Jag har tänkt lite på det här med tillit och psykisk ohälsa på sista tiden. Detta är något som ofta har dykt upp som ett problem för mig i mina relationer; jag har en tendens både att hänga upp mitt välmående på andra och att låta andra göra det motsatta. Jag tänker mig att jag inte direkt är ensam om detta, jag uppfattar att det är ett ganska vanligt drag.
Jag tänker att detta har att göra med gränser. Eftersom jag inte har respekterat mina egna gränser har det även varit svårt för mig att respektera andras. Jag har sökt någon slags samexistens, mest för att fly mig själv. Andras gränser och integritet har jag kunnat ta illa vid mig av och sett som bevis på att de inte tycker om mig, snarare än som hur de är som personer. På samma sätt har andra behandlat mina.
Nu tänker jag typ såhär: det är mitt ansvar i en relation att inte hänga upp mitt psykiska välbefinnande på den andra. Med detta menar jag inte att en inte få tycka att andra människor är viktiga i ens liv och må bra av dem, utan snarare att en inte ska låta dem bära en och inte ta ut sin ångest på dem. Det går att ge stöd åt andra i relationer, men det går inte att ge andra konstgjord andning. En behöver människor omkring sig, men en kan inte hänga upp sitt välmående på specifika individer, speciellt inte till den grad att det framstår som bättre att pressa någon att ha en relation med en mot dennes vilja än att låta denne bryta kontakten.
En väldigt destruktiv relationssituation är när någon använder skuld och skam för att få en att stanna kvar i en relation som denne inte mår bra i. Jag har varit på båda sidor i den här typen av relationer, och båda är utmattande. Det är jobbigt att avkräva någon den typen av uppoffringar, och det är också jobbigt att bli avkrävd på dem.
Grejen med kärlek är ju att den till sin natur inte kan avkrävas; den måste ges frivilligt för att den ska vara värd något. Därför blir den här typen av relationer som ett svart hål där all kärlek, engagemang och energi bara försvinner till ingen nytta. När något ges så måste personen som ger också bedyra att den faktiskt ville ge detta och så vidare, det ska alltid tvivlas på autenticiteten i det som händer i relationen. Typ ”nu gjorde du detta men jag vet inte om det var för att du kände dig tvungen eller för att du ville”, och så vidare.
I vissa relationer har jag varit med om att människor har erbjudit sig att bära mig trots att jag inte har efterfrågat det eller till och med avböjt det, och att det blivit ledsna när jag har sagt att jag måste klara mig igenom det ena eller det andra på egen hand. Jag upplever att många män tar tillfället i akt när en är utsatt på något sätt att erbjuda det ena och det andra för att knyta en till sig. Kvinnor gör också detta men i regel på andra premisser, kanske i högre grad för att de har lärt sig att de alltid ska ta hand om andra oavsett. Oavsett skäl skapar detta i slutänden bara en beroendesituation som inte är sund för någon inblandad.
Jag tänker att det handlar mycket om att skapa samberoende och att detta är något många gärna gör när de är rädda för att förlora någon. Som jag skrev i inlägget innan: jag tänkte mig inte att någon skulle kunna vilja vara med mig bara för att denne uppskatta mitt sällskap, utan var tvungen att skapa en skuld för att sedan kunna avkräva det som egentligen måste ges frivilligt för att betyda något. Och givetvis blir detta beteende självuppfyllande, för vem orkar med att umgås med någon som alltid misstänkliggör ens känslor och intentioner och som avkräver en saker.
Eftersom jag helt enkelt inte tror att det är möjligt för mig att ha relationer som inte bygger på skuld så skapar jag skuld för att det är det enda jag tänker mig att jag kan få. Och det värsta är att det är just denna skuld som i slutänden gör att jag förlorar människor jag älskar. Men behovet av att lindra den akuta osäkerheten trumfar driften till att bygga sunda relationer.
