vänster – Fanny Åström

Alla blir inte klokare med åldern.

Ibland säger folk såhär ”jag var också vänstern innan men sen växte jag upp och blev höger”. Då tänker jag i mitt stilla sinne att det inte är alla som blir klokare med åldern.

En gång i tiden var jag höger, tyckte att snuten var bra och att nazister skulle ha yttrandefrihet. Sedan växte jag upp och såg hur det samhället vi lever i drabbar människor. Jag insåg att det inte är en fråga om ”åsikter” eller ”principer” utan är en fråga om människor av kött och blod, om liv. Jag växte upp och insåg att politik inte är en argumentationslek utan en verklighet. Jag växte upp och insåg att vi behöver ett samhälle i vilket vi kan växa som människor, nå våra drömmar, och slippa leva på nåder. Jag växte upp och insåg orimligheten i att ett ekonomiskt systems fortlevnad och tillväxt ska vara viktigare än människoliv.

Av någon anledning så anses detta bara vara ett argument när folk gått från vänster till höger. Det har väl att göra med:

Högern har inga andra argument så de upprepar detta tills det blir sanning. Vänstermänniskor brukar i regel ha lite mer under fötterna så vi behöver inte hänvisa till att vi blivit klokare med åldern.
Det finns en populär fördom om att människor blir mer höger ju äldre de blir.

Just den sist grejen är värd att stanna upp vid ett tag, jag har nämligen en teori om detta.

Det finns en massa medelklasspersoner som typ var ”vänster” när de var små, t.ex. var emot kärnkraft eller något. Sedan växte de upp och fick välbetalda jobb och då blev såklart höger eftersom de började (tro sig) tjäna på saker som RUT och jobbskatteavdrag. Eftersom de i sin inskränkthet tror att alla andra människor har samma livssituation som de har så antog de bara att alla andra också ”fick det bättre” och blev höger. Lovar, om ni rör er utanför er villabubbla så kommer ni träffa en massa vuxna människor som inte har blivit moderater!

Dessutom: idén om att yngre människors åsikter automatiskt skulle vara sämre? Förstår inte vad den grundas på. Jag antar att det mest handlar om att vissa vill slippa tänka igenom sina åsikter utan ba ”men oj jag blev gammal och började tycka såhär, det måste betyda att det är korrekt”.

Liten ”bonus” apropå detta är denna fenomenala kommentar jag hittade (har varit sjukt kass på att moderera kommentarer på sista tiden så om du inte fått din kommentar godkänd kan de mycket väl vara därför, ber om ursäkt för detta):

Älskar när folk ska hålla på och definiera när det är ”okej” att tycka vad. Den här typen av argumentation ser jag tyvärr HELA TIDEN i denna fråga. Hata snuten är något en gör när en är ung, sen ska en tydligen lägga av med det. Ingen berättar ju VARFÖR en ska sluta hata snuten men det är tydligen något en bara automagiskt FÖRSTÅR när en blir vuxen och en ”moraliska kompass” kalibreras. Att det finns gott om vuxna som hatar snuten spelar såklart ingen roll, det är ju bara något fel på dem.

Splittring inom vänstern.

Jag tycker att ni ska läsa den här texten på sverige.pk om hur polisen försöker så split mellan ”onda” och ”goda” krafter inom antirasismen. De ”goda” krafterna är, föga förvånande, de som polisen anser vara bekväma att ha att göra med.

Överraskande nog börjar polisen varna för en helt annan grupp som väntas komma. ”Förortskids” kallar han dem. ”Om man ser till vilka artister som ska spela förstår ni kanske vad jag menar. Det är mycket hiphop som attraherar de här kidsen”. Tydligen finns uppgifter om ungdomar “utifrån” som vill “bränna bilar och sånt”. Polisen är noggrann med att understryka att det inte rör sig om några meningsmotståndare, utan bråkstakar som attraheras av hiphop och våld.

