Etikett: värde

Värde definieras utifrån patriarkala strukturer.

Jag fick det här som respons på mitt senaste inlägg om eventuella förklaringar till kvinnoförtrycket:

idrottDet är såklart sant, och gäller även för kvinnors sämre ”konkurrenskraft” på marknaden. Världen är helt enkelt utformad av och för män, och således är de egenskaper som värderas manligt kodade.

Vad är det egentligen som säger att vårdande yrken är mindre värda en yrken inom till exempel ekonomi. Jag tror att de flesta är ganska överens om att det är ett stort problem om en inte får vård som en ska, så varför värderas inte detta? Jo, för att vi har en genomgripande ideologi i samhället som säger att kvinnor och således också kvinnors arbete är mindre värt. Kvinnor förväntas göra detta arbete för en lägre lön för att de ska offra sig för andra människor och så vidare.

Om det nu är så att de biologiska skillnaderna avgör så mycket som det sägs (är fortfarande långt ifrån övertygad om detta) av kvinnors förmågor, kvinnors val och så vidare, så är det fortfarande så att vi lever i ett patriarkalt samhälle där dessa förmågor och val värderas lägre. Om det nu är så att kvinnor tycker det är så jävla fett att vara hemma med sina barn eller att ta hand om sjuka människor så måste kvinnor kunna göra det valet utan att de ska straffas med lägre löner och mindre autonomi.

För grejen är, att det är jävligt viktigt för samhället att vi producerar barn och att vi tar hand om sjuka människor. Det är inte så att det kvinnor gör är mindre viktigt än det män gör på något sätt. Grejen är att kvinnor förväntas göra detta till ett lägre pris för samhället, men till ett högre pris för egen del. Kvinnor förväntas offra sig för andras välmående, förväntas använda sina produktiva förmågor för andras bästa snarare än sitt eget.

Pengar.

Ibland snackar en med människor som ba ”det var pengar/kapitalismen/penningsystemet som möjliggjorde detta” och menar kanske välfärden eller infrastrukturen eller något annat. Jag undrar om de tror att människor inte producerade saker innan kapitalismen, om de tror att människor bara satt på sin röv och inte strävade efter att förbättra sin tillvaro på något vis.

Det kanske kommer som en överraskning för vissa, men pengar i sig gör absolut ingenting. Pengar i sig är antingen värdelöst papper eller siffror någonstans. Pengars värde ligger i den arbetskraft en kan göra anspråk på med dem.

Pengar har inte byggt någonting, det är det arbetare som har gjort. Och det skulle människor såklart kunna göra även utan pengar. Saker produceras dagligen utan att pengar är inblandade. Pengar är däremot en förutsättning för den form av exploatering som arbetare utsätts för i dagens samhälle.

Det är verkligen tragiskt med människor som tror att det är pengarna i sig som liksom fixar allting i samhället. Som inte kan se att det är människors arbete som skapar värde, inte papperslappar.

Alla kan inte vara rika.

IMG_20130111_162720

Det finns en speciell bokgenre som jag skulle vilja kalla entreprenörslitteratur. Den är kanske inte alltid skriven av entreprenörer, men det finns en genomgående ton som bygger på att alla kan lyckas, alla kan bli miljonärer och så vidare. Ja, ni fattar vad jag menar.

Jag hittade hur som helst denna bok i bokhandeln. Jag har inte läst den, så det jag reagerar på nu är endast titeln: Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Det finns en uppsjö av litteratur på samma tema, som bygger på att alla kan lyckas med att bli rika bara de gör en samling saker. Att alla kan bli förmögna är en trevlig idé, eftersom den döljer den grundläggande ojämlikhet som rikedom bygger på. Om en låtsas att alla skulle kunna ha de lika fett som rika människor har det bara de också gjorde samma saker som rika människor gjorde så känns det mindre jobbigt att ha ett samhälle där människor har det olika bra.

Ett enkelt sätt att göra all svenskar till miljonärer hade såklart varit att ändra valutan. Men det är såklart inte det som åsyftas. Det som åsyftas är att alla ska ha samma levnadsstandard som vi idag förknippar med ”miljonär”. Det är däri lockelsen ligger. Inte i att alla ska ha en miljon på kontot, utan i att alla ska kunna köpa samma saker för sin miljon.

Pengar i sig är värdelösa. Att bara ha pengar på kontot eller i handen betyder absolut ingenting. Vad som ger pengar ett värde är att du kan köpa saker för dem. Det är köpkraften, och inte pengarna i sig, som skapar levnadsstandarden. Detta förstår såklart minsta barn, och det är inte här mitt resonemang slutar. Den verkligt viktiga frågan är: vad är det då som skapar denna förhöjda levnadsstandard, bortom pengarna? Jo, det är förmågan att kunna köpa andra människors arbetskraft!

Jag vill påminna om Strömquists krönika om de mysiga klassklyftorna:

Varför driver högern en politik för att öka klassklyftorna i Sverige? Svar: För att det är mysigt för dem. Klassamhället ger dem LIVSKVALITET. Det sätter verkligen guldkant på tillvaron!

Först kanske man tror att de rika helst vill att alla ska vara rika, att hela världen ska vara som ett enda stort Vellinge kommun. Men om man tänker efter, så är det inte så – utan det är mycket softare att vara rik i ett land där det också finns fattiga!

