Vi kan inte krama ur all ondska ur världen.

Alltid när det diskuteras näthat så dyker det också upp uppmaningar till nätkärlek. Argumentet brukar vara ungefär att hat är dåligt och att kärlek är bra, och därför måste vi liksom kärleksbomba sönder den taskiga kulturen på internet.

Jag är helt med på att det kan betyda otroligt mycket att få stöd för sina åsikter. Jag minns bland annat när jag hade en artikel uppe på Aftonbladet och fick enorma mängder negativa kommentarer. Då betydde det mycket att det fanns en massa andra personer som backade upp mig. Även om en är övertygad om sin åsikt och även om de som vänder sig emot den inte har något att komma med så är känslan av att stå ensam mot världen jävligt jobbig. Då betyder stöd och uppmuntran från andra mycket.

Men att framställa det som att det grundläggande problemet är att det hatas för mycket och älskas för lite är enligt mig en väldigt tunn analys av det hela. Det är en analys som bortser från en mängd olika aspekter.

Vissa personer försöker framställa allt hat som ekvivalent, oavsett vem det drabbar och varför. Hat som drabbar kvinnor enbart för att vi existerar framställs till exempel som ungefär samma sak som det hat som drabbat Ström efter att hen aktivt bidragit till ett samhällssystem där kvinnor förtrycks dagligen. Borgerliga skribenter och politiker blir ledsna när folk blir arga för att de aktivt bidrar till en samhällsordning där folk förlorar hälsa, hem och ibland rentav mister livet.

De förutsättningar ur vilka hatet uppstår försvinner ur beräkningen, det hela avkontextualiseras och frågan framställs som betydligt mycket simplare än vad den i själva verket är.

Det finns en massa hat som är berättigat, ja rentav nyttigt. Hat kan vara en frigörande kraft hos den som är förtryckt. Visserligen är det alltid otrevligt när det uttrycks, men en kan inte förvänta sig att livet ska vara en jävla tebjudning, speciellt inte i rådande samhälle. Vad som i regel är ännu otrevligare är det förhållanden som gjort att hatet kommit till. Jag hade såklart önskat ett samhälle utan hat, men det finns mycket hat som har legitima orsaker och en kan inte önska bort hatet utan att samtidigt bekämpa de förhållanden ur vilket det föds.

Detta är också relaterat till det jag skrivit om stabilitet. Stabilitetsidealet gör att det i många fall framstår som viktigare att vara ”snäll” än att kämpa för frigörelse. Ett stabilt samhälle som innehåller dagligt förtryck väljs framför en våldsam omvälvning av detsamma. På samma sätt uppmuntras alla att besvara hatet med kärlek, hitta en fredlig lösning, vända andra kinden till och vara den ”bättre människan”.

För att kunna föra en relevant diskussion om hat kan en inte utgå från att allt hat är likadant och bör behandlas lika. Vi måste ha olika typer av förståelse för olika sorters hat. Det hat som drabbar kvinnor för att de är kvinnor är ett hat som fyller funktionen att cementera patriarkatet, något jag som feminist vänder mig emot. Hatet som riktas mot företrädare av förtryckande strukturer är däremot en funktion av förtryck som finns i samhället, och kan dessutom ha potentialen av omkasta samhället till det bättre om en som jag har uppfattningen att förtryck är något dåligt.

Så sprid för all del kärlek till de ni tycker om, men tro inte att ni kommer kunna krama ur all ondska ur världen. Uppskattning och stöd kan vara otroligt viktigt för att få folk att kämpa vidare, men det kan aldrig vara hela lösningen.