Detta är något som görs hela tiden mot vänsteraktivister. Statsmakten och borgerligheten försöker dela upp oss i två läger, de ”goda” och de ”onda”. De försöker inbilla oss att om de ”goda” hjälper till borgerligheten med att bekämpa de ”onda” så kommer vi kanske kanske att kunna få inflytande. De försöker inbilla oss att problemet är internt, att det inte ligger hos dem. De försöker ta en utifrånposition och typ ”coacha” oss till revolutionen. De försöker få oss att tro att vi på något sätt delar samma politiska mål, att vi kommer kunna samarbeta, bara vi ”mognar” och gör oss av med bråkmakarna.

Det är viktigt att inte glömma: borgarna är inte på vår sida, och de kommer aldrig att vara det. Vi kan inte låta dem dela upp oss i grupper, splittra vår kamp och vända oss emot varandra. I så fall kommer vi aldrig att lyckas.

Efter händelser som demonstrationen i Kärrtorp så kan det ofta höras ett segerrop från delar av vänstern, ett som går ut på att det minsann inte alls dök upp några ”extremister”. Jag ber er att lägga av med detta, för det är dessa ”extremister” som har fört kampen medan ni har stått och kollat på i en herrans massa år. Dessa ”extremister” närvarade såklart även idag, men det märktes inte eftersom de inte var tvungna att försvara sig, vilket de har varit många andra tillfällen då ni inte har behagat dyka upp. Att inbilla sig att detta var någon slags ”god” demonstration, till skillnad från andra demonstrationer som ”extremister” sysslar med, är att köpa maktens retorik med hull och hår. Om en börjar snacka om ”kokovänstern” eller ”våldsvänstern” som en reellt existerande och problematisk grupp som en önskar distansera sig ifrån så bidrar en till den här utvecklingen.

I en rörelse kan inte alla hålla med varandra alltid, men det behöver inte innebära att en går omkring och snackar skit om varandra offentligt eller ”tar avstånd” så fort tillfälle bjuds. Det leder bara till splittring, och det är precis vad borgarna vill.

Vita kränkta män, Flashback, Politism och de bekväma positionen.

En lite jobbig känsla har hängt efter mig ett tag, något som har irriterat mig men som jag inte riktigt förmått sätta fingret på. Det började med Vita Kränkta Män och har sedan intensifierats under hela debatten om det så kallade näthatet, nu senast i och med Johanssons södagsserie på Politism. Det handlar nämligen om en viss del av vänstern. Jag tänker inte kalla den något särskilt för risken är stor att en då hamnar i samma raljerande som en massa högermänniskor redan ägnar sig åt. Men en skulle väl kunna säga att det är den falangen av vänstern som syns mycket på sidor liknande Politism. Ofta unga, ofta snygga, ofta vita, ofta välklädda, ofta välformulerade och kvicka. Snabba på att dra skämt på reaktionära kräks bekostnad.

I Johnssons serie följer vi med till lumpen för nätkrigare. En otroligt sorglig karaktär målas upp. En man som är socialt inkompetent, ointelligent, äter skräpmat och ”älskar med en termos med makaroner”. Det framgår väldigt tydligt att den här personen en väldigt misslyckad person. En väldigt väldigt misslyckad person som i brist på bättre söker sig till nätkrigarna. Det är meningen att vi ska skratta åt den här misslyckade personen.

Men skrattet fastnar i halsen för mig. På vems bekostnad är det egentligen vi skämtar här? Det som beskrivs är uppenbarligen en person som ligger ganska långt ner i samhället. En person på vars bekostnad vi kan skämta eftersom denne ligger väldigt långt ifrån Politisms målgrupp, som ju är typ medvetna vänstermänniskor. Samma sak gäller för Vita Kränkta Män, som visserligen till en början ofta lyfte fram män i maktposition men som sedan spårade ur till att bara handla om konstiga saker folk hade grävt upp på Flashback eller ur Aftonbladets kommentarsfält. Eller som när flera uppslag i vänsterserietidningen Galago ägnas åt att redogöra för olika konstiga och konspirationsteoretiska diskussioner på Flashback. Som om dessa personers idéer hade haft något som helst inflytande i samhället om det bara var just de som stod för dem.