Detta stämmer väl, men jag vill utvidga det hela en smula. Det är mycket softare att vara rik på en planet där det också finns fattiga. Om alla hade haft lika, eller nästan lika, mycket pengar så hade inte rikedomen varit värd lika mycket. Detta för att det pengarna egentligen gör är att de tillåter den som har mer att bestämma över den som har mindre, men hjälp av monetär ersättning. Detta utbyte av arbetstid kan ske dels direkt, genom så kallade ”tjänster” som ju blivit så inne nu, eller indirekt genom olika varor (som ju kräver arbete för att produceras).

Pengar är i grund och botten ett maktmedel och inget annat. Men för att det ska kunna vara ett maktmedel så krävs det att 1) människor behöver pengar för att överleva 2) det finns en ojämn fördelning av pengar i samhället. Om vissa människor är beroende av pengar för sin överlevnad och har väldigt knappt om pengar så är det beredda att gå längre för att få en mindre summa. Det är alltså grundläggande för att pengar ska kunna fungera som ett maktmedel att människor fråntas sina möjligheter att försörja sig på andra sätt, vilket har gjorts genom att privatisera den allmänna egendomen och därmed göra människor utelämnade till pengasystemet för att kunna försörja sig. Detta gör att de blir tvungna att sälja sin arbetskraft till den som har mer pengar.

Givetvis så tjänar den som är förmögen på att människorna på andra änden av skalan blir mer desperata. Detta gör nämligen att de kan köpa mer arbete för sina pengar. Deras liv kan bli enklare och bekvämare eftersom de kan betala andra för att utföra deras sysslor och producera deras varor till ett billigare pris. Det är alltså inte den absoluta summan pengar som spelar roll, utan hur mycket pengar en har relativt andra människor.

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

På grund av detta skulle inte alla kunna bli rika i ett kapitalistiskt system. Visst, alla skulle kunna äga en miljon kronor men denna miljon skulle inte innebära samma sak som en miljon kronor gör i ett samhälle där andra människor har mindre eller ingenting alls. Pengarnas värde ligger inte i pengarna i sig, utan i relationer mellan människor med olika mycket pengar.

Om otillräckligheten i att veta sitt värde.

Att en måste ”veta sitt värde” är en feministiskt klyscha som ofta upprepas, framförallt i sammanhang som rör arbete. Lösningen på problemet med att kvinnor lyfter lägre löner än män är att de ska ”veta sitt värde” och kräva högre löner i förhandlingar. En av anledningarna till att män och kvinnor har så olika lönenivåer ska tydligen vara att kvinnor är sämre på att ”veta sitt värde”, det vill säga på att löneförhandla. Även om jag i sak håller med så kan jag bli så trött på denna klyscha.

För det första så innebär ”veta sitt värde” oftast att en ska veta vilket värde en har för företaget, alltså att en vid en individuell löneförhandling ska sitta där och ”veta sitt värde” och kräva lön utifrån det.”Värdet” måste ju då av nödvändighet bestämmas av hur mycket ekonomiskt värde en tillför arbetsköparen.

Att ”veta sitt värde” som koncept är förunnat dem som inte är utbytbara, eller i alla fall inte så enkelt utbytbara. För en person som steker hamburgare på McDonalds spelar det ingen roll om ”värdet” på arbetet är tiofallt högre än den lön hen tilldelas, för hen är för enkelt utbytbar för att detta ”värde” ska kunna realiseras. För att du ska kunna ”veta ditt värde” krävs det inte bara att du tillför mervärde till företaget utan även att detta värde är relativt unikt för dig.

För personer som inte jobbar inom branscher där det är just deras personliga egenskaper som skapar detta mervärde så fungerar ”veta sitt värde”-modellen ganska dåligt. Du kan mycket väl tillföra skitmycket värde för arbetsköparen men det spelar ganska liten roll om det finns en massa andra personer som skulle kunna tillföra samma värde fast till en lägre lön.

Därför är uppmaningen” veta sitt värde” jävligt meningslös för en massa personer, eftersom den i sin grund är individualistisk. Det som behövs för högre löner är inte att enskilda individer ”vet sitt värde” utan att arbetarna i stort vet sitt värde som kollektiv. Det är först då en kan sätta någon verklig press på arbetsköparen att verkligen betala ut en lön som motsvarar det värde en tillför.

Rea.

Nu handlar jag förvisso bara på rea själv, men jag kan ändå bli förundrad av hur människor blir som förblindade när priserna är just nedsatta. Alltså, ett specifikt plagg blir ju inte mer värt en viss summa bara för att det kostat en högre summa pengar innan. Jag tycker till exempel att 100 spänn är på tok för dyrt för en t-shirt, oavsett om det är nypris eller nedsatt pris.

Jag ser det lite som en skevhet i människors förmåga att värdera saker och ting i sig själva. Människor är mer intresserade av att hitta saker och ting som de upplever att de ”tjänar” på att köpa, eftersom priset varit högre innan än att faktiskt köpa en vara till ett pris de tycker är värt. Herregud, köp saker du behöver när du behöver dem, till ett pris du tycker är rimligt att betala.