Etikett: vetenskap

Naturvetare borde vara tacksamma för att andra forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.

Alltså gud vilken enorm irritation jag känner idag, över en viss kategori människor. Nämligen folk som har åsikter om vad som är ”riktig” vetenskap och inte. Detta dels efter att ha läst kommentarerna på denna debattartikel och dels efter att ha funderat på min förra klass som jag gick i.

Jag studerade ju natur på gymnasiet och där fanns det en massa personer som tyckte att samhällsvetenskap inte var riktig vetenskap eftersom man inte kan göra typ kliniska experiment på det. De höll dessutom ofta fast vid denna helt efterblivna åsikt fast samtliga lärare ba: ”a fast nu är det ju verkligen inte så det ligger till”, och de ba: ”jo men jag tycker det” och detta hos personer som alltså sägs hålla objektivitetens och kunskapens fana högt. Det gör mig helt galen, att vissa människor resonerar så inte bara till en början utan efter att gång på gång blivit motbevisade. De har dessutom någon slags ide om att det de kommer fram till alltid skulle vara ”objektivt” bara för att det råkar vara fysiskt mätbart, men ignorerar helt det faktum att det även inom naturvetenskapen finns gott om utrymme för subjektivitet och missar.

Vissa har dessutom en jävligt överlägsen attityd gentemot samhällsvetenskaper, tycker liksom att det är irrelevant om de inte kan förstå det, inte att det är softa att någon annan begriper och tar hand om det. Jag tycker till exempel att det är fantastiskt att det finns människor som är villiga att utbilda sig till matematiker, biologer, kärnfysiker och så vidare eftersom jag inser att dessa vetenskapliga discipliner är extremt viktiga, även fast jag själv har nada intresse av dem. Jag tycker att det är skönt och bra att andra personer har det och jag tycker att det är viktigt, även den forskning som inte kan användas till något direkt och kostar samhället megamycket pengar.

Herregud, tänk typ rymdresor och teleskop. Fan vad det kostar och fan vad meningslöst det är för livet på jorden att veta saker om rymden, än mer att åka upp dit. Jag funderar på vad man hade kunnat åstadkomma för människors verkliga livssituation om man istället satsat dessa pengar på att forska på genusvetenskap. Säkert otroligt mycket mer. Men nej, vi ska minsann upp i rymden för att det är ”coolt” och ”riktig vetenskap”. Och nej, jag har absolut inget emot att detta görs men jag tycker inte att man kan argumentera för detta utifrån att det skulle tjäna någon slags samhällsnytta i någon direkt bemärkelse. Kunskap är viktigt för människan och samhället, därför ska vi forska även på saker som inte fyller en direkt i tiden närstående funktion.

Ofta dras det av dessa människor upp som argument att naturvetenskaperna, typ medicinen, räddar liv. Ja, det stämmer att vetenskapliga framsteg inom denna disciplin har hjälpt en massa människor. Men det spelar ingen roll om du kommer fram till hur människor ska kunna fördubbla sin livslängd, undvika sjukdomar, bli gladare, piggare och smartare om det inte finns ett fungerande samhälle som kan låta detta komma alla till del. Då är det bara kunskap som ligger där och skräpar, kanske gör livet bättre för några få välbemedlade man knappast något som hjälper samhället i stort.

Fan vad irriterad jag blir på dessa personers von oben-perspektiv och självtagna tolkningsföreträde angående vad som är viktigt och ”riktig” vetenskap och inte. Min slutsats av det hela är att dessa människor är för banala i sitt tankesätt för att kunna greppa hur man kan nå kunskap även om saker som inte går att ta fram i kliniska studier. Och ja, så kan man vara funtad och det är okej, för då kanske man passar bättre inom  naturvetenskapen. Men jag tycker att dessa personer ska vara lite mer tacksamma för att det finns andra som gärna forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.

LCHF-sekten.

Det här tyckte jag var roligt. Cissi Wallin har insett varför hon gick upp i vikt när hon käkade enligt LCHF, det berodde på den enorma mängd kalorier hon åt. Det är ju inte så konstigt att man går upp om man svullar i smör, speciellt om man får i sin kolhydrater från t.ex. mjölk, så att svälteffekten uteblir.

LCHF-människor kan ju verkligen vara fullkomligt galna. De tjatar alltid om att det inte spelar någon roll vad vetenskapen säger efter de kör på det som funkar för dem, men att det skulle kunna vara så att LCHF inte fungerar för alla vägrar de ta in. De är lurade av statens och kolhydratindustrins hantlangare livsmedelsverket till att äta en kost som gör dem överviktiga.

Den eviga sanningen inom all bantning, dvs kalorier in-kalorier ut, verkar upphävas i LCHF-metodens förlovade land. Nu väntar jag bara på att LCHF-mobben ska invardera Wallins blogg och berätta att det är livsmedelverket som har manipulerat hennes våg så att hon ska tro att hon väger mer.

Att framstå som verklighetsfrånvänd pk-elit är det sista vi vill.

