra några skattesänkningar utan satsa på välfärden.

Jag lackar på den här påstådda motsättningen mellan de olika blocken, jag inser att det enda som får folk att rösta alls är rädslan för något ännu värre vilket är tragiskt, men någonstans borde ju politikerna inse att när de enda de kan göra för att vinna röster antingen är att sno varandras frågor eller måla upp konflikter som inte ens existerar så borde de hitta på något nytt, hitta nya vägar. Men nej, samma jävla skitpolitik år ut och år in.