En av de vanligaste frågorna som dyker upp när en kritiserar kapitalismen är ”men hur ska det fungera efteråt då”. Svaret är att jag inte vet exakt. Jag kan dock berätta hur jag tänker mig framtiden i runda slängar: vad jag vet är att jag vill ha ett jämlikt samhälle som är fritt från exploatering, i kontexten framförallt kapitalistisk sådan men givetvis vill jag också ha ett stopp på andra former av exploatering också. Idag ser jag dock den kapitalistiska exploateringen som den mest omfattande. Jag tänker mig att produktionen framförallt skulle styras genom arbetare som äger sina produktionsmedel och gemensamt beslutar kring vad som ska produceras, under vilka villkor och så vidare. Jag tänker mig även att det finns en centralmakt som tillhandahåller vård, bostäder, större infrastruktursatsningar, forskning och så vidare, vilket såklart styrs demokratiskt, däremot anser jag inte att staten ska ha hand om och äga allt utan jag tycker att det är nödvändigt att saker främst förvaltas/ägs av de som brukar dem och inte av någon centralmakt. Jag tänker mig också att en delar lika på det arbete som behöver utföras i samhället och gemensamt beslutar kring hur mycket, men vilket mål och så vidare, vilket jag tror skulle leda till att arbetet på sikt blev mindre. Jag vill också ha omfattande forskning som syftar till att göra samhället bättre, såväl medicinsk, teknisk som samhällsvetenskaplig och humaniora. Jag tänker mig att den som inte vill arbeta trots att hen är förmögen ska ha rätt att leva på allmänningar och så vidare, men kanske inte ta del av frukterna av andra människors arbete. Jag tycker alltså inte att det ska finnas något arbetstvång såsom det fanns under industrialismens tidiga dagar, då människor som inte ”drev runt” blev inspärrade och tvingade till arbete, däremot anser jag att vissa saker kan villkoras med att en bidrar (efter förmåga, såklart). Det viktigaste är dock att folket har makt över sin egen framtid, alltså att saker och ting bestäms demokratiskt och inte av ”marknadskrafter”.
Mer detaljerad än såhär kan jag tyvärr inte vara. Det finns säkert andra som kan, som har studerat exempel på kommunistiska/socialistiska/anarkistiska samhällen och vet mer om vad som funkar och vad som inte funkar. Dessutom tror jag att det finns en stor risk med att skapa en alltför omfattande och detaljerad utopi eftersom en då måste göra en massa antaganden om människan, samhället och så vidare som kan visa sig inte stämma. Då riskerar en att fastna i utopin, att försöka pressa in samhället i den, vilket jag tror lätt leder till tyranni. En måste helt enkelt vara öppen och flexibel för det som kan komma att ske inom ramarna för jämlikhet och sann demokrati.
Det intressanta med denna invändningar är dock detta: hur många kan beskriva hur kapitalismen fungerar i detalj? Jag tippar på ingen. Och framförallt inte någon av de som brukar ifrågasätta såhär, eftersom de sällan har någon slags doktorstitel på området. Kapitalismen är ett extremt komplext och omfattande system. När en ställer den frågan brukar folk rycka på axlarna och lakoniskt konstatera ”men det funkar ju”. Men alltså, gör det verkligen det? Ja, det fungerar som i att det existerar och upprätthåller sig självt, men människor arbetar ihjäl sig och svälter till döds, ojämlikheten är stor och miljöhotet växer. Samtliga hittillsvarande system har dock ”fungerat”, om en definierar ”fungera” som i att det existerar. Det är dock ganska uppenbart att kapitalismen knappast fungerar felfritt, eftersom det ständigt sker kriser som sliter människor och samhällen sönder och samman och eftersom det är uppenbart ohållbart i och med att det sliter på miljön något otroligt. Saker och ting fungerar helt enkelt till de kollapsar, när vi diskuterar hur samhället bör vara utformat måste vi lyfta blicken utanför ”det fungerar” och formulera mål kring vad vi vill uppnå. Annars får vi som bäst ett system som inte kollapsar, vilket förvisso verkar vara en del personers mål för samhället.
