Etikett: villkor

Problemet är inte att män vill mer utan att sex äger rum på mannens villkor.

älskarsexJag tänker på när kvinnor pratar om att de minsann har större sexdrift än sin manliga partner och att detta gärna beskrivs som något som gör dem mer ”manliga” eller ”jämställda”. Eftersom de kontrasterar sig mot idén att det alltid är mannen som vill ha mer sex så tycker de att det är någon slags framgång att de själv vill ha sex då och då när inte han vill.

Jag tänker på när min ”sexdrift” har varit större än min manliga partners, och att det knappast har inneburit samma saker som när han har velat ha mer sex än mig. När jag inte har velat så ar jag ändå ansträngt mig för att gå honom till mötes, om inte med sex så med andra former av bekräftelse och närhet. När jag har velat mer så har det inte alls blivit besvarat på samma sätt.

Mitt problem har sällan varit att min manliga partner har velat ha mer sex, problemet har varit att sex har ägt rum på hans villkor allena. Vi har kunnat ha relativt likvärdig sexlust, men ändå har det varit på hans initiativ som sex har skett för att ja har uppfatta det som skamligt när jag har tagit initiativ, för att han har behandlat det så.

Män demonstrerar inte bara sin sexuella makt över kvinnor genom att ha sex med oss mot vår vilja, utan också genom att avvisa oss på förnedrande sätt och klargöra att det fortfarande är de som bestämmer när och hur sex ska äga rum. Kvinnor har knappast en mindre sexlust än män, däremot har vi i heterorelationer inte ens i närheten av samma möjligheter att leva ut vår sexualitet.

Arbetskraftsinvandring sker på företagens villkor, inte människornas.

Ibland diskuterar en invandringspolitik och då hör en ibland att regeringen har gjort det lättare för människor att komma hit och arbeta och det är så himla bra och humant och fint. Det som åsyftas är alltså att regeringen tillsammans med Miljöpartiet kom fram till en överenskommelse som bygger på att företag ska kunna värva arbetskraft i andra länder.

Det är arbetsgivarens bedömning av om det finns ett behov av att rekrytera utländsk arbetskraft som ska vara utgångspunkt när ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs.

Det är alltså arbetsköparen som avgör huruvida en person ska få arbetstillstånd eller inte. Arbetsköparens behov står i fokus. Detta är en invandringspolitik som är företagsvänlig, inte människovänlig. Du får komma hit så länge ett företag har ett behov av dig, sedan kastas du ut. Folk kan jobba här i flera år i sträck, bidra till ekonomin och så vidare, och fortfarande inte få status som medborgare. De är ju bara arbetare, och endast värdefulla så länge de kan göra nytta.

Givetvis kan det vara bättre för de personer som får arbetstillstånd att komma hit, men det är inte dem som står i centrum. Det är företag och företags behov som står i centrum. Att kalla detta ”humant” tycker jag är osmakligt, det är väldigt långt ifrån humanism att sätta företag i centrum.

När en säger detta hör en ofta att det är ”bättre än ingenting”. Nå, det må vara sant men det säger fortfarande något om regeringens och Mp:s prioriteringar att den liberalisering som har skett har varit på företagens villkor. Istället hade de kunnat lätta på reglerna för uppehållstillstånd, asyl och medborgarskap så att fler hade kunnat komma hit oavsett om de hade fått arbete eller ej. Men de har valt att prioritera företag framför människor.

Borgerliga som är för mer invandring brukar ofta ha med argument som att ”invandrare bidrar” till ekonomin och så vidare. Nå, detta må vara sant, men om det är det enda skälet till att en vill tillåta människor att komma hit så hamnar en såklart i en inhuman invandringspolitik där allting villkoras med att en kan arbeta.

Det är såklart bättre än Sd, men det finns det mycket som är.

Självuppoffrandets paradox.

