Vi vet att det finns ett patriarkat. Vad gör vi nu?

En snut skriver en vidrig tweet. Folk reagerar, skriver inlägg, medier plockar upp saken. Det ska debatteras i all jävla oändlighet. Jag tror seriöst jag har sett minst femton blogginlägg och artiklar om den där jävla tweeten.

Ibland är det som att folk går omkring och bara väntar på att något ska hända, så att de kan reagera på det. Så att de kan skriva ett inlägg om saken, eller någon fyndig tweet. Något dräpande för att sätta på plats och återigen manifestera sin poäng och positioner sig som feminist.

På ett sätt fattar jag grejen. Jag förstår att människor blir upprörda, jag förstår att en vill reagera på idiotin. Men samtidigt undrar jag; kommer detta verkligen att ta oss framåt? Dessa eviga reaktioner på patriarkala överträdelser. Jag tänker att de är för många.

Det som händer när vi agerar såhär är att vi låter någon annan sätta agendan. Vi reagerar istället för att agera. Allting trängs in i att bli självförsvar, och det finns så hemskt mycket vi måste försvara oss mot. Att hitta en händelse att peka på och uppmärksamma så en upplever att en gör något.

Det kommer absolut bra texter ur den här typen av händelser, men jag tänker att många av dessa egentligen mest är upprepningar av saker och ting som redan sagts tusen och åter tusen gånger. Ja, vi har en våldtäktskultur. Visst kan det vara relevant att förtydliga resonemanget bakom detta och utveckla dem, men frågan är om det görs bäst i denna form, alltså som en reaktion på något annat, på någons överträdelse. Jag skulle gärna se mer texter om våldtäktskultur som gick djupare än att säga emot någon annans uppenbara idioti.

Det är som att vi är inne i att vi behöver bevisa för omvärlden att det här finns, att det är ett problem och så vidare. När ett passande exempel uppenbaras så tar en chansen att göra detta. Chansen att peka på att den här tweeten, den har faktiskt skrivits och den är uppenbart problematisk. Jag förstår frestelsen, men jag vet inte om jag tror att det är en långsiktigt hållbar strategi. Vad är det som får oss att tro att vi behöver bevisa oss? Anledningen till att folk inte håller med feminister är inte att det saknas bevis, bevisen för patriarkatets existens är stora och går lätt att söka upp för den som är intresserad. Jag menar, det är ju egentligen bara att kolla på sin omgivning.

Vem är det vi försöker bevisa något för? Jag tänker att det ofta är en manlig publik det handlar