Ibland får jag en högst oklar kommentar som lyder något i stil med ”du som ska förställa vara så jävla tolerant, hur kan du uttrycka dig så intolerant/fördomsfullt ang sak X”. Jag tycker att det är intressant, för jag har mig veterligen aldrig utgett mig för att vara sådär överdrivet tolerant och har heller inte hyllat den egenskapen till skyarna (i alla fall inte på ett ganska bra tag). Jag tycker att tolerans är både överskattat och urvattnat som koncept.
Jag är oerhört intolerant mot en mängd personer, grupper och företeelser, vilket jag också tycker är ett rimligt förhållningssätt. Jag ser absolut inget värde i att ”släppa fram” olika åsikter eller ta med dem i beaktning. Jag blir galen när folk uttrycker att det är fel att demonstrerar mot rasister eftersom alla måste få säga sin åsikt och så vidare.
Vissa tycker att det är fel att ha denna inställning, utan att man måste lyssna på alla möjliga individers åsikter och föra någon slags dialog. Jag kunde inte hålla med mindre. Jag är helt ointresserad av att föra en dialog med antifeminister, rasister, fascister och så vidare, jag är även helt ointresserad av att diskutera med människor som okritiskt accepterar rådande samhällsordning. Jag ser dessa personer som mina politiska fiender, inte som diskussionspartners som jag ska ha ett samtal med.
Jag gör inte anspråk på att vara en tolerant person, inte heller gör jag anspråk på att vara en person som diskuterar med alla. Det ingår inte i min självbild och jag tycker inte heller att det är den bild jag förmedlar. Därför blir jag förvånad när människor om och om igen lackar ur för att jag inte är så öppen eller diskussionsvänlig som jag utger mig för att vara. Vad är det som skapar detta intryck egentligen? Min hårfärg?
Så resonerar ofta människor som desperat vill hålla sin egen världsbild i fred för att den ger personlig tröst. Motargument blir jobbiga eftersom dom kan rucka på den.
Det är en jävligt dålig bas att bygga en politisk plattform på.
Oftast handlar det inte om motargument, utan att man helt enkelt bygger sina åsikter på helt olika värdegrunder. Tänk rasistiska åsikter osv.
Nu är det inte bara utifrån värdegrunder man bygger sina åsikter på utan också utifrån en världsbild och verklighetsanalys. Och i många fall är den världsbilden formad så att den stärker självkänslan snarare än korresponderar med verkligheten. Såna människor finns det gott om tyvärr, och dom klarar inte av att lyssna på motargument eller få sin världsbild ifrågasatt. Det blir ett peronligt angrepp, eftersom du sårar deras självkänsla.
Givetvis är man alltid påverkad av sin position etc,men jag kan inte se att jag skulle vara det i högre grad än ngn annan. Däremot orkar jag sällan diskutera med dig eftersom jag inte tycker att det är särskilt givande, men vissa klarar inte av att se att andra helt enkelt kan vara ointresserade av ens person snarare än korkade/inskränkta.
Det är din åsikt ja.
Eftersom du är socialist är jag inte förvånad att du är intolerant. Ända sedan socialismens skapande har det varit socialismens kännetecken…
Det där tycker jag är en klar överdrift, dock ger jag medhåll i att vänsterflanken tenderar att vara mer intolerant & mindre öppensinnad gällande det mycket, än högern. Det vore intressant att höra om andra upplever det på samma vis & vad det kan bero på om det är så generellt sett. Nu talar jag inte bara om politik utan även spirituella tankegångar, sådana brukar jag kunna diskutera som bäst med människor som ligger åt höger, generellt sett, även om dom inte alltid delar mina tankegångar. Vänsterkamrater som inte delar samma tankar brukar oftare ha en hånfullt nedlåtande attityd & inte klara av att mötas i ett respektfullt samtal.
Många inom vänstern, speciellt vänsterfeminismen, tror sig ha genomskådat samhället och ser sig själva som ”de upplysta”. Det har gått så långt att vissa av dem anser sig mer lämpade att bestämma över dina livsval och ditt privatliv än du.
