Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.
Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.
Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.
Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.
Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.
Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.
På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.
Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.
Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.
All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.
Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.