Blixa har skrivit ett inlägg om hyckleriet i att som sjuksköterska förkasta idén om kallet som argument för låga löner samtidigt som man ständigt framhåller det som en positiv egenskap hos sig själv; att man inte valt yrke efter lön utan för att man brinner för det. Att man å ena sidan upprätthåller bilden av den självuppoffrande sjuksköterskan för att slå sig själv för bröstet, å andra sidan tar avstånd från det som argumentationsmodell från politiskt håll. Kanske till och med använder godheten i självuppoffrandet som ett argument för bättre villkor.

Vi förkastar kallet men fortsätter bära våra blödande hjärtan som ett smycke kring halsen för vi vet att det gör oss helt okritiserbara. Jag är trött på den här dubbelheten. Det är inget annat än hyckleri och så länge vi väljer att rida på kallet när det passar oss kommer vi aldig kunna göra något åt vår situation.

Det finns en stor njutning i att känna sig god, det gör det verkligen. Till viss grad tycker jag att det är helt rätt och riktigt, det är väl klart att man ska känna sig nöjd med sig själv om man bidrar till andra människors lycka, något annat vore ju märkligt. Problemet uppstår när denna tillfredsställelse över att vara självuppoffrande agerar skäl till att genomföra ännu fler sanktioner emot en grupp människor. När man säger: ”dessa personer får ju ändå uppskattning och tillfredsställelse genom att vara självuppoffrande så varför inte låta dem vara lite mer självuppoffrande”.

Det måste finnas en rimlig balans emellan att å ena sidan inte frånta insikten om att det faktiskt är jävligt stort gjort av en människa att välja ett yrke med låg lön och status i förhållande till relevans och att inte göra självuppoffrandet till ett egenvärde, för gör man det blir det helt enkelt svårt att kräva förbättring utan att skjuta sig själv i foten. Om man anspelar för mycket på martyrrollen när det kommer till att belysa sin egen förträfflighet så har man målat in sig i ett hörn. För om man sedan får det bättre har ju martyrskapet försvunnit, och således också ett av de starkaste argumenten. Detta är en svår paradox. För visst är det så att det kittlar lite att veta att folk beundrar en för det, även om de inte är villiga att ge betalt? Visst är det så att martyrstämpeln är en slags alternativ betalning?

Diskussionen om sjuksköterskornas villkor måste komma ifrån att handla om människorna och börja handla om det arbete de utför. Hur arbetet borde värderas, inte hur deras personer och deras bevekelsegrunden för att utföra arbetet ska värderas. För ärligt talat spelar det ingen roll varför man väljer en viss karriär, en person som utför ett viktigt arbete borde få lön därefter. Oavsett om man tycker att jobbet är kul eller inte.

Ett löfte till mig själv.

Det kan vara så lätt att glömma hur det var nu när jag inte är där längre. Det kan vara lätt att glömma hur dåligt jag mådde när jag för blott några månader slavade som timvikarie, på nya platser varje dag. Det kan vara lätt att glömma osäkerheten som skavde varje kväll när jag inte visste om jag skulle jobba dagen efter eller inte, de ändlösa resorna till nya platser varje dag som man aldrig visste var de låg eller hur lång tid de skulle ta. Att man ibland fick åka mer än tre timmar sammanlagt bara för att kunna ta sig till jobbet och hem igen. Otryggheten i att aldrig får lära sig namnet på de man arbetade med och att riskera att bli av med lönen för att receptionen hade stängt innan man gick hem. Uppoffringen i att vara för mån om att få jobba dagen efter för att en endast gång stänga av mobilen. Det själadödande i att ingen någonsin såg om man utvecklades. Det uttröttande i att inte kunna sova för att man är för nervös inför morgondagen och i att hälsa på 20 nya människor varje dag, minst. Det kan vara så lätt att glömma allt detta när man inte gjort det på ett halvår, då är det lätt att se tillbaks på det och tänka att det inte var så hemskt. Men jag kommer ihåg hur mycket jag hatade det då, och det kan inte ha varit utan grund.

