De här med ”hen”. Jag har otroligt svårt att se hur det kan vara så kontroversiellt. Det är ett jävla ord liksom, så kan folk inte bara slappna av.
Ordet har dels en ideologisk och politisk grund men det finns faktiskt också gott om praktiska skäl till att använda ordet hen som inte har något alls med genus eller feminism att göra, eller i alla fall väldigt lite.
Anledningar till att låta ”hen” ingå i ens vokabulär:
- Det är så otroligt mycket mer praktiskt. Om man inte vet könet på en person så sliper man säga ”hon eller han” utan kan säga ”hen” istället. Det är alltså en avsevärd förenkling, hela nio tecken eller tre stavelser försvinner utan att minsta lilla nyans går förlorad.
- Ofta när man talar om en person man själv vet könet på men inte vill avslöja för mycket om så låter det sjukt fånigt att säga ”hon eller han”. Dessutom är det lätt att man försäger sig. I ett sådant sammanhang så kommer ”hen” väl till pass och låter mycket mer naturligt. Och så slipper man säga ”den” eller något sådant.
- Man undviker lätt det pinsamma i att anta någons kön och gissa fel. Jättebra!
Jag säger aldrig ”hen” om namngivna personer, då säger jag alltid hon eller han. Men när man inte vet eller vill ange så lite information om en person som möjligt så är ju hen skitbra och praktiskt.
Håller med! Bra skrivet!
det finns ingen vettig anledning till att inte använda ”hen”. förutom att man kanske glömmer eller bara inte orkar ställa om.
Haha tänkte också skriva ett inlägg om detta, men ska vänta lite nu. Eftersom mitt inlägg går ut på i princip samma sak. ><
Jag hoppas att det blir allmänt accepterat i svenskt skriftspråk. Själv drar jag mig än så länge för att använda det, men det kanske är fegt. Finns det för övrigt några könsneutrala engelska personliga pronomen i singular som går att använda för människor?
Karl: du kan använda ordet ”one”. På svenska använder vi vanligtvis ”man” i dess ställe, men ”man” är knappast ett könsneutralt uttryck. Många gånger är ”man” utbytbart med ”en”.
Ja, ”one” är ju ett generaliserande pronomen, även om &rduqo;you&rduqo; tycks vara vanligare i denna användning; jag var mer intresserad av icke-generaliserande pronomen, men det verkar inte finns mycket att välja på i engelskan. För övrigt tycker jag att det generaliserande ”man” i svenskan är mycket mindre problematiskt än ”han” för att syfta på en person i allmänhet – det fungerar ju att använda ”man” även när man vet att den aktuella individdomänen enbart innehåller kvinnor.
Börjar du klyva hår och prata könsneutralitet så är väl inte ”hen” strikt neutralt heller. ”Hen” ligger närmare ”hon” än ”han” i och med böjningen ”henne”. Personligen tycker jag inte att det finns den minsta anledning att använda ordet ”hen” då den enda angivna anledningen till det verkar vara att det går fortare att säga. Man har sällan så bråttom att man behöver börja plocka bort enstaka ord. I engelskan saknas ett ord för ”lagom” men man klarar sig fint ändå.
”Hen” böjs ”henom”.
Anledning 2 funkar tyvärr inte i dagsläget. Folk hör antingen ”han” eller ”hon” om de inte är insatta.
Sant. Men det tar ju ca 30 sek att få någon införstådd, och den tiden lägger jag gärna.
Stötte på en för ett tag sen som jag verkligen försökte förklara vitsen med ”hen” för. Hen ville dock inte ”degraderas till könlös”, och det var svårt att få henom att förstå att det inte var det det handlade om… Lite synd tycker jag.
Jag tycker det verkligen känns som en naturlig grej att ha.
Det enda jag vet mig sakna i pronomenväg i svenskan nu är de olika former av ”vi” som finns (”vi, inklusive du” och ”vi, men inte du”). Kanske nån kan hitta på ett politiskt godtagbart skäl till att införa dem så jag kan få ha med även dessa i mitt fina språk? 🙂
Mer angående anledning 2: Det är i dagsläget smartare att använda mer vedertagna könsneutrala uttryck som ”den personen”, ”stötte på en” osv om man inte vill att den man pratar med skall förutsätta att man sa ”han” eller ”hon” lite konstigt i det här fallet. (Så slipper man saker som ”nej, jag sa inte hon… nejnej, jag menade inte han… eller tja, kanske jag menade… eller hon.. fast jag vill inte säga… ehm…”)
Karl: Engelskan har JÄÄÄÄTTESVÅRT med det där, tydligen. Hittade en sida med runt 80 olika förslag som figurerat genom åren, och det skall tydligen finnas en bra härva till. Alltifrån ”xi” i samtliga former, via ”they” som könsneutral singular, till mer exotiska saker med massa skiftande böjningar som jag över huvud taget inte lagt på minnet.