Det är väl såklart olika för alla, men som en person som utsätts för mycket näthat kan jag liksom inte riktigt ställa upp på den här bilden. Jag upplever det inte som att de som framförallt utgör ett problem är misslyckade människor. Visst, de slänger ofta ur sig något oartikulerat och drar sedan vidare, men det är liksom inte de som är det stora problemet. Majoriteten av de som faktiskt biter sig fast, verkligen pressar in sina unkna värderingar, är väldigt vältaliga och verkar ofta ha någon slags högre utbildning. Dessa personer som verkligen finner något slags absurt nöje i att dag efter dag hitta ”fel” i någons resonemang och trycka ner med subtila härskartekniker. De som går hårdast på mig är liksom inte några misslyckade outbildade tölpar, utan det är ofta välartade liberaler som håller God Ton men som inte är sena med att försvara såväl rasism som sexism.

Det banala hatet är lätt att göra sig lustig över, men är det verkligen det som är problemet? Är det inte snarare alla de etablerade borgerliga skribenter, ”tankesmeder”, lobbyister, företagsledare, politiker och så vidare som verkligen har makt och sätter tonen i den offentliga debatten. Finns inte rasismen även där?

När det på SvD skrivs ledare om att romregistret faktiskt inte behöver vara rasism, då kanske det är läge att flytta blicken dit. Det kanske inte är den misslyckade tönten i nätkrigarna som är Problemet, det kanske är att borgerligheten i högre och högre grad börjar flytta in rasismen och fascismen i finrummen. Det kanske inte handlar om korkade Sd-väljare, det handlar kanske om alla de ”pragmatiska” liberaler som i saklig ton ”förklarar” att vi faktiskt inte har råd med invandring eller att det faktiskt är rasistiskt att prata om rasism. Det är ju dessa personer som utgör förtrupperna, de som normaliserar genom att tala om ”yttrandefrihet” och ”demokrati” och försvarar genom att inta en förment ”neutral” hållning till att människor utsätts för förtryck baserat på hudfärg. Men det är väl inte lika lätt att skämta om, antar jag. Kanske för att det ligger närmre det som utgör politisms skribenter och deras målgrupp.

Att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner i detta samhälle kanske är roligt för vissa, men är det verkligen någon samhällskritik med udd mot ett faktiskt etablissemang, ett faktiskt problem. Handlar det inte snarare mer om att förflytta Problemet någon annanstans, till den där outbildade tölpiga lantisen som inte får ligga med en riktig kvinna utan istället måste tillfredsställa sig med en termos med makaroner. Den där lantisen som ligger så himla långt bort från Politisms målgrupp så att det är jävligt säkert att skämta om.

Jag blir så trött på den här bekväma positionen som många vänstermänniskor hamnar i. Den som bygger på att raljera kring att andra människor beter sig så uppenbart idiotiskt att vem som helst liksom borde förstå, men som alltid placerar det hela på tryggt avstånd från sin själv. Den där bekväma positionen från vilken du kan blicka ut över samhället och lägga din dom över människor som ofta har mindre makt och inflytande än vad du själv har, men där du själv alltid sitter säkert som betraktare, bedömare, recensent och ”samhällskritiker”. Den bekväma position från vilken en slipper ifrågasätta sig själv, eftersom en ju redan är så himla mycket smartare och mer upplyst än vad de där misslyckade nätkrigarna är.

Vi måste börja prata om rasism och sexism på allvar, inte som något som outbildade och misslyckade människor ägnar sig åt i brist på bättre, utan som genomgående samhällsstrukturer som vi alla är delaktiga i, såväl borgerliga ledarskribenter som de medvetna vänstermänniskor som tycker om att fnissa åt misslyckade människor som inte bara är rasister utan dessutom stavar fel eller verkar korkade när de är det. För det är jävligt lätt att skratta åt det som är uppenbart idiotiskt, men det är desto svårare att kritisera det samhälle som föder fram dessa människor.

