När folk ska ”förkasta” våldtäkter genom att kalla individerna som utför dem för den elakare saken efter den andra. Ni tror att ni gör något bra, men egentligen bidrar ni bara till den mytbildning kring våldtäkter som råder och tillåter dem. För om våldtäkt är det värsta en människa kan göra, hur ska vi då acceptera att vänner, bröder, fäder utför dessa? De är ju inga monster.
Genom att skapa myter kring våldtäktsmän som ondskan själv så låter vi desto fler verkliga våldtäktsmän komma undan. De flesta våldtäktsmän är inte ens medvetna om att de våldtar. Våldtäkten är en så inlemmad del av vår kultur att den sker ”naturligt”. Att inte inhämta samtycke, att ”köra på” fast kvinnan inte visar vilja, allt detta är handlingar som leder till våldtäkt. Det förrädiska med våldtäktskulturen är att den gör allt detta till normala inslag i människors sex. Våldtäkten finns alltid närvarande.
Våldtäkten är inget väsensskilt från vanligt patriarkalt sex, utan snarare att dra det till sin spets. I det vanliga patriarkala sexet finns alla ingredienser som gör en våldtäkt: brist på konsensus, manlig makt, manligt tolkningsföreträde. Om vi inte motverkar detta kommer våldtäkter fortsätta ske. Det är synen på sex som i grunden måste förändras.
Att män självgott säger ”om tjejen säger nej slutar jag direkt” är i sig ett bevis på våldtäktskultur. Som om det räckte? En ska inte behöva säga nej. Män ska lyssna in, känna efter, förstå vad som är okej. Sådant märker en om en är lyhörd. Om du kör på helt obekymrat tills det magiska ”nej” kommer så löper du stor risk att ha sex med någon mot dennes vilja. Och det är det som är problemet. Att alla lär sig att ett ”nej” ska respekteras, men att allt innan dess är okej.
Uttrycket ”våldtäkt är inte sex” är problematiskt. För det ger bilden av att kulturen kring sex inte har något med våldtäkt att göra. För att vi ska förstå varför våldtäkter sker måste vi förstå varför sex ser ut som det gör. Hur det är patriarkalt. Innan vi förstår och kritiserar sex kan vi inte förstå och kritisera våldtäkt. Vi kan inte behålla det patriarkala sexet men slippa våldtäkten.
Problemet är att alltför många män anser sig har rätt till kvinnors kroppar innan annat angetts. Innan det där ”nej” kommer. Sex konstrueras som att män agerar på kvinnor, som objekt, inte som ett ömsesidigt samspel. Män kommer med förslag som kvinnor har att tacka ja eller nej till. De är inte agenter som kan utforma, de kan bara tillåta eller avslå. Innan vi börjar se kvinnor som sexuella agenter så kommer våldtäkterna inte att upphöra.
Mycket välformulerat, och det var lite det här jag var ute efter med min kommentar om att våldtäktsmän inte är extremfall (som jag inte fick något svar på min önskan om underlag till, märkligt det där…)
Jag skrev där att jag känner våldtäktsmän. Det gör jag. Eller, jag har förstås slutat umgås med dessa män, för det faktum att de är jättetrevliga i sällskap och verkar uppriktigt kärleksfulla mot de kvinnor de våldtagit räcker liksom inte till för att motverka det faktum att de är våldtäktsmän…
En av dem tjatade på sin sambo om oralsex. Hon ville inte svälja. Han höll fast hennes huvud och sprutade i hennes mun medan hon grät och omedelbart därefter kräktes. (Och sedan dumpade honom.)
En annan visste att hans sambo tagit sömntabletter pga att hon led av depression och ångest, och han utnyttjade henne sexuellt medan hon sov. Hon vaknade mitt i akten. Han säger att han älskar henne och egentligen vet att det är fel med ”just då kändes det som något han hade rätt till”.
En tredje man är den som jag tänkte på när kommentatorn på den andra posten sade att våldtäktsmän saknar empati. Det är en man som jag sett sitta i stallet med ett sovande föls huvud i sitt knä, och hyssjat på alla runtomkring så fölet skulle få sova lugnt. En man som gråtit över sin skadade häst. En man som verkligen visat empati för andra levande varelser. En man som nu sitter i fängelse för våldtäkt på sin trettonåriga styvdotter.
Tre helt vanliga män, på utsidan. De två första ser sig inte som våldtäktsmän. Den tredje sade i rätten att han ”inte kunde förstå hur han kunde göra så”. Och det är just det som är grejen – så länge en våldtäktsman är någon annan, ett läskigt monster, inte en vanlig människa, så är det så lätt för en helt vanlig man att inte se sig själv som en våldtäktsman.
Klockrent altså. Precis det här du skriver som gör mig så ukomfortabel när folk kallar våldtäktsmän för monster/djur (hej man-är-bara-djur-stereotypen) och säger saker som dom borde spöas/kastreras/dödas osv, för så är det ju liksom okej att göra mot monster. Då är man på et sätt lika dehumaniserande som våldtäktsmän… Och så blundar man för vem dom faktisk är.
Jag håller med om det mesta i ditt inlägg, att se våldtäktsmän som monster gör att de blir svårt att ta till sig att våldtäktsmän faktiskt är normala ”schyssta” killar. Jag tror inte heller att det är en bra metod att se våldtäkt som helt väsenskilt från sex.
