Några har apropå mitt kärleksinlägg undrat vad detta har med patriarkatet att göra. Jag tänkte skriva om det själv i helgen men för den som inte kan hålla sig rekommenderar jag denna serierecension av boken Det kallas kärlek av Sara Hansson. Lätt att tillgodogöra sig.
Och sen vill jag säga tack för all respons. Det är så tillfredsställande att ge av sig själv och sedan få höra från människor att de känner igen sig. Det gör det så jävla värt de timmarna de tar att skriva, den energi det tar och den ångest man känner över att blotta sig så. Jag är övertygad om att dessa berättelser behövs, både för mig och för andra. Men de kräver mod att skriva och därför betyder det mycket att få den responsen jag får.
Jaja. Nu har jag ägnat så jävla mycket tid åt att älta detta. Ville bara att ni ska veta vad er uppmuntran betyder.
Väl skrivet, hjärtat
Fanny, är lite nyfiken på hur du tänker kring detta: http://www.reddit.com/r/TwoXChromosomes/comments/vsvem/if_what_i_call_street_harassment_is_actually/
Har själv varit med om att folk busvisslat efter mig när jag varit utomlands, men jag bor ju i Sverige och här är det rätt ovanligt, så jag har inte kunnat jämföra mellan hur det är när man har manligt sällskap och hur det är när man inte har det. Hur har du upplevt att det fungerar i Bryssel?
Analysen trådskaparen gör tror jag är helt korrekt. Det handlar inte om att de som busvisslar egentligen ser det som harmlöst, utan om att de inte bryr sig om kvinnans vilja. Jag ser det som sexuella trakasserier.
I Bryssel så är folk ganska ogenerade med sitt ”gaturaggande”. Umgås i princip bara med kvinnor här så har inte märkt ngn skillnad beroende på sällskap men folk kommer ofta fram och ger ”komplimanger” eller anmärker på att man ser mina trosor.
Seriöst, anmärker på att de ser dina trosor? That’s messed up.