Hur många omvälvande förändringar av samhället har föregåtts av att någon i detalj har räknat ut hur det ska fungera? Troligen inga. Det är ju knappast som att det finns någon ”plan” kring hur samhället idag fungerar heller. Det är liksom inte ens möjligt att göra en sådan uträkning.Om en ställer det som krav på alla rörelser så borde en kanske börja med att behandla det faktum att dagens samhälle på olika sätt är jävligt irrationellt och orimligt. Varför ligger inte samma bevisbörda på de som vill att vi ska ha det som vi har det idag? Varför är det inte de som måste förklara hur vi ska få allting att funka på lång sikt, hur vi ska undvika kriser, svält, död till följd av arbete, slöseri i form av slängd mat och planerat åldrande och miljöförstöring inom rådande system? Jag förstår absolut inte hur vi ska få det att gå ihop med kapitalismen, den som har en lösning kan ju höra av sig.
All förändring måste ta sin början i kritik av det rådande, i en dröm om ett annat samhälle, för att sedan utvecklas under tidens gång. Innan vi kan börja definiera lösningar måste vi definiera problem, och innan vi kan testa lösningar måste vi få handlingsutrymme. Om en förkastar all kritik som yttras direkt med motivationen att det inte finns någon komplett idé bakom den så är det klart att det aldrig kommer till stånd någon förändring, då kommer vi bara harva vidare i den här skiten tills det kollapsar och alla blir förvånade.
Jag läser just nu en ruskigt intressant bok som heter ”samtidens Historia – Rapporter från Europa vid 1900-talets slut” av Timothy Garton Ash. Den behandlar mycket av kommunism och kapitalism då många kommunistiska styren övergick till andra styren vid den här tiden.
Jag själv är ju väldigt vänster och tycker kapitalism är ganska osmakligt men jag har ändå jättesvårt att inte få en fadd smak i munnen av just kommunismen då den gjort så mycket illa i tidigare former. Hur ser du på detta? (Jag frågar alltså i väldigt trevlig ton, för jag är grymt intresserad. Så som du beskriver samhället i framtiden här ovan är nog en vision jag gärna skriver under på. Det låter som en väldigt trevlig samhällsmiljö)
En ingång kan vara att läsa kap 2 i Eagleton (2011), Varför Marx hade rätt. Författaren ställer inledningsvis denna fråga och argumenterar sedan emot den.
Men jag frågade ju efter Fannys tankar på det här,
Självfallet, inte meningen att förminska din fråga men ändå vettigt boktips som skulle balansera tidigare läsning. Vad är det som får dig att vara väldigt vänster snarare än bara vänster (frågar även jag i vänlig ton)?
jag menade nog mer som att jag ÄR vänster, typ som att en moderat skulle kunna säga jag är ju VÄLDIGT moderat, mer än att en bara säger var en är 🙂
Okej jag förstår.
Alltså! Vilken bra text, håller med dig fullt ut
Där kom den! Texten jag väntat på. 🙂
Låter som ett trevligt samhälle att leva i. Undrar bara om människan klarar av att leva så.
Åh, älskar detta!
Jag önskar för övrigt att vi kunde överge nationalstatidén ngn gång.
Du pratar om ”allmänningar osv” för de som inte vill arbeta. Nog lär de få arbeta där, för sin försörjning. Småbrukare närmast. I min utopi är den fria marken fundamentet. Som i begynnelsen ska människan som inte vill vara med andra människor kunna slå sig ned, inmuta, en bit mark, ingen annan nyttjar, för självhushåll. Det är grundbulten i ett fritt samhälle, att ingen får ha mer mark än vad den behöver för självhushåll. Problemet är bara att få andra att acceptera detta, att inte vilja reglera eller ta marken ifrån tex en eremit. Alla mänskliga mellanhavanden sker genom ömsesidiga frivilliga kontrakt. Ingen överstatlighet finns, utom för dem som vill ha det, och kommer överens om det. Varje individ i gemenskapen måste skriva på kontraktet, ingen kan tvingas leva i en gemenskap. Alternativet att lämna och muta in en liten bit mark för självförsörjning finns alltid.