Så kom igen nu, kliv ner från era bekväma positioner och börja kritisera det som ligger nära er själva. Sluta göra satir på maktlösa människors bekostnad utan börja istället ta de problem detta samhälle står inför på lite större allvar. Vad vi behöver nu är inte en käck vänster som gör lättsmält satir utan en bred front mot rasism och fascism, en rörelse som tar dessa problem på allvar och inte förpassar dem till de mörkaste vrårna på internet eller till misslyckade och obildade lantisar.

Ta rasismen på allvar.

Något jag finner mycket problematiskt är hur många inom den vita vänstern verkar betrakta rasism. Rasism ses aldrig någonsin som en självständig struktur, som ett eget förtryck, utan endast som en effekt av klassamhället. Skälet till att bekämpa rasism anses inte heller vara att ickevita ska slippa utsättas för förtryck utan för att det ”splittrar arbetarklassen” om rasistiska och fascistiska alternativ växer sig starkare.

Jag förnekar inte att kapitalism och rasism hänger samman. Det är klart att en system som i grunden bygger på förtryck kommer att föda mer förtryck. I ett kapitalistiskt samhälle finns det lite rum för att tänka på andra människors behov eftersom vi ställs i ständig konkurrens, därför så ger kapitalismen oerhört dåliga förutsättningar för att bli av med något annat förtryck.

Detta gör emellertid inte att vi kan bekämpa kapitalismen först och ta det andra senare. För det första är detta en oerhört cynisk och egoistisk inställning, och jag förstår faktiskt inte hur vi ska kunna bygga någon slags rörelse som ska syfta till ett mer humant samhälle på detta. Hur fan ska vi kunna skapa ett humant samhälle utifrån premissen att kampen för vissa människors rättigheter måste prioriteras bort till ”senare”?

Det faktum att rasismen ofta växer sig starkare i kriser betyder inte att rasismen kommer från krisen som sådan, den finns såklart alltid i samhället, men precis som allting annat så påverkas den av hur samhällsklimatet ser ut i övrigt. Om det inte fanns någon rasism alls från första början skulle de ju knappast dyka upp bara det blir kris. Det är ingen slump att syndabocken alltid blir densamma.

Rasism måste börja tas på allvar som ett eget, självständigt problem, även om det såklart samverkar med resten av samhället som alla andra maktstrukturer gör. Rasism är inte bara något som uppstår då människor slumpmässigt väljer ut en syndabock i kristider, utan är något som alltid finns och som har sitt ursprung ur en lång historia av exploatering och förtryck som västvärlden utövat över stora delar av världen. Rasism handlar om makt, om den mat som vita utövat och fortfarande utövar över ickevita, såväl globalt som personligen.

Om rasismen inte börjar tas på allvar så kommer det bli mycket mycket svårt att bekämpa den. Så länge den utgör en parentes i kampen, något som mest bara dyker upp och förtretligt hindrar oss ibland, splittrar arbetarklassen och så vidare, så kommer den att fortsätta göra det.

Höstplaner och bloggämnen.

Sitter här och försöker ”planera mitt liv” och försöker få det att gå ihop med studier på 150 %, tjejjoursengagemang och en kommande kvinnojoursutbildning jag ska gå, som förhoppningsvis kommer leda till att jag engagerar mig även i den. Tycker att det är tråkigt att inte ha så mycket tid för att skriva som jag skulle önska.

Har funderat lite på den här bloggen i största allmänhet och undrar främst om ni vill se mer inlägg om kommunism/vänster. Skriver ju om sådant då och då men det brukar inte ge lika mycket respons som inlägg om feminism. Så jag undrar väl typ om det känns värt och uppskattas?

Ni kan ta er tolerans och köra upp i röven.

Ett så jävla typiskt högerbeteende är att tycka att en ska typ tycka att det är bra att de inte tycker som en själv eftersom det är ”bra med diskussion” eller något. Alltså ursäkta mig, men jag tycker inte att era perspektiv ”berikar” på något sätt, varken samhällsdebatten eller mig personligen. Jag tycker inte att vi ska ”diskutera” om vi ska ha kapitalism eller inte, utan jag tycker vi ska diskutera hur vi ska komma till det klasslösa samhället. Precis som du troligen inte är intresserad av att ”diskutera” med en nazist så är jag ointresserad av att höra dina perspektiv på saker och ting, då jag tycker att de är skadliga för samhället.