Viljan att göra gott resulterar inte alltid i godhet tyvärr…
+1
+1
Är det specifikt för vänstern och den socialistiska feminismen? Finns det inte sådana människor i alla ”läger”? Som t.ex. konservativa kristna som talar om för andra (särskilt homosexuella och annat löst folk :)) hur de ska leva. Eller särartsfeminister som påstår att män inte kan ta hand om barn för att de p.g.a. sin biologi inte har tillräckligt med empati. Jag tvivlar inte på att de har en god vilja, men resultatet är ju allt annat än gott.
Jag uppfattar det som att det finns ”upplysta” i alla politiska skikt av samhället, från konservativa till vänster. Och även utanför politiken, som new age-troende som vägrar konventionell läkarvård och talar om för de som vaccinerar sig eller får cellgifter att de är ”lurade” (fast där får man ju hoppas att folk i allmänhet förstår bättre än att skippa cellgifter).
Jo, men tack och lov är konservativa kristna en grupp som jag inte stöter på särskilt ofta. Är innerligt tacksam över att jag inte bor i amerikanska södern eller nåt liknande ställe. Deras politiska och mediala inflytande i Sverige är väldigt lågt och det ska vi se till att det fortsätter att vara 🙂
Och jo, liberala feminister tenderar att vara mycket mindre dogmatiska än socialistiska feminister. Men visst, jag är liberal själv och kanske är lite biased här…
Det har nog snarare att göra med att liberalismen är den rådande samhällsideologin, vilket gör att de inte har så mkt att göra motstånd emot.
Det är klart att det finns den sortens människor inom alla läger men jag har märkt av en klar övervikt bland av disrespekt gentemot andras skiljande tankar bland vänsterkamrater. Samtidigt har någon av dom mest öppensinnade varit vänster & någon av dom mest hånfulla har varit desto mer höger men jag talar om det generella läget. Är det en övervikt som upplevs av andra tycker jag att det kan vara intressant att tala om för i sådana fall anser jag att det är ett problem inom vänsterandan.
Jag håller inte med om att det nödvändigtvis är ett problem, men jag tänkte skriva mer utförligt om saken sedan.
Det beror kanske även på vad man menar med vänster/höger? Vänster kan ju vara allt från gråsosse som älskar marknadsekonomi till AFA (vänsterextrem); och höger kan ju vara allt från moderater till Nationaldemokraterna (extremhöger).
Jag har träffat allt från anarkister till konservativa som vägrat lyssna på motdebattörens argument och som mest verkar gilla att diskutera för att trycka ner och tysta andra. Och motsatsen. Jag tror inte det har så mycket att göra med höger-vänster eller konservativ-revolutionär, utan snarare var på ”ljummen-extremskalan” man befinner sig, och, framför allt, på personlighet.
Jag vet inte om jag har någon erfarenhet av detta. Däremot tycks det som om folk som står till höger politiskt (i olika länder med olika typer av samhällssystem) tenderar att rapportera högre ”lycka”/livstillfredsställelse än personer som står till vänster, och att det inte tycks kunna förklaras av skillnader i t.ex. ekonomisk ställning (F&F-reportage).
Lyckoforskning är intressant! Men att mäta lycka kan ju sägas vara aningen vanskligt. Det är svårt att utföra sådana och liknande studier, för hur definierar man lycka ”objektivt”?
Angående studien som presenteras i FoF kan man ju hävda att människor som står politiskt till vänster ser/bryr sig om orättvisor i världen och därför är olyckligare medan de som står till höger politiskt blundar för/struntar i orättvisor och därför är lyckligare i ”sin egen lilla värld”, en inte allt för smickrande bild av de senare. Det betyder inte att det är så, men visar hur svårt det är att tolka forskningsresultat på ett rättvisande sätt (särskilt inom discipliner som psykologi).