Sedan pratar du om kapitalismen. Den genuina kapitalismen är den ordning, produktion som utfaller mellan självständiga människor, utan överordning, i frivillig handel och produktion. Motsatsen är planekonomin, där en stat planerar vad som ska produceras och hur produktionen, välfärden ska fördelas. Sedan kan man blanda detta, den tredje vägens politik som det kallades på folkhemstiden. Men i grunden är kapitalismen alltså den naturligaste av ordningar, den där jämlika och självständiga människor fritt producerar och handlar med varandra, skriver fullt frivilliga kontrakt med varandra. Det är när en överordning, en stat, en nation bildas den genuina kapitalismen kan korrumperas och människor bli slavar under krav och lagar, mer eller mindre tvångsmässiga kontrakt. Arbetsplikt, ”jobblinjen”, tex. En ”slavtillvaro” som skulle upphävas om människor hade rätt att lämna samhället och inmuta sig en bit mark för självförsörjning. De som lever på andras arbete vill givetvis inte se detta, vill inte ha frivilliga samhällskontrakt. Deras makt skulle ju då direkt urholkas. Sedan finns som sagt många som inte respekterar andra, utan tar det de vill ha. Tex en närbelägen by, i ett anarkistiskt samhälle. Så att vi ska få se ngn markreform är nog tyvärr uteslutet. Om inte det stora kriget bryter ut så att vi blir väldigt få kvar. Då skulle det nog fungera.
Jag är som vanligt sent ute med kommentarer. Men när jag läser detta så tänker jag på en av de bästa SF-böcker jag någonsin har läst, Ursula K LeGuins ”The Dispossessed” (tror den heter Shevek på svenska). LeGuin är en av de få SF-författare som verkligen använder sig av vetenskap – i det här fallet sociologi/politik. Hon har i denna bok skrivit ett samhälle byggt ungefär som det du förespråkar, byggt av människor som alla valde detta och flyttade till en egen planet där de kunde få leva fria. Boken utspelar sig några generationer senare – när de som från början byggde samhället inte längre lever, utan det är deras ättlingar som är bokens ”nutid”. Hur har detta samhälle påverkat dem och hur har de påverkat samhället? Det kontrasteras mot grannplaneten, som de en gång flydde ifrån, och som är ungefär som dagens jorden politiskt sett. En oerhört tankeväckande bok, inte något som man läser som verklighetsflykt… Jag undrar om du har läst den och vad du i så fall tyckte om den?
Nej den har jag inte läst, men jag ser anarkismen (ren (hierarkilös) kapitalism) som det bästa ”samhällssystemet”, vilken LeGuin, i ngn aspekt, alltså ställer i kontrast mot ett samhälle (med ”smutsig” (hierarkisk) kapitalism) likt vårt.
Friheten är det viktigaste. Den fulla friheten att stå fri från allt om man så vill. Alla mänskliga relationer ska ske genom frivilliga överenskommelser, kontrakt, vilka dock omedelbart ska kunna brytas om de inte känns bra. Vilket ytterst kräver ett markinmutningsinstitut, så att det under alla omständigheter finns någonstans att ta vägen, om samhället vänder sig emot en, eller man bara känner samhället vara fel, eller bara vill starta på nytt (viss robusthet lär främjas). Denna frivillighet och ömsesidighet, med alltid i princip två lika starka parter uppfordrar till ödmjukhet för andra. Det gäller enkelt uttryckt att vara snäll för att kontrakt ska hålla.
Men så har vi då de människor som struntar i snällheten, tar vad de vill ha, tvingar andra. Dessa kan enkelt regleras, ytterst slås ihjäl, om styrkeförhållandena är någorlunda jämlika. Men blir de för starka, lyckas få många följare, kan de raskt ruinera den fredliga anarkismen, och eventuellt börja bygga stater igen, med tvingande krav på människorna, normalt sett för att berika sig själva (eliten).
