Etikett: vänstern

Idén om att vänstern inte pratar om klass och längtan efter radikalitet.

Det finns ju en slags trend som är mycket het främst bland olika vänstergubbar att snacka om att vänstern talar för lite om klass. ”Vänstern pratar inte om klass” får vi ständigt höra. Det finns också en idé om att ”klass” har fått stryka på foten till förmån för olika slags identitetsfrågor.

Jag undrar: vilka ingår i denna ”vänster” som det refereras till? Vad är det egentligen för rörelser och personer som åsyftas? Vilka som är ”vänstern” är väldigt annorlunda från person till person. Vissa menar allt till vänster om sossarna, andra om vänsterpartiet, vissa räknar in F! och miljöpartiet, andra inte, vissa menar i princip bara autonoma. Mellan alla dessa grupperingar som kan gå under namnet ”vänster” så finns det stora skillnader i analys och metod, och även en hel del öppna konflikter. Det går inte att tala om en samlad ”vänster” och vad den gör och inte gör.

Jag kan hålla med om att ”vänstern”, nu i en bred bemärkelse, på många sätt är ganska mesig i sina analyser vilket är problematiskt. Detsamma tycker jag om ”feminismen”, men det skulle inte falla in att skriva något slags öppet brev till ”feminismen” och berätta vad de gör och inte gör och vad de behöver göra. Ett sådant problem måste specificeras, vad är det en talar om egentligen. Vilka grupperingar.

Detta stort problem som också återfinns i den här kritiken är den ofta underförstådda idén att en klassanalys per automatik är mer grundläggande än en analys av andra maktförhållanden i samhället. Det tycks finnas en idé om att ett radikalt perspektiv, alltså ett perspektiv där en går till roten med något, har övergetts för ett mer ytligt sådant. Det radikala perspektivet representeras här av klassanalysen, som antas vara solid och materiell. Det mer ytliga representeras främst av analys av könsmaktsordningen och rasistiska strukturer.

Problemet i mina ögon är inte så mycket vad det talas om som hur det talas om det. Såväl diskussioner om klass, kön och rasism kan bli oerhört platta och oradikala. Men inom alla dessa områden så kan det också göras väldigt radikala analyser, analyser som verkligen går till roten. ”Klass” är inte en mer grundläggande maktstruktur än patriarkatet eller rasismen. Även patriarkala och rasistisk strukturer hänger samman med materiella omständigheter, och kräver materiella lösningar. Detta perspektiv tycker jag lyfts ofta inom såväl feminismen som antirasismen, men de avfärdas ofta som ytliga just för att de har en annan utgångspunkt.

Den som sätter det grundläggande klassperspektivet emot vad en antar är ett mer ytligt ”identitetspolitiskt” perspektiv sparkar undan benen för de som kämpar med att föra fram med radikala analyser av dessa maktordningar. Genom att alltid hävda att antirasismen eller feminismen är ytlig så osynliggör en också de mer radikala perspektiv som finns. Detsamma gäller omvänt; genom att anta att en klassanalys per definition är radikal så höjer en statusen även på de klassanalyser som är tydligt oradikala.

Jag kan också längta efter radikalitet i alla politiska rörelser, och detta försöker jag lösa genom att själv sätta mig in i och sprida radikala analyser. Jag försöker bland annat att prata om reproduktionsförhållanden, ett radikalt feministiskt synsätt, och lyfta fram det perspektivet genom att praktisera det. Att däremot sätta sig på någon slags hög häst och säga åt andra vad de bör göra utan att göra det själv är föga konstruktivt och känns mer som en ursäkt att slippa ta saker på allvar.

Den som tycker att avsaknaden av klass är ett problem inom ”vänstern” kan förslagsvis själv prata mer om klass, eller lyfta fram de vänstergrupperingar som gör det. Att tala om vad ”vänstern” gör eller inte gör saknar udd. Vi vet liksom inte vilka som åsyftas, vad som är problemet. Det är som att denna idé upprepats så mycket att den blivit sanning, som att en kan fortsätta hävda det utan att faktiskt fundera på vad det innebär.

Skit i vad liberalerna tycker.

Läser sverige.pk:s pepp och depp-lista inför socialistiskt forum. En av punkterna är denna. En programpunkt som går ut på att liberaler ska sitta och lyfta fram ”konstruktiv kritik” om vänstern:

Nej, men nu har vi ju ett socialistiskt forum om året – varför inte försöka utnyttja det till att ge utrymme åt liberaler som tycker vänstern har fel? Ta till exempel Viktor Barth-Kron, en helt vanlig kille från herrtidningsbranchen, som till vardags är anställd av DN för att skriva ner vänstern. Klart grabben ska få en programpunkt!

På något sätt är det också en naturlig utveckling: från att bara läsa högerböcker ”ironiskt” a la Flumskolan, till att bara syssla med högerns tankevärld, till att helt enkelt låta sig ersättas av olika högerprofiler. Nästa år kommer hela forumet att gå på entreprenad hos JB-koncernen.

