De här två var skitbra inlägg om fulhet tycker jag. Jag kan bli otroligt irriterad på människor som in i döden måste förneka att fulhet finns, att allt är subjektivt. Visst har folk lite olika preferenser men generellt kan man ändå tala om vissa drag som det stora flertalet finner mer attraktivt. Och ja, det som spelar roll är personligheten och visst lyser det igenom om en människa beter sig bra mot sina medmänniskor, men en vacker själ kommer aldrig att förvandla en riktigt ful människa till en vacker. Sen lyckas man för det mesta bortse från fula drag hos personer man är kär i eller känt länge och se det fina istället, men jag har i alla fall minst en gammal vän som jag tyckte var otroligt ful under hela vår vänskap. Nej, fult och snyggt finns och det vet alla. Alla lägger värderingar i olika utseenden, alla har vissa drag de attraheras av och andra drag de ogillar. Det enda sättet vi kan komma ifrån det är att lyfta upp andra egenskaper, inte genom att ständigt intala oss själva och vår omgivning att alla fula personer visst är skitsöta. Tänk om man bara kunde få säga: ”jag är ful, men jag har andra egenskaper som gör mig till en bra människa” utan att någon ska komma och ba: ”men neeeeei, inte är du ful, du är världens sötaste lilla troll”. Vad fan, om man agerar som om det vore jordens undergång att en människa inte gillar sitt eget utseende så är det klart att de etableras som den viktigaste egenskapen. För det är helt okej att säga andra negativa saker om sig själv, att man inte är så bra på svenska eller att man är ganska otrevlig, men om man säger att man är ful, då ska man motbevisas in i döden.
Etikett: värdera
Ingen annan är arbetsköparen tjänar på lönetabut.
Jag läste ett inlägg om tabut som finns kring att diskutera löner. Det är ju egentligen inget konstigt med att man kan skämmas över att tala om hur mycket ens tid, och därmed i förlängningen på sätt och vis en själv, är värd.
Men egentligen så finns det ju bara en part som tjänar på det här tabut och det är arbetsköparna. Oviljan att diskutera löner gör att det blir väldigt svårt att skapa en bild av hur man själv ligger till, både i sin bransch och i samhället i stort. Det skapar effektivt hinder för att kunna ställa krav baserade på något annat är hur mycket man ”känner” att man borde få, vilket såklart leder till att människor med en mindre grandios självbild missgynnas.
Varför lägger vi så stor vikt vid hur en annan människa värderar vår tid? Det är klart att det betyder mycket eftersom pengarna ger en mat på bordet, högre levnadsstandard och så vidare, men själva värderandet som sådant borde inte ge upphov till så mycket känslor. Arbetsköparen har ju såklart alltid intresse i att hålla lönen så låg som möjligt så det är ju absolut inget märkligt med att den som kräver mindre pengar också har en lägre lön, lönen kan säkert oftare vara ett resultat av hur duktig man är på att förhandla mer än hur mycket man anses vara värd egentligen.
Iden om att lönen står i direkt proportion till hur högt ens tid verkligen värderas är en inställning som borde omvärderas. Dels för att den trycker ner människor som tjänar mindre och dels för att det ger en delvis missvisande bild av orsakerna bakom att olika personer tjänar olika för samma jobb.
Människor borde tala mer om hur mycket pengar de tjänar för med den vetskapen i backfickan vid löneförhandlingar så skulle man kunna ställa rimliga och verklighetsanknutna krav på sin arbetsköpare, och i nästa steg kanske på samhället i stort.