Ser man staten som garant för viss trygghet men inte vill ha den rent utsugande staten, där resurserna sas sugs från botten (arbetarna) upp till eliten, så är det reformarbete som krävs. Men i det finns en inneboende konflikt. För ges människorna för stor frihet, tex frihet att säga nej till allt, nej till att betala skatt tex, frihet att bygga egna fristående enklaver, tenderar staten att upplösas (igen), vilket särskilt eliten (kungar, politiker, byråkrater, företagsledare, kapitalägare, etc) förstås inte vill, givetvis eftersom de då inte kan berika sig på andras arbete.
Ja, ibland önskar jag nästan att jag var ensam på detta klot. Vad allt skulle vara enkelt då. Och vilken frihet! (Att jag kanske skulle dö eller ha hemska plågor av enklaste orsak, tandvärk tex, för att inga sjukhus/tandläkare fanns att tillgå, fick jag ta i frihetens namn (fick väl söka dra ut tandjäveln själv)).
Vi har väldigt olika sätt att definiera frihet.
Bara för att förtydliga: Min kommentar var ställd till Fanny, inte till dig – även om ditt svar förstås också var intressant. Det bör dock noteras att i LeGuins bok var det anarkistiska samhället också helt fritt från ägande – en scen i boken är när huvudpersonen, som besöker den kapitalistiska planeten, tänker tillbaka på när han återsåg sin fru och dotter (notera att varken ”sin”, ”fru”, eller ”dotter” används i boken) så grät han. Dottern sträckte fram en näsduk och sade ”You can share the handkerchief I use”. Jämför det med den äganderätt som kommer till uttryck i varenda likartat möte här – exempel: Du sitter på en lunchrestaurang, någon är snorig, du sträcker fram en av servetterna du tog med dig med brickan och säger ”Du kan få en av mina servetter”. Så fort du plockade upp servetterna blev det ett ägandeförhållande – dina servetter, din bricka, din stol, din plats…
I LeGuins bok har odoisterna, som de kallas, aktivt förändrat sitt språkbruk för att ta bort äganderättskänslan. Detta gör förstås inte samhälet perfekt; en stor del av boken handlar just om vad som går snett med även detta samhälle.
Ja, som altruist säger man tom din servett. Om vi tar kött, ditt kött. Och detta även om köttet inte räcker till båda, altruisten säger fortfarande ditt kött, medan egoisten (egennyttigt) säger mitt kött och låter altruisten dö, vilket altruisten välvilligt finner sig i. Altruisten anser ju hennes liv (oegennyttigt) mindre värt än andras.
Så detta med ditt och mitt, springer ur egoismen. Kapitalismen är bara ett handelssystem. Altruister ger bort saker i ett kapitalistiskt system, vilket de som får givetvis blir glada av, att altruisten inte kräver ngt tillbaka. Medan egoister kärvet ngt tillbaka för sina produkter.
Eremiten (som får vara ifred, på sin markplätt) har den yttersta friheten på Jorden. En än större frihet måste tänka bort den Jordliga betingelsen, givetvis omöjligt. All annan tillvaro eller frihet är betingad, av andra människor. Att vara betingad av ngn, behöva lyda eller böja sig för ngn är ingen frihet, helt oberoende hur mkt ”godis”, pengar generellt uttryckt, vanligt i form av det som brukar kallas välfärd, eller gemenskap, som ges i utbyte för denna underkastelse.
Det säger dock inte att ett ofrihetligt samhälle inte kan vara gott. Självklart godare ju mer det ger tillbaka, ytterst delar allt (av samhällskakan) precis lika (socialism). Förstås motverkat av hur stor ofrihet detta kostar, hur mkt samhället kräver av den enskilde. Mer liberala, nyliberala samhällen går mot sin egen upplösning, eftersom de bara kräver av människan, inte vill ge tillbaka någonting, bara kräver rättning i det nyliberala råkapitalistiska systemet, utan möjlighet att lämna samhället.