Jag undrar i mitt stilla sinne: vilken typ av konstruktiv kritik kan en liberal tänkas leverera? Vad kan vi möjligtvis tjäna på att låta liberaler ha åsikter om vårt politiska projekt?

Jag tänker att det är viktigt att som vänster inte acceptera den liberala hegemonin, och jag upplever att det är precis vad som görs här. Liberaler bjuds in för att utifrån sin hegemoniska position recensera vänstern. Kommer de kanske ge oss tips om vad vi ska göra för att de ska ”ta oss på allvar”? Sådana ”tips” handlar i princip alltid om att anpassa sig mer efter deras världsbild.

Det verkar finnas en idé om att högern är framgångsrik för att de typ lyckats göra en bra reklamkampanj, använda rätt ord. Inte sällan analyseras ”högersvängen” utifrån något slags individualiserat perspektiv som fokuserar på hur bra moderaterna är på Pr, helt ignorant inför det faktum att denna högersväng inte är det minsta unik för Sverige utan sker i hela Europa. Det enklaste sättet att bli politiskt framgångsrik i en liberal värld är just… att vara liberal. Det säger väl sig själv att de som har ideologin som stödjer kapitalismens intressen är mer framgångsrika i sitt politiska projekt.

Det handlar om synen på politik som något slags pr-projekt. Bara vi typ säger rätt saker, tar debatten om rätt frågor, använder oss av rätt retorik och så vidare kommer vi kunna göra en tillräckligt bra reklamkampanj för att få en röd regering nästa val. Frågan är ju var en offrar på vägen i en sådant projekt. Troligen sin ideologi.

Jag föreslår följande strategi: vi skiter i vad liberaler tycker att vi borde göra, vi skiter i deras tips, vi skiter i om de tar oss på allvar eller inte. Vår framgång beror inte på om någon putslustig skribent på Dn tycker vi är duktiga på att göra reklam för vår sak på ett sätt som attraherar hen. Det är liksom inte dessa personer som borde vara målgruppen i vänsterns politiska projekt, och det är inte heller de som ska tillåtas definiera oss.

Vänsterns övertro på räntepolitik.

Läste en överlag väldigt fin serie här.

Håller överlag med om allt som sägs på denna sidan. Det är ett fett problem att arbetslösheten skylls på individer, när den i själva verket huvudsakligen beror på politiska beslut. Vidare så är arbetslöshet viktigt för näringslivet för att människor ska ta jobb med sämre villkor än de hade gjort om de inte var rädda för arbetslösheten. Men vad är detta med ”riksbankens räntor” som personen i serien talar om?

Det är en vanlig utsaga inom vänstern att inflationen och arbetslösheten hänger ihop. Inflationen styrs i sin tur (delvis) av vilken ränta riksbanken sätter. Enligt resonemanget ska det vara som så att om inflationen är låg så är arbetslösheten hög, och tvärtom. Riksbanken driver sedan 90-talet en låginflationspolitik, som bygger på att inflationen inte får vara högre än två procent. Detta brukar ofta bli angripet i vänsterkretsar som en av grunderna för arbetslösheten.

Grejen är att det här helt enkelt inte stämmer. Utsagan baserar sig på en makroekonomisk modell som kallas Phillipskurvan, som visar på ett negativt samband mellan inflation och arbetslöshet. Observationer fram till sent 50-tal visade att detta samband höll, men observationer efter detta visar inte på något samband på lång sikt. Som jag har förstått de tär det mer eller mindre konsensus inom nationalekonomin att en inte kan räkna med detta samband som en förklaring av arbetslösheten annat än på kort sikt.

Vad som är deppigt med detta är att många inom vänstern, speciellt den parlamentariska, har en uppfattning om att de ekonomiska problem vi står inför idag skulle kunna lösas med en annan räntepolitik. Att det är så enkelt, men att den borgerliga regeringen helt enkelt inte vill. Att det enda som krävs är lite stimulansåtgärder och sedan kommer vi kunna återgå till att folk jobbar åtta timmar om dag och producerar och konsumerar en jävla massa så vi får evig tillväxt. Högre räntor vore knappast en långsiktig lösning, utan skulle högst troligen endast föra oss tillbaks till samma arbetslöshetsnivå, men med en högre inflation. Det skulle inte lösa något av kapitalismens grundläggande problem.

Detta innebär inte att jag på något sätt ställer mig positiv till den ekonomiska politik som förs idag. Däremot så tror jag inte att en kan förändra det med så små medel. Det känns lite som ett sätt för många personer att kunna fortsätta drömma om en enkel lösning inom det kapitalistiska systemet. Jag tror att lösningen finns bortom detta. Bortom räntepolitik och stimulansåtgärder.

Kapitalismen kommer att fortsätta krisa så länge den finns, och även när den inte är i kris så leder den till exploatering av människor och naturresurser, ojämlikhet, olycka och alienation. Detta kan ingen ekonomisk politik, hur snillrik den än är, ändra på.

Om åsiktsmässig isolering.

Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.

En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.

I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.

Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.

För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.

Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.

Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.

Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.

Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.

Jag tror på en uppgång.