Jag fick ett svar på mitt inlägg om SD och Brå, och vill ge ett svar i ett eget inlägg. Dels för att jag inte vill uppfattas som någon slags sympatisör och dels för att jag vill tydliggöra min åsikt ordentligt.

Anledningen till att man förnekar är ju för att BRÅ är statistik-nördar. Hela SDs ”undersökning” är så ovetenskaplig att jag får ont i magen. Man kan inte bara undersöka hälften av alla dommar utan att redovisa vilka det är, hur man har valt ut dem.
Visst, mörkertalet kan ses som löjligt i sammanhanget, men det gäller ju bara om samma samband kan ses där (alltså antal invandrare som är förövare). Det kan ju vara så att personer är mer benägna till att anmäla någon som är invandrare? Då blir ju mörkertalet större för svenska förövare, och man kan då bara uttala sig om sambandet man kan se bland dömda förövare.

Det finns absolut kulturella skillnader, det förnekar jag inte (och BRÅ förnekar inte heller att invandrare är överrespresenterade i kriminalstatistiken: http://blogg.svd.se/faktakollen), men vad SD försöker bevisa med sin undersökning är bara väldigt uttänjda halvsanningar så då blir det mest bara jobbigt att lyssna på dem och ta dem på allvar.

När det gäller vetenskapligheten i SD:s undersökning är väl det enda jag kan säga att man aldrig ska lita på vetenskap utförd av eller på uppdrag av politiska partier, men detta gäller lika mycket SD:s undersökning som den där jävla sexköplagsutredningen. Annars är det inget statistiskt dåligt underlag att välja 114 slumpvisa brottslingar om man ska göra en studie och våldtäktsbrott, de flesta valundersökningar görs på ett underlag om kanske 1000-2000 personer, vilket i sammanhanget är en försvinnande liten del, men dem ses ändå som statistiskt relevanta. Huruvida det är korrekt eller inte låter jag vara osagt, min poäng är att lite vad som helst kan gå under namnet ”vetenskap” och ”statistik” och att SD:s undersökning inte är ett undantag (förutsatt att urvalet är slumpmässigt).

Gällande mörkertalet är det givetvis relevant om man har lyckats bevisa att det är mer troligt att en invandrare blir anmäld och dömd för sexbrott. Om det finns sådan bevisning så är det helt och hållet korrekt men om det bara är spekulationer så är det minst lika illa. Jag tvivlar hursomhelst på att mörkertalet är tillräckligt stort för att göra statistiken representativ för befolkningen i stort.

Jag håller med om att SD är värdelösa, mest för att det är ganska uppenbart vad de haft i åtanke när de gjorde sin ”undersökning”, vilket gör det till dålig vetenskap per definition, detta är dock inget unikt för SD som parti, väldigt mycket forskning bedrivs på statens initiativ i syfte att bevisa att det finns underlag för den politik man önskar föra, FHI är till exempel en stor jävla bevismaskin.

Det jag blir upprörd över är att man alltid skriker ”lögn och förbannad dikt” såfort SD gör ett uttalande, ibland hänvisar man till att retoriken är typiskt ”nazistisk”, ibland är det dålig vetenskap och så vidare. Om man alltid hanterar det SD säger på det sättet så kommer man bara stärka deras och andras övertygelse om att det är ett parti som missförstås och fryses ut för att de inte tillhör den sk ”pk-eliten”, alltså ett parti som representerar verklighetens folk och vågar säga det alla tänker men inte vågar, vilket delvis stämmer. SD lever på att de är utanför och missförstådda.

Jag tror att det bästa sättet att hantera SD på är att erkänna att den problematik de talar om finns (bara den som faktiskt existerar, såklart) men leverera bättre lösningsförslag och lyfta fram det positiva med invandringen. Annars så kommer det att framstå som att pk-eliten i storstäder är verklighetsfrånvända och inte förstår de problem som ”vanligt folk” har. Det är ett jävligt dåligt intryck att ge i dagens läge så jag tror att man måste sluta diskriminera SD:s bevis och argument, för utanförskap gör grupper starka och det vill vi ju inte, eller hur?

VETENSKAPEN!

Jag visste redan innan att folk tenderar att vara mer vidskepliga än vad som är rimligt, jag tolkar det som någon slags expertförakt eller i alla fall djup skepsis inför folk som är utbildade inom det dem uttalar sig om.

En vanlig sak man hör är folk som säger att det ”kanske finns något mer därute” eller ”vetenskapen kan inte säga allt” och använder det som ett slags argument för guds existens eller bara lite skön andlighet. Eller när min mamma säger att något är ”deras sanning” när jag ondgör mig över religiösa.

Grejen här är att folk inte fattar något alls. För det första så kritiserar jag och i regel folk religion för att jag tycker att det är pissigt att hela samhällen styrs av och människor förtrycks på grund av en totalt ogrundad ide med bibeln som enda källa. Jag tycker också att det är trist att folk ägnar sig åt saker som skadar andra människor djupt  för att det står så i bibeln. Skittrist. Därför lackar jag också på moderat religiösa, som för det första inte fattar att religionen har lett till mycket ont, att de genom sin tro försvarar ett system som skadar så många individer och för att de utan omsvep accepterar en hel världsbild, bara sådär.