Ingen, alltså verkligen ingen, är intresserad av att lyssna på alla åsikter och perspektiv. Jag är så trött på människor som typ låtsas att de är så jävla öppensinnade och vill höra vad alla tycker fast de egentligen inte bryr sig ett skit. Som säger att de ”vill förstå” men egentligen bara vill lägga huvudet på sned och ~*tolerera*~ enbart med vetskapen om att det är ditt perspektiv som gäller här i världen, att det är det som räknas i slutänden. Medveten om att det är ditt perspektiv allting utgår från, oavsett hur mycket det talas om att mitt handlar om en ”fin tanke”.

Att kunna gå omkring och visa tolerans är ett privilegium som tillfaller de vars perspektiv är det rådande i samhället, vi andra måste kämpa i underläge, och när en gör det så finns det inget utrymme för tolerans. Det handlar om kamp, och om vi går omkring och tolererar så kommer vi aldrig att komma framåt, utan bara sitta fast i detta eviga status quo.

Jag är så trött på den politiska tävlingen, där alla ska typ träffas och utbyta perspektiv och sedan i samförstånd komma fram till vad som är bäst. Jag vill inte vara med i era diskussioner, jag vill inte vara ert bollplank. Jag är inte intresserad av att höra att ni tycker att det är ”okej” att vara kommunist eller att ni ”förstår” mig och mitt perspektiv men ”tycker annorlunda”. Jag är inte kommunist för att få er förståelse, jag är kommunist för att jag vill krossa kapitalismen och den borgerliga staten, inte för att jag vill diskutera inom ramarna för den. Jag vill inte vara ert kommunistiska alibi, så att ni kan sätta ”pratat med en kommunist” på listan över era politiska meriter.

Visst, ni kan väl springa omkring och ”diskutera” och tolerera varandra, men försök inte få med mig i skiten. Jag tolererar inte er eller ert samhälle, och ni behöver inte heller låtsas att ni tolerera mig. Jag skiter i vad ni tycker om mina idéer i teorin eller om ni ”tolererar” att jag har dem, för jag vet att ni kommer motarbeta mig om jag försöker nå verklig förändring. Er tolerans klingar så falskt, jag vet att den inte betyder något i praktiken.

Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.

Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.

Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.

Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.

Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.

Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.

Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.

På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.

Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.

Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.

All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.

Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.

”Sociala frågor”.

Träffade förra helgen på en person som var liberal men som tyckte att vänstern hade ”rätt” i en massa frågor. Jag undrade vari de egentliga skiljelinjerna låg och hen menade på att vänstern var bra på ”sociala” frågor men hen höll inte med oss i de ekonomiska frågorna. Detta är något en hör lite till och från och det gör mig alltid så konfunderad. Hur kan en ens tro att det är möjligt att särskilja de ekonomiska frågorna från de ”sociala”? De flesta sociala frågor är i grunden frågor om pengar. Nog att det finns några, som till exempel homoäktenskap, som inte är det, men för det allra mesta så kan en inte göra en åtskillnad mellan den sociala och den ekonomiska politiken.

Dessutom har jag svårt att begripa vad som ens menas med ”sociala frågor”. Som jag tolkar det är det typ alla frågor som inte är ekonomiska. Men alltså, all politik är väl i slutändan ”sociala frågor” eftersom all politik påverkar människor. et är ju inte som att ekonomin är något som flyger högt över våra huvuden, som vi inte kan greppa, inte ens när det inte rör sig om direkta skattefrågor.

Människor som känner att de håller med vänster i sociala frågor och högern i ekonomiska borde ta sig en funderare på vad de prioriterar högst, för dessvärre så kan en inte ha båda. Jag vet vad jag väljer i alla fall.

