Att acceptera sin eventuella fulhet.

En grej jag tänkte på apropå inlägget om min forna och falnande snygghet var det här inläggstipset jag fick från Blixa för ett tag sen, just om hur man ska göra för att hantera upplevd fulhet.

Jag undrar om du alltid känner att du klarar av det där – att inte låta ditt utseende påverka hur du mår. För mig går det verkligen i perioder. Under längre tider kan jag uppriktigt känna att jag lyckats men sen kan något helt plötsligt trigga igång den där hetsen: jag måste sminka mig, jag måste raka mig, jag vill vara så snygg jag bara kan osv. Eftersom jag bara pysslat med det här sen i höstas är jag rätt hård mot mig själv och ger inte efter för uppenbarligen har jag fortfarande en del problem. Hur är det för dig? Känner du konstant att du helt uppriktigt har lyckats släppa allt det där?

Jag vet att jag var mycket snyggare innan, dels för att jag var smalare men också för att jag orkade anstränga mig i en betydligt mycket högre grad för att se bra ut. Om man skiter i saker som ”utstrålning” och ”personlighet” så var jag helt enkelt mer attraktiv för typ ett år sedan. Inga konstigheter.

Ibland kan det hända att jag längtar tillbaks till detta. Tänker att jag minsann ska gå ner i vikt och bli snygg igen. Men för det allra mesta så känner jag mig tacksam för att jag har lärt mig att prioritera andra saker än min utsida. Det är klart att det går i perioder, men överlag så kan jag faktiskt svara ärligt ja på frågan om jag lyckas undvika att låta utseendet påverka hur jag mår.

Jag kan dock tänka mig att detta är jobbigare för personer som upplever sig som fula liksom i grunden. Jag tycker ändå att jag är en person som ser ganska bra ut, vilket gör det lättare att förhålla sig till de dagar när jag mest känner för att dra en säck potatis över huvudet. Jag har aldrig liksom känt mig sådär svinful som jag fått intrycket av att många andra gör.

Det är intressant hur mycket känslor som är kopplade till utsidan för kvinnor. En vanlig förklaring till dåligt humör är till exempel att man känner sig ful och äcklig. Detta är något som alla kvinnor förväntas förstå. Inte alls lika ofta hör man detsamma från män, de antas inte ha en dagsform som beror av hur de upplever sitt utseende.

Det enklaste när man känner sig ful är att helt enkelt fokusera på något annat. Ja, det är ett lamt tips eftersom det är sjukt svårt att styra sia tankar när man väl är inne i någon kroppsnoja. Men det handlar inte bara om att fokusera på anat i stunden, utan om att fokusera på annat i livet i stort.

Om det finns andra saker man värderar i livet, andra förmågor man vill utveckla, så borde inte detta vara ett större problem. För mig är det viktigare att vara en duktig skribent än att vara snygg, men det har ju att göra med att det är en förmåga jag utvecklat och kommit att identifiera mig själv mycket med. Jag tror att det är bättre att hänga upp sin självkänsla på saker som man faktiskt kan utveckla och som man är bra på istället för något så förgängligt som utseendet. Det gör en troligen mindre begeistrad över de dagar man känner sig snygg, men också mindre deppig de dagar man inte gör det.

Så tja, mitt bästa handfasta tips för att få en bättre självkänsla rörande utseendet är att utveckla förmågor, gör man det sätter man sitt värde som person till andra saker istället. Det är vad jag har gjort, visserligen inte medvetet men min utseendeångest har krupit sig undan i takt med att jag börjat känna stolthet över mina andra förmågor, framförallt min förmåga som skribent. Jag förväntar mig inte att detta ska funka för alla, all har kanske inte heller möjligheten att odla förmågor och intressen på samma sätt som jag, men det är i alla fall det som funkat för mig.

Använd inte feminismen för att rättfärdiga era unkna rasistiska värderingar.

Herregud vad trött jag blir på folk som ska berätta om hur dåligt islam är. Alltså, jag har aldrig försvarat Islam som religion och jag kommer inte göra det heller. Lika lite som jag försvarar kristendom eller judendom. Religion ställer till en massa problem i världen, jag vet om den saken.

Jag tycker inte att någon ska ha speciella rättigheter på grund av sin religion. Jag tycker inte att man ska acceptera våld bara för att det är religiöst betingat. Jag tycker inte att omskärelse är okej och jag tycker inte att tvång är okej.

Men när man säger att man vill få bort kvinnoförtrycket ur en religion genom ett förbud mot slöjor så undrar jag om man egentligen är så intresserad av de kvinnor som förtrycks. Är det någon som på allvar tror att kvinnor som tvingas bära slöja på något vis får det bättre genom att det förbjuds? Det handlar snarare mer om att det finns en företeelse man ogillar, som känns främmande, som man letar skäl för att förbjuda. Och då drar man till med den där om kvinnoförtryck för att det är ju så himla viktigt att kvinnor inte förtrycks. Det handlar om att ge sin rasism en aura av pk, att försvara sina unkna fördomar med feministisk retorik.

Dessutom bär många slöja av egen vilja. Det är klart att de har blivit uppfostrade till att bära slöja av sin kultur, men när det kommer dit är det fortfarande deras val och de kan avstå. Vi skulle väl inte säga att vi var tvingade att ha höga klackar bara för att vi har levt i ett samhälle som ständigt uppmuntrar det.

Nej, men man vill göra något för dessa kvinnor så måste man jobba annorlunda. Kanske driva mer riktad kvinnojoursverkssamhet? Men om vi bara förbjuder slöja rakt av så kommer det enda som händer att vara att dessa personer får sin frihet än mer kringskuren, och om man ska söka skaffa legitimitet för detta ur ett feministiskt perspektiv så kan jag väl sådär på rak arm säga att feminism måste handla om vilken frihet dessa kvinnor i slutänden faktiskt har, inte om att spackla kosmetika över ett problem som är så otroligt mycket djupare än att det går att få bort genom att förbjuda ett jävla klädesplagg.

Era rubriker: Inte utan min…

Det finns många saker jag inte skulle klara mig utan. Min dator är en. Men den pryl som jag älskar mest och skulle sörja mest om den gick sönder är helt klart min kamera. Dels för att den är den dyraste grejen jag äger men också för att jag knappt klarar en dag utan den.

Jag kommer ihåg när jag var liten och min pappa prackade på mig värderingar om att man inte skulle fota så mycket eftersom man inte ”lever i nuet” då utan ser saker och ting som minnen redan när de sker. De må vara hänt, men fan vad jag älskar att dokumentera. Man ser saker på ett annat sätt genom kameran. När jag inte har den med mig kollar jag ibland på något och tänker att det skulle bli en schysst bild. Och visst kan det vara tråkigt att man inte kan uppskatta något vackert till fullo i stunden för att man så gärna vill föreviga det men om jag inte hade fotat hade jag nog inte tänkt så mycket på det från första början.

För mig har nog mitt fotande lett till att jag lärt mig uppskatta flera olika typer av estetik än innan, även saker som är lite halvsjaskiga och nedgångna, även vissna blommor och smutsiga fönster. Samtidigt som jag mer och mer börjat ogilla det där tillrättalagda, helt enkelt för att det inte blir några intressanta bilder av det.

Jag tror att kameran är den enskilda sak som gett mig mest glädje under kortast tid. Som har fått mig att ta mig till platser jag inte hade gått till annars, fått mig att se saker på nya sätt och som jag utvecklats mest med.

Rubriken kommer från Hanna.