Men jag har fan lovat mig själv att jag aldrig någonsin kommer glömma hur det var och jag kan säga att jag önskar inte ens min värsta fiende den tillvaron. Jag hade det ganska enkelt ty jag bodde fortfarande hemma och hade inga fasta utgifter, jag gjorde det dessutom bara för så kort tid och det visste jag redan innan jag satte igång. Det var bara i väntan till att börja plugga. Men jag tänker på de andra som var på samma introduktionsmöte som jag: flera vuxna personer, säkert med barn därhemma och en hyra att betala, personer mer flera års arbetslivserfarenhet som levde i samma otrygghet som jag. Så förbannat smärtsamt att vara dessa människor, att varje dag gå omkring i denna otrygghet och att dessutom saknar utsikter för en annan framtid.

Och om jag, som ju faktiskt gjort detta, måste påminna mig för att komma ihåg varför jag lovade mig själv att aldrig någonsin göra om det, så har jag ingen tilltro till att människor som aldrig någonsin jobbat i hela sitt liv ens kan komma i närheten av att begripa vad det innebär för de personer som har detta som sitt levebröd. Men jag ska aldrig någonsin glömma, jag ska klamra mig fast vid denna insikt om ovärdigheten i att leva så och framförallt ovärdigheten i att mängden personer som lever under dessa villkor ökar, inte tvärtom.

Hyckleri och konsumentmakt.

Väldigt bra krönika om hyckleri skriven av Liv Strömquist. Jag blir alltid så arg när folk drar upp detta med hyckleri i politiska debatter. För det första är det ofta helt jävla irrelevant eftersom samhället vi lever i inte alltid skapar förutsättningarna för att leva på det sättet, för det andra är det att lägga dimridåer över verkliga argument. Som när Benke skrev den där texten i Dn om att det röda skulle rinna av kulturens fana och tyckte att alla vänsterkulturarbetare var hycklare eftersom de både var vänster och köpte Ipads. Om de hade varit konsekventa hade de inte köpt Ipads, var Benkes åsikt i frågan.

Fast om man över huvud taget inte tror på konsumentmakt som en lösning på världsproblemen, vilket tenderar att vara ett ganska liberalt sätt att se på saken, så spelar det ingen jävla roll. Jag tror inte att det är ett effektivt sätt att få Apple att sluta producera sina produkter i låglönefabriker att sluta konsumera deras produkter, jag tycker att man ska lösa problemet via lagstiftning som upprätthålls.Nu handlar jag förvisso inte från Apple i alla fall, men det har att göra med att jag tycker att deras produkter är grovt överprisade och inte med arbetsvillkoren i deras fabriker att göra. Jag försöker också hålla nere min privata konsumtion, men det är inte av miljöskäl utan för att jag tror att det gör mig lyckligare som människa.

Vad som däremot faktiskt är hyckleri på riktigt är att driva linjen att världsproblemen ska lösas genom att konsumenter bara väljer ”goda” produkter och i andra stunden köpa produkter som inte uppfyller dessa standarder. En person som å ena sidan hyllar de fria valen som alltings lösning och å andra sidan inte förmår låta sina egna fria val gå till det som är ”rätt” är ju en hycklare av stora mått.

Det liberala synsättet på konsumentmakt åskådliggör en tydlig skillnad i mål för de olika rörelserna. Liberaler tycker att det räcker med att alla konsumerar efter sitt eget samvete så att de kan vara bekväma med att just deras pengar inte går till något dåligt. Det är lite som att försvara rådande politik med att alla faktiskt fått vara med och rösta om den och att man får rösta på vad man vill. Kampen för bättre arbetsvillkor handlar emellertid inte om privata personers rätt att konsumera samvetsenligt, det handlar om arbetarnas rätt att få en skälig lön och schyssta arbetsförhållanden. Att konsumera samvetsenligt är världens enklaste sak, desto svårare är det att faktiskt förbättra villkoren för de personer som producerar en stor del av alla prylar i världen.

Konsumentmakt som koncept kräver ju att en majoritet av de som köper saker är intresserade av att ta reda på mer om företagen och köpa ”rätt” produkter. Jag är ledsen Benke, men jag tror inte på den lösningen. Jag vill se lagliga hinder mot att behandla människor som skit, inte att allt ansvar ska läggas på konsumenternas personliga moral. För så länge det finns folk som du, som faktiskt inte bryr sig om hur den som göra dina prylar mår eller vad de har för effekt på miljön, så kommer konsumentmakt helt enkelt inte fungera.