Jag tror på en uppgång för vänstern, något som för många verkar helt orimligt: ”men socialdemokraterna är ju i kris! Hallå!”. Det stämmer, men det är faktiskt som så att det finns annan vänster i detta land än socialdemokraterna. Till exempel vänsterpartiet. Jag skulle även drista mig till att kala miljöpartiet ett vänsterparti, i alla fall i någon mån. Socialdemokratin är på fall, men det betyder inte att vänsteridéer är uträknade. Förhoppningsvis ger detta utrymme för en mer radikal vänster som på allvar kan ifrågasätta rådande system.

Jahapp. Det var egentligen allt jag hade att säga. Ville liksom förmedla mitt hopp om att det eventuellt kan komma en ljusare morgondag.

Nyliberalismens död.

Den här texten av Göran Greider är underbar. Den handlar om nyliberalismens död.

Jag måste säga att trots att mycket ser hopplöst ut så tror jag ändå på en förändring inom ganska snar framtid. Ett uppsving för strukturalism och vänstertankar. En nedgång för individualism och ohämmad kapitalism.

Framförallt tror jag att nyckeln ligger i ett omdefinierande av människan som varelse. Som Greider tar upp så har man under lång tid påstått att girighet skulle vara en positiv och naturlig mänsklig egenskap. Jag måste säga att det går stick i stäv med min egen uppfattning om människor: generellt tror jag att människor mår bra av att ge och dela med sig. Det är ju klart att för mycket självuppoffrande aldrig är bra, men inte egoism i för hög utsträckning heller. Det är även min fasta ståndpunkt att människor är kollektivistiska varelser; vi mår bra av att omge oss med andra och ta hand om varandra.

Det är sorgligt med ett samhälle där människor tvingas in i individualism och egoism på grund av det samhällsideal som råder. Överklassen har allt att vinna på att organisering, omhändertagande och empati ses som någonting fult.

Jag tänker att om man börjar prata mer om människans natur och diskuterar vilka idéer om människan som ligger till grund för den nyliberala politiska trend som gått så kommer man kunna återta en stor del av det ideologiska utrymmet. Ett stort problem med vänstern är att de idéer man har om praktisk politik helt enkelt inte stämmer överens med väljarnas syn på sig själva. Man är helt enkelt inte bekväm med att erkänna svaghet eller samhällsstrukturer.

Man kan inte möta en rörelse med tystnad.

Alltid när det är nazistdemos och vänstern i vanlig ordning ordnar motdemos så får man alltid höra att det är fel för att 1. man ska inte inskränka demonstrationsrätten och 2. det ger en dålig bild av antinazister eftersom de bara ”bråkar och förstör”. Det första argumentet faller ju på sig själv då demonstrationsrätten även ger rätten att ordna motdemos. Det andra bygger ju på uppfattningen att människor går till dessa demos bara för att bråka, vilket säkert stämmer när det gäller några personer men vilket knappast kan sägas vara representativt för merparten av demonstranterna.

Det är i mina ögon mer pinsamt för en politiska falang att det inte finns någon uppslutning från dem vid demonstrationer som dessa. I mina ögon handlar det om en ovilja att ta ansvar och stå för vad man säger; man gömmer sig bakom någon slags liberal dimridå av att ”alla ska få uttrycka sina åsikter” men glömmer liksom helt vilka dessa åsikter är och att det faktiskt är relevant att demonstrera emot rörelser som drivs av antidemokratiska värden. Det är liksom ingen demonstration för fler katthem vi snackar om. Man är mer intresserad av att teoretisera än att faktiskt gå till aktiv handling och visa sitt missnöje, något som är ganska generellt bland borgerliga.

En av anledningarna till att Salemmarschen samlar färre och färre är att det finns ett aktivt motstånd. Det är inte kul för någon att år efter år stå där och ha många gånger fler arga motdemonstranter framför sig. Visst blir det bråkigt, visst får det uppmärksamhet, men utan dem skulle nazisterna få härja i fred. Det är något bra att folk tvingas fundera, att folk tvingas välja sida, att folk blir presenterade för alternativ. Man kan inte bemöta en folkrörelse med tystnad hur bekvämt det än hade varit.

Ofta när folk diskuterar detta så utgår man ifrån att nazister generellt är en väldigt dedikerad grupp rent åsiktsmässigt. Att de verkligen tycker som de gör. Visst finns det dem som gör det, men jag vågar ändå hävda att en stor del av de engagerade nazisterna inte har något ordentligt ideologiskt tankebygge bakom sina ståndpunkter utan mest bara söker efter en gemenskap. Och om samhället då visar att det inte är något uppskattat så kommer man troligen lyckas få många av gemenskapssökarna att ändra sig och även få eventuella nya medlemmar att ändra sig. Och det är ju dem man vill komma åt; de som får nazismen att komma ut i de breda folklagren och inte bara i en liten klubb. Nazister kommer alltid att finnas, men vi kan medelst aktivt motstånd hindra att de blir fler. Det kommer ni tyvärr aldrig lyckas göra på debattsidan i Dn.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.