Jag fattar varför folk blir religiösa, det är svårare att acceptera den oerhörda komplexitet, ondska och menlöshet som finns i vår värld än att bara hänge sig åt en religion och utgå från att det finns någon slags mening med allt eller att det i alla fall blir bra sen: att ens lidanden är värda något. Att ha en högre mening med livet är najs, och religionen är den breda massan högre mening. Men allt detta gör inte det faktum att det är helt orimligt att tro på gud mindre sant.

Alternativmedicin är också på modet, något som oroar mig djupt. Det som stör mig mest är att folk verkar ha en ide om att det finns en motsättning mellan vetenskap som är hårt, kallt och hänsynslöst och andlighet som man bara kan hämta från religion och annan vidskepelse. Det kan man se på det vanligt förekommande argumentet att alternativmedicin fokuserar på ”hela människan”, alltså låter kropp och själ samverka, medan vanlig medicin bara lagar den trasiga njuren eller vad det nu är och sen vare inge mer med det.

För det första är det inte ens sant. Inom västerländsk medicin så rekommenderar man bra kost, motion (ofta yoga och andra ”andliga” motionsformer) och sköna avstressande aktiviteter. Man är väl medveten om att ett magsår inte uppstår av sig själv utan på grund av stress och dålig kost, men om någon kommer in med ett magsår så ger man dem fortfarande medicin för det för det är ju trots allt magsåret som gör ont. Likaså behandlar man en cancertumör med nervgifter för det är faktiskt den som i slutändan dödar dig, även om den kommit dit av andra skäl.

Jag tränar yoga för det gör mig lugn och avslappnad, jag lyssnar på valsång av samma anledning, jag tänker på vad jag äter för jag vet att man mår bättre om man äter bra och jag tycker att alla borde gör det, men om jag går till läkaren så vill jag inte att hen ska ändra hela min livsstil, jag vill ha medicin och kanske några råd i alla välmening. För det första så ska inte allmänna sjukhus vara någon slags wellness-center, det ska vara ett ställa där folk går med sina akuta sjukdomar och får direkt hjälp. Livsstilsfrågor är inte sjukhusens ansvar, det är skolan och arbetsplatsen som ska ta hand om sånt.

Nu finns det säkert de alternativbehandlingar som faktiskt fungerar på riktigt, men så fort det är bevisat så slutar det vara alternativmedicin och blir skolmedicin. Det är så orden fungerar: alternativmedicin är det obevisade medan skolmedicin är det som man faktiskt bevisligen vet fungerar. Det vore ju trist om vi hade ett skitbra läkemedel mot cancer som hela tiden har blivit utpekat som verkningslös alternativmedicin, men även om det skulle visa sig att en eller två av alla behandlingsformer faktiskt fungerade så är det ingen anledning att släppa in all alternativmedicin, dels för att sjukhus inte ska lägga skattepengar på behandlingar men inte vet fungerar och dels för att en hel del av de alternativa behandlingsmetoderna är direkt skadliga.

Många tycker att man borde ge mer resurser till forskning om alternativa behandlingsmetoder men vad de missar är att det redan forskas en massa kring alternativmedicin, och anledningen till att vi inte har fått några resultat är inte bara att det saknas resurser utan helt enkelt för att det inte finns några resultat att få. Självklart ska forskningspengar läggas på forskning som är relevant och fruktsam och inte på trams. Dessutom finns med miljontals människor som är djupt engagerade för alternativmedicin och människor som tjänar sitt levebröd på det, om det gick att bevisa att det fungerade så skulle det nog ha gjorts vid det här laget.

De flesta jag talat med om alternativmedicin pratar om att man känner sig sedd av ”läkaren”. Det är för att grejen med alternativmedicin är att ”läkaren” fungerar både som någon slags ”livscoach” och du får dessutom liten skön placebo. Så om du känner din bättre efteråt så är det troligen för att du är lättad för att du fått prata ut och för att du tror dig ha fått hjälp, detta är möjligt eftersom ”läkaren” har tid för dig eftersom du har betalat svinmycket för behandlingen. En behandlare inom alternativmedicin är egentligen inte så mycket mer än en auktoriserad placebobehandlare. Detta kan ju såklart hjälpa mot ett begynnande magsår eller en molande huvudvärk, eftersom det är delvis psykosomatiskt, men försök gå till en homeopat med ett brutet ben eller en elakartad tumör.

För riktiga sjukhus kan inte tillhandahålla sådan behandling, det är helt enkelt för dyrt för samhället. Om du vill ha den typen av hjälp: gå till en psykolog, läs en bok om wellness eller gå till en yogaklass, men ta för i helvete inte homeopatiska medel mot cancer, för det fungerar troligen inte.