Fjantig kritik mot vänstern.

Detta är en kritik av vänstern som brukar dyka upp lite då och då som jag tycker är så sanslöst fjompig. Vissa personer tycker att wallstreetprotesterna saknar legitimitet för att de utförs av medelklassungdomar som själva är privilegierade. För det första undrar jag hur mycket sanning det ligger bakom detta påstående, jag har inte sett någon ordentlig genomgång av demonstranternas ekonomiska status. Jag kan dock gå med på att det troligen inte är de absolut fattigaste som deltar eftersom de antagligen har andra, mer akuta, saker att fundera på. Det borde inte heller komma som någon större överraskning att de som engagerar sig politiskt ofta är personer med både bildning och fritid. Klassamhället har ju, så att säga, gjort sitt i fråga om att frånta arbetarklassen och prekariatet sina möjligheter att agera.

Av någon anledning har produkter från Apple, som Iphones och Ipads, blivit någon slags symbol för detta. Jag antar att det beror på att det är så kallade hipsterprodukter. Det anses, av dessa människor, vara typ det absolut mest kontrarevolutionära man kan göra att äga en Ipad. Nu håller jag förvisso med om att dessa produkter ofta är signifikant för personer med en ganska hög position i samhället, men det är samtidigt väldigt populära produkter som många personer äger. Dessutom kan man ju dels ha fått en annan ekonomisk status sen man köpte prylen eller förändrat sina politiska åsikter. Ska man då strunta i att använda den?

Av någon anledning får man inte vara vänster samtidigt som man konsumerar vissa produkter. Jag blir inte klok på detta. Jag håller med om att det går dåligt ihop med vänsterideologi att konsumera väldigt mycket men jag fattar inte varför man inte skulle kunna köpa en produkt man faktiskt använder och har nytta av. Dessa kritiker vet ju ofta nada om dessa personers konsumtionsvanor. Om jag nu sparat i ett halvår för att köpa en dyr grej som jag kommer använda mycket och dragit in på annan konsumtion för det, är det fel då? Skulle jag istället skänkt alla pengar till välgörenhet?

Nåja. De flesta vänsterpersoner tycker ju, till skillnad från de marknadsliberaler som brukar vädra denna kritik, inte att samhällsproblemen blir lösta genom konsumentmakt. Det är klart att det är en del i det hela, men kampen mot orättvis fördelning i samhället är inte något man framförallt sköter genom konsumtionsmakt utan genom politisk press. Konsumentmakt är liberala personers lösning. Dessutom kan man, hör och häpna, även som vänster tycka att vissa uppfinningar är himla bra och vilja använda dem.

Vidare så tycks denna bild vilja säga att de som demonstrerar själva ska börja med att dela med sig av sitt överflöd. För det första kan man ju ifrågasätta hur priviligerad man är bara för att man äger en Ipad. Det är ganska vanligt i fattigdomsdebatten att ta upp att de flesta fattiga hushåll i västvärlden har diskmaskin, tv och så vidare. Bara för att man lyckats skrapa ihop pengar nog till en ganska dyr produkt betyder inte det att man lever i något ekonomiskt överflöd. Klass handlar knappast om att kunna köpa enskilda produkter, utan om att ha medel för att förändra sin situation, typ skaffa en utbildning.

Hela iden med begreppet ”99 %” är ju att peka på hur otroligt mycket tillgångar som samlas hos en extremt liten grupp i samhället och i förhållande till denna snedfördelning så spelar det ganska liten roll att en person har pengar till att köpa en Ipad. Snedfördelningen i samhället är så mycket större och går så otroligt mycket djupare än så. Det handlar ju liksom om att några få personer genom ett otroligt omfattande ägande lyckats ansamla makt över väldigt många andra. Det är det wallstreetrörelsen vänder sig emot. Sedan är det väl skitbra om man dessutom inte matar företag som Apple med sina pengar, men i förhållande till den snedfördelning man protesterar emot är det ett yttepytteproblem.

Vänsterns hat är inte finare, men det är mer legitimt.

