När män bemöter en som om en var hysterisk och behovde typ ”lugnas ner”, fy fan. Så trött på detta: män gör en förbannad på goda jävla grunder, sedan när en är det så ska det användas emot en. De lyssnar inte över huvud taget förrän en är arg som fan, och när en är det så måste en ”lugna ner sig”.
Men förlåt då för att jag sårar dina ömtåliga manskänslor genom att bli förbannad när du beter dig illa. När jag får höra att jag ”överreagerar” bara för att jag ALDRIG blir lyssnad på när jag är ”sansad”. Det är inte som att jag VILL vara arg och bråka, det är något en tvingas till när folk inte lyssnar annars.
Ett tips till alla män är ju att försöka ta till sig vad folk säger INNAN de tvingas bli arga. Jag tänker fan inte stå och vädja till ditt förnuft i all jävla evighet, jag har gränser för vad jag pallar med. Blir ALDRIG arg på personer som förmår att lyssna ordentligt, för då behövs det inte. Det är inte jag som behöver lugna ner mig, det är du som behöver börja lyssna på folk innan de tvingas vara arga på dig.
”Det är inte jag som behöver lugna ner mig, det är du som behöver börja lyssna på folk innan de tvingas vara arga på dig.” – <3 SÅ SANT!
http://illvet.se/manniskan/myt-2-kvinnor-ar-mer-empatiska
Jag minns att jag läste i Illustrerad vetenskap för länge sedan om människors förmåga att tolka ansiktsuttryck under ett samtal. Nu hittar jag inte bilderna, men det kvinnorna uppfattade var flera olika miner, som bekymrad, glad, ledsen, och så vidare. Enligt männen såg ansiktena helt lika ut, utom typ ilska haha! De fattar helt enkelt inte transportsträckan fram till ilskan, ej att se som en förmildrande omständighet, snarare hinder för dem.
du förstår inte hur mycket styrka jag får varje gång du skriver om det här ämnet. för varje gång får jag kraft att våga säga emot när någon kille (speciellt killar, men gäller också människor i allmänhet) trampar på mina känslor
Du beskriver detta så bra. Frustrationen över att aldrig nå fram förrän en är jättearg är otroligt jobbig. Och när en väl når fram (och då är kokande) så skiftas fokus på ett ögonblick eftersom att en inte uppträder lugnt. Upplever också att om en reder ut vad det nu var som en pratade om så finns det ofta förväntningar att ilskan ska rinna av en direkt, för att det är jobbigt för den andre parten att en är arg helt enkelt.
Tidigare blev jag väldigt ledsen över att inte nå fram och tog helt på mig ansvaret för att förmedla det som var viktigt för mig i relationer, liksom ”hur kan jag säga detta för att han ska förstå?” Det fungerade galet dåligt, både för mig själv och för att ledsamhet verkar vara något som män tycker är helt acceptabelt att ignorera. Att istället bli arg och inte ta ansvar för kommunikationen fullt ut har fungerat bättre, säkert för att det inte är lika lätt att ignorera för någon annan och också för att det kan hjälpa en att inte känna att det är ens eget fel att en mår dåligt i relationen. Ilskeattackerna dränerar en på energi, så jag menar inte att det fungerar bra. Jag tycker också att det är jättesvårt att behålla någon slags känsla av närhet och tillit när detta scenario upprepas, det skapar en distans och det är svårt att lita på den andre när en faktiskt vet att han inte förvaltar ens känslor särskilt väl.
Haha, texten gav mig flashbacks till mitt förra förhållande. Exakt så höll han på! Efter det bestämde jag mig för att bli lesbisk.