Tänkte köra på detta som en ny grej. Det är alltså delar av mitt twitterflöde, ihopskrivet som löptext. Gillar det på grund av rappa formuleringar. Skriv gärna vad ni tycker.
Att som kvinna försöka frigöra sig från skitdrömmar om tvåsamhet, familjebildande och barn är svårt. Dessa ideal sitter som berget. När en dessutom inte ersätter dessa med något annat av samhället sanktionerat ideal, som ”karriär” eller ”singelliv” blir det etter värre. Ofta så framställs just karriär, alternativt att leva vilt singelliv, som de godtagbara skälen för att skippa (eller skjuta upp) familj. Jag vill inte leva något slags hemmafruliv, inte heller vill jag bli en framgångsrik karriärskvinna. Vad finns kvar för mig?
Som kvinna så socialiseras en in i att ens värde och också ens trygghet ligger i förmågan att skaffa barn. Känslan av att det kan bli för sent, att jag kan bli ”förbrukad” och därmed ensam gnager och förpestar mina drömmar om ett annat liv.
Idag är jag ganska fast i min övertygelse om att jag ska leva barnfritt. Men mycket osäkerhet är förknippat med detta. Som vårt samhälle är organiserat idag bygger mycket av den social tryggheten kring familjen, trots att det knappast utgör en garanti. Därför känns det som ett riskabelt projekt att inte vilja ingå i sådana konstellationer. Som om en står utan garantier. Garantier finns givetvis aldrig, men avsaknaden av dem blir så mycket tydligare när en inte organiserar sitt liv kring tvåsamhet.
Alla drömmar jag haft kring mitt liv, alla idéer om vuxenblivandet, har förvandlats till sand av mitt dekonstruerande. Detta är såklart något jag eftersträvar, men det är samtidigt otroligt smärtsamt.
Alla twitterrants borde sammanfattas på detta sätt!!
Känner verkligen igen mig. I att inte passa in. Förväntningarna på tvåsamhet och vilja skaffa barn. Jag har aldrig varit förtjust i barn och ändå försöker jag in i det sista få mig att gilla barn. Jag menar, hur kan jag skaffa barn om jag INTE gillar barn? Jag intalar mig själv att ens eget barn är en annan sak men ändå. Varför måste jag skaffa barn? För det är meningen med livet, livets cirkel osv. Ja, jag mår dåligt för att jag inte gillar barn eller vill skaffa barn. Kanske kommer önskan senare i livet eller också aldrig.
Jag tycker att människor inte ska ha barn om de inte verkligen vill. Jag har en 50 årig vän tex som inte är så nöjd efter sina 3 barn, trots att hon älskar dem. Man måste inte ogilla barn heller bara för att man inte vill skaffa egna. Jag tycker att vi behöver dela barnen mellan oss lite mer, så att barnen har många människor att vända sig till och för att man inte ska behöva bli ”utan” bara för att man inte själv skaffar barn :S Är säker på att många föräldrar skulle uppskatta att en barnlös utvilad, kompis hoppade in och hjälpte till då och då.
Mycket bra. Både format och innehåll.
Det är det här jag blir lite fundersam över… läser på Twitter där du bl.a säger att du inte föraktar människor som tittar på fördummande tv, men du kallar det meningslöst skit, att människor som ägnar sig åt något i ren underhållning eller har trista jobb skulle ha meningslösa liv, du nämnde också ”hjärndöd reproduktion”… Ber om ursäkt ifall jag missuppfattat dig, men formulerade detta i mitt huvud i natt och då fick jag till det bättre än nu. Jag orkade inte skriva på Twitter för det är så sjukt jobbigt när man vill skriva lite längre, men jag blir så förbryllad. Du skriver att du inte föraktar någon, men ändå kan jag inte hjälpa att känna att det är precis vad du gör. Lite som när någon vill ge en en komplimang, men gör det på ett lågt sätt, typ ”du skulle se så himla bra ut om du gick ner lite i vikt, du har ju trots allt ett fint ansikte”.
Jag tycker att om man säger att någon har skitdrömmar pga att hen vill skaffa barn och leva i tvåsamhet, så är inte det särskilt respektfullt uttryck och jag tycker att det visar på förakt, att det man vill med sitt liv inte är tillräckligt bra bara för att det inte är vad du vill. Jag vill jättegärna skaffa barn i framtiden, längtar faktiskt en hel del! Och jag vill leva med min sambo så länge som vi älskar varandra. Jag uppskattar också att glo på tv i ren underhållning, jag känner inget behov av att exakt allt ska vara givande på en högre nivå än att jag vill skratta. Det innebär ju inte att jag aldrig kollar på en dokumentär eller varvar med andra ”mer givande” sysselsättningar.