Lite kul i sammanhanget är att ”she” tydligen kom till för att ”he” och ”hea” mer eller mindre hade gått ihop till ett (könsneutralt) ord nån gång under medeltiden, så de kände ett behov utav att skapa en feminin form som gick att särskilja från den maskulina.
Hej! Jag har inga politiska problem med könsneutrala pronomen, däremot ett par ickepolitiska invändningar till just ordet hen.
1. Det känns onödigt krångligt att införa ”hen” när det redan finns ord som används eller kan användas till samma sak. ”Den” till exempel, som knappast är svårare eller mer ovant för folk i gemen.
2. Gör en Google-bildsökning på ”hen” och titta på resultatet. Fånigt kanske, men det är en svår association att göra sig av med. För mig.
Onödigt. Man säger inte han eller hon direkt till en person utan om tredje person. Om du tycker det är så pinsamt att säga fel om någon annan som du inte ens känner kanske du borde jobba lite med ditt självförtroende istället.
Alltså, det är ju inte som att jag skäms jättemycket men bättre att undvika det. Tänker framförallt på när man talar om barn med deras föräldrar.
håller med!
gjorde ett videoinlägg som berör detta lite: http://www.hejsonja.se/?p=3294
vad är det för pinsamt med att gissa fel? det blir ju bara roligt när det avslöjar förutfattade meningar om könsspecifika färgkoder etc. vår 1.5 åriga dotter gissar alla fel på när hon har sin storebrors blå kläder på sig. big deal, jag surar inte för det. jag tror att det hela måste bli mindre känsligt. Man kan väl säga ”ditt barn” eller nåt om man är rädd att göra bort sig.
jag tror inte på ett genombrott för ordet Hen.
Jag var negativ till ordet hen från början, eftersom jag associerade det till höna, och eftersom det kändes lite konstigt och jag tyckte inte det passade in med hur svenska ord brukar låta/vara uppbyggda. Jag tyckte det lät väldigt konstruerat (däremot inte objektsformen henom, den låter naturlig). Men ett könsneutralt pronomen har jag länge efterfrågat. Det ÄR mer praktiskt att säga/skriva hen än ”hon eller han”. ”Den” låter inte riktigt bra eftersom det låter som om man pratar om ett föremål.
Men så insåg jag att vi har ju redan många ord som är uppbyggda lite som ”hen”: den, sen, men t.ex. så det är ju inte så främande. Att det känns konstruerat beror nog på att det är ovant och inte inarbetat än. Jag har mer och mer vant mig vid det och skriver nu ofta hen av bara farten; däremot använder jag det sällan i tal.
Vad gäller associationen till höna, så har vi andra ord – och namn! – som blir komiska eller rentav snuskiga på andra språk. Det är ju så med språk att samma bokstavs(eller ljud)kobination inte betyder samma sak överallt. Så det är inte så jäkla farligt att det betyder höna på engelska.
Jag kan tycka att ”hen” är lite jobbigt i tal men i skrift känns det helt naturligt.
Du gjorde mig just ännu mer övertygad om att jag aldrig aldrig någonsin kommer att använda ordet ”hen”. Grattis till det.
Jag har otroligt svårt att se varför det ska vara så jobbigt att säga han/hon, det är bara ett jävla ord, liksom.
Okej.
Anledning ett: Detta ser jag snarare som en nackdel. Jag vill inte vara kortfattad; använda förenklingar eller förkortningar – så utarmas språket. Låt oss istället ta ut de språkliga svängarna i såväl tal som skrift, och använda oss av vårt språks naturliga rikedom, istället för syntetiska påfund påhittade och spridda av politiska påverkansorganisationer och dessas anhängare.
Anledning två: Jag ser inte problemet. Vaktar man sin tunga är det inte lätt att försäga sig, om man nu måste tala om andra människor och dölja deras identiteter. Det finns också gott om alternativa formuleringar som fungerar alldeles utmärkt. Om det ligger bortom ens förmåga att vakta sin tunga, då är det kanske lämpligare att inte öppna munnen till att börja med.
Anledning tre: Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin har befunnit mig i en sådan situation. Om du nu skulle springa på en person vars kön du inte förmår utröna – varför inte bara vara taktfull tills du får reda på det?
Hur ofta vet man inte en persons kön? Förresten fattar ju folk ändå att du inte vet personens kön om du kallar den för hen när du säger han och hon till alla andra.
Ja, det spelar väl ingen roll?