Nytt samband funnet: hur bra vårt samhälle funkar står i direkt omvänd proportion till arbetarnas rättigheter.

Om det som står här stämmer så har jag ett förslag: förhandla ingångslönen till en krona i timmen. Eller ännu bättre: avskaffa den helt! För enligt denna logik så blir samhället bättre i takt med att våra ingångslöner minskar. Jag tycker även att vi helt ska avskaffa anställningsskydd, regler kring arbetstider och semester ty allt detta är solk i arbetsmarknadens annars perfekta maskineri.

Det är klart att vissa arbetsköpare kommer sakna resurser att anställa lika många om minimilönerna höjs, och att vissa kommer anställa fler om de sänks. Men man måste alltid betrakta nyttan i proportion till skadan. Det finns också arbetsplatser där inget av detta leder till fler anställningar, utan bara mer pengar och makt till arbetsköparna. Och inför man tillräckligt många försämringar så förlorar vi så mycket i människovärde och trygghet att inga budgetöverskott i världen kan kompensera det.

Jag är trött på att den ständiga lösningen på alla samhällsproblem är att göra arbetsvillkoren sämre. Snart kommer väl nån jävel och tycker att sjuksköterskor inte ska ha någon anställningstrygghet så att de måste jobba hårdare för att få behålla jobbet. Det tycks finnas en ny naturlag i vårt samhälle: ju sämre anställningsvillkor desto bättre… allt! Hur bra vårt samhälle är står i direkt omvänd proportion till arbetarnas rättigheter!

Medborgarlön är en ide som förtjänar att spridas.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om medborgarlön, ett initiativ jag tycker är helt underbart.

Medborgarlön är rätt och slätt att alla ska var berättigade en inkomst utan motprestation. Denna inkomst ska, enligt de flesta, täcka levnadskostnaderna ganska precis.

Det finns många fina saker med medborgarlön. Dels så slipper man ge sig in i den förnedrande socialbidragskarusellen, som idag är uppbyggd på ett sätt som får folk att fastna i den (bland annat så dras alla ytterligare inkomst från bidraget, vilket leder till att allt annat än heltidsjobb känns menlöst). Systemet med socialbidrag är ovärdigt på många andra sätt, bland annat för att det ständigt krävs att man ska lämna in en jävla massa kvitton på allt. Det är också osäkert för många, oron för ifall man får det eller inte är stor för många.

Med medborgarlön skulle man ha ett system som var bra mycket värdigare för alla inblandade. Man skulle slippa gå och tigga pengar från staten, helt enkelt. Man skulle kunna ta bort både socialbidrag, CSN och säkert en massa annat också. Institutioner som kräver en massa kostnader för administration (herregud, fatta alla tjänstemän som sitter och handlägger allt).

Troligen skulle rörligheten i samhället öka. Dels för att grundtryggheten inte längre skulle komma från jobbet, vilket skulle göra folk mer benägna att ta risker, kanske genom att byta jobb, starta eget eller plugga nåt nytt. Troligen skulle det också förbättra villkoren på arbetsmarknaden, eftersom människor skulle vara mindre benägna att ta så kallade ”skitjobb” för att överleva.

Visst finns det problem. Typ att vissa kanske kommer leva enbart på medborgarlönen. Men jag tror det är ett större problem idag, med socialbidraget, i och med att man med medborgarlön skulle kunna tjäna pengar från sin allra första arbetsdag. Jag tror att de flesta vill ha lite mer pengar än vad som täcker levnadskostnaderna precis.

På det stora hela tror jag att medborgarlön kommer leda till ett bättre samhälle. Jag är dock inte ekonom så jag vet inte vad det finns för begränsningar där. Men oavsett: det är en ide som jag tycker förtjänar att tänkas riktigt noga på och som jag tycker att alla ska sprida. Så gör det nu!