Har vänstern en finare sorts hat frågar sin Claes Arvidsson på SvD och det känns liksom lite krystat och fånigt eftersom det han skriver redan har sagts i flera gånger och dessutom bättre i denna debatt som pågått under flera månaders tid. Jag förstår ärligt talat inte varför SvD valde att publicera texten men nu när det är gjort känner jag ändå ett visst behov av att besvara idiotin.

Arvidsson frågar sig hur detta skulle ta sig ut om man bytte ut de olika grupperna mot varandra, alltså bytte ut överklass mot arbetarklass, högerpolitiker mot vänsterpolitiker och så vidare. Nå, om någon skulle göra en vänsterpartipiñata så skulle jag inte protestera även om jag kan tycka att idén faller lite platt eftersom tanken med piñatan är att illustrera djävulen som snott skatter från folket. Men det skulle helt klart fungera ur till exempel en nyliberal synvinkel, där människor ju tycker att skatt är stöld, och jag skulle inte blir mer arg på detta politiska läger än vad jag är redan idag på grund av en sådan aktion. Jag hatar dem för deras idéer som de kämpar för att realisera, inte för att de uttryckssätt de låter idéerna ta.

Nej, vänsterns hat är inte på något vis ”finare” än motsvarande hat från högern, men det är mer legitimt. Eller snarare: det är mer legitimt för arbetarklassen att hata överklassen än motsatsen. Det är alltid mer legitimt för en förtryckt att hata sina förtryckare än det motsatta.

Detta är såklart en ideologisk ståndpunkt. Jag antar att Claesson inte tycker att det finns något strukturellt förtryck av arbetarklassen i samhället. Eller så tycker han det, men tycker att man ska ”skynda långsamt” i bekämpandet av orättvisor. Fan vet jag. Eller så är han helt enkelt bara ”emot hat” och ser detta som viktigare än något slags bekämpande av orättvisor i samhället. Det är så fruktansvärt viktigt att samhällsdebatten är ”trevlig” att om någon uttrycker att de faktiskt hatar de personer som de tycker för en destruktiv politik så ska hela jävla samtalet handla om det. Eller så är det bara ett sätt att för bort fokuset från de frågor som faktiskt diskuteras.

Det är i alla fall på grund av detta jag tycker att vänsterns ”hat” är mer okej, inte för att det är ”finare” men för att jag anser dem har rätt i sak i det dem uttrycker. Om någon högerperson väljer en liknande metod för att uttrycka sina idéer så kommer jag inte opponera mig emot själv metoden, utan mot idén.

Det är väl naturligt att hata en samhällsordning som man upplever sig själv, personer i sin närhet eller samhället i stort skadas av, och alltså också de krafter som upprätthåller denna samhällsordning. Jag känner ett brinnande hat mot såväl patriarkatet och klassamhället. Jag tycker att det är en fullt berättigad och rimlig känsla, eftersom detta är samhällsordningar som jag upplever som djupt destruktiva och förgörande både av samhället i stort men också av alla de människor som ingår i det. Hur kan man se något sådant utan att känna hat, är mina fråga.

Sedan kan man ju fundera på vilket uttryck detta hat tar sig, och vilka uttryck som är konstruktiva för att driva sakfrågan. Jag tror att få personer ur vänstern idag skulle vilja se en utrotning av överklassen, lika lite som feminister vill se en utrotning av män. Däremot vill man krossa den samhällsordning som ger överklassen makt och privilegier enbart på grund av sin härkomst, på samma sätt som man vill utrota den ordningen som ger män makt och privilegier enbart på grund av sitt kön.

Och ja, detta kan ta sig uttryck i ett hat mot män som saknar insikt om sitt privilegium och dessutom utnyttjar det. Men jag hatar ingen på grund av personens bakgrund eller vad hen har mellan benen, utan för vad hen gör med allt detta. Om hen bara vilar i känslan att allt är precis som det ska vara och vägrar ta ansvar för sin överordnade samhällsposition så hatar jag. Det är ett hat jag tycker är både berättigat och nödvändigt.