Däremot tror jag inte att de flesta som våldtar är omedvetna om att de gör de. Jag tror att de vet precis vad de gör, de ser bara inget fel i det. Lisak & Miller gjorde i USA en undersökning där de intervjuade collegekillar och kom fram till att de som våldtar berättar om att de våldtar så länge man inte använder ordet ”våldtäkt” (eller ”rape” eftersom de pratar engelska förstås). Men pratar man om att ha sex med någon som inte ville, eller med någon som sover eller är för berusad för att säga nej har de inga problem med att berätta. Våldtäktsmännen i undersökningen var alltså väl medvetna om att de våldtog, d.v.s. att offret inte var med på det. De kom också fram till att de som våldtar gör de flera gånger, att det alltså är ca 5 % av männen som stod för alla våldtäkter, men de männen sågs som ”normala”, det var inte några galningar eller män som lurar i buskar.
Och jag tror det kan stämma ganska bra. Deras resultat har dessutom blivit replikerade senare med ett annat sampel (män i amerikanska militären). I och för sig är det USA, och Sverige (eller Finland där jag kommer ifrån) är ju inte helt samma sak, men en våldtäktskultur existerar både i USA och i Norden.
Men ja, visst kan man kanske säga att de som våldtar inte är medvetna om att de våldtar eftersom de har en bild av våldtäkt som är något helt annat, men jag är ganska övertygad om att de är medvetna om att den de våldtar inte vill ha sex med dem just då.
Det jag menar är alltså att de inte begriper att de begår en våldtäkt, eller i alla fall aldrig skulle erkänna det för sig själva. De är nog fullt medvetna om att tjejen inte är så jävla taggad.
Gissade lite att det kanske var så du menade, men tyckte det var viktigt att lyfta fram eftersom det också finns en myt kring våldtäkt som handlar om att männen inte förstått att offret inte varit med på det, och därför kan de inte få skulden för det. Att våldtäkter skulle handla om något sorts missförstånd, och inte det faktum att ena parten struntat i att få samtycke.
Aha, ser att det kan tolkas så nu. Tänkte som sagt inte alls i de banorna, men det är bra att du ställer frågor så det förtydligas. Tack!
JA JA JA! Så trött på människor som ska beskriva våldtäktsmän som monster, omänskliga, fruktansvärda. Det dom har gemensamt är att vara idioter, men att ta i för mycket blir kontraproduktivt.
Jag menar inte att offret ska ha sympati för förövaren, eller att vi över huvud taget ska ha sympati för våldtäktsmän. Tycker överlag att retorik ring att ”förstå” förövaren är otroligt vidrig. Däremot tror jag att det är en återvändsgränd att på ett samhälleligt plan demonisera dem såsom det görs, eftersom det gör att det blir mycket svårare att acceptera att någon ”är sådan”. Som offer tycker jag såklart en får känna vad fan en vill. Men det är skillnad på vad en som offer känner och på vad vi som samhälle gör, det är ju lite därför vi har ett rättsväsende; för att den utsatta inte ska få bestämma straffet efter sina egna känslor, utan att det ska göras med samhällets bästa för ögonen.
Jag skriver gärna ett inlägg om det här. Är det okej att jag har med din kommentar? Länkar ofc till din blogg isf.
Här håller jag helt med dig, jag är helt emot idén om sympati för förövare (tangerar ämnet här http://www.arsinoe.se/vem-har-ratt-till-tolerans/), det är ett ok som alltför ofta åläggs förtryckta, att de inte bara ska stå ut med förtryck utan dessutom känna någon slags sympati för den som utsätter dem för det. Vidrigt.
Vill dock påpeka att de som ofta uttalar sig mest hatiskt mot våldtäktsmän är andra män, som ofta själva har en ganska patriarkal attityd i övrigt.
Jag ber om ursäkt för att jag uttryckte mig så dåligt i min kommentar att det lät som att jag vill gulla med våldtäktsmän för att de gullar med djur. Det var verkligen inte det jag menade. Jag hyser en djup avsky mot de tre män jag beskrev.
Det jag menade var att *andra män* påstår att våldtäktsmän är något helt separat så att man aldrig får tala om att män våldtar, man får bara säga att ”monster” våldtar. Det är ett sätt för män att slippa se att det finns våldtäktsmän i deras egen grupp, och att de själva bidrar till ett samhälle där övergrepp är normaliserade.
Den enda som behöver förstå en förövare är den människa som ska försöka få hen att inte göra om det. Jag är inte den människan. Jag skiter fullständigt i hur ledsen den man som våldtog min trettonåriga vän är, han får gråta hur mycket han vill i fängelset. Jag lägger mitt fokus på att ge min vän och hennes mamma allt stöd jag kan så att de får gå vidare i sitt liv. Min vän som blev våldtagen av sin sambo medan hon sov, hon är välkommen i mitt hem och det finns ett rum ledigt som hon har nyckel till om/när hon vill lämna honom. Han är inte välkommen att sätta sin fot i mitt hem längre, trots att han älskar katter och är allmänt trevlig.
Det här handlar inte om offens känslor. Det handlar om andra män.