Jag håller med, både när det gäller problemen med lyckoforskning (en grundläggande distinktion att vara observant på är den mellan livstillfredsställelse, som är det som studeras i många studier av ”lycka”, och subjektivt välbefinnande), och när det gäller att din tolkning kan vara relativt rimlig (om vi utgår från att resultaten av forskningen visar på en reell psykologisk skillnad mellan personer med olika politisk hållning).
Löjlig kommentar. Vad är förresten felet med att vara intolerant mot fascism etc? Är du självtolerant mot detta.
Jag drog det lite till sin spets. Det finns ju ingen som helst anledning att vara tolerant mot fascism eller liknande extrema uttryck.
Poängen, som jag framförde aningen klantigt, är att intolerans inte är typiskt vänster (eller feministiskt), utan finns i alla läger. Jag resonerar som så att ju längre bort från ”den ljumma mitten” man är (på vänster- eller högerskalan), desto mer övertygad är man om att man har rätt i sina åsikter, som man ju ofta är om man är engagerad i någonting. Och som du säger, intolerans är inte alltid fel. Att det skulle vara typisk vänster, tror jag inte. Men däremot skiljer sig ju _åsikterna_ åt – det är ju enorm skillnad på att vara övertygad nazist och övertygad socialist.
Hej! Expo har skrivit rätt bra om det här.
De skriver bl.a. att det är viktigt att ha en bemötande anti-rasism för att man skall kunna röra sig framåt.
Det ger exempel på organisationen Hope not Hate i Storbritannien som har inneburit att BNP tappat stora delar av sitt stöd.
Det är viktigt att bemöta rasism och antifeminism och arbeta för bättre lösningar och förståelse.
Du kan läsa vad de skrivit här:
http://debatt.svt.se/2012/03/31/tid-for-en-positiv-antirasism/
Tack för tips.
Alla i kommentatorsfältet utgår från sina personliga erfarenheter, så ock jag. Några av de mest intoleranta människor jag har träffat har varit vänster. Men det är också i vänsterspannet jag har hittat några av de mest toleranta och ödmjuka personerna. Högermänniskor har varit mer dryga och överlägsna överlag (färre ytterligheter) I synnerhet unga män i borgerliga ungdomsförbund kan konsten att vara föraktfulla.
Var själv röd (och ”god”) och pinsamt naiv tills.. en polsk flickvän vände upp och ner på allt. Bubblan sprack definitivt.
”socialism”, ”nationalsocialism”, ”kommunism”… same shit different name. Och de finns öht ingen ursäkt för intolerans, avhumanisering och inskränkthet, de avslöjar bara en bristande respekt för andra och en usel människosyn därunder.
Så vilket system förespråkar du? Förstår förövrigt inte vad din flickvän har med saken att göra.
Tyvärr är det många inom vänstern som har en väldigt naiv bild av vad socialism och kommunism verkligen innebär i praktiken. Något som den lite äldre generationen i Polen, Ungern, Tjeckien och andra östländer fått erfara. Ibland behövs det ett personligt möte med de drabbade för att verkligen förstå hur illa dessa ideologier behandöade sin egen befolkning.
Jag kan hålla med tidigare komentarer om att det finns en ganska stor dos intolerans inom vänsterrörelsen (som jag själv tillhör) och att detta är ett av de störtsa problemen inom vänstern. Jag vet inte varför det är så och är för trött för att försöka mig på en analys men det är något som har varit så under lång tid i alla fall. Jag vet inte om det är för att jag blivit äldre eller om det faktiskt är så men jag tycker att det går mot rätt håll (enligt mig alltså mot mer tolerans och öppnare diskussion). Men det är bara min högst personliga åsikt.
Det jag dock inte kan hålla med om är att feminister skulle vara mer intoleranta än genomsnittet. Med tanke på det hat som en som feminist behöver hantera tycker jag den rörelsen är ett under av tolerans.
Med tanke på allt hat feminismen själv har vräkt ur sig under de senaste årtiondena så är det snarare underligt att den inte bemötts på ett hårdare sätt.
Nu är det alltså feminismen i sig som uttalar sig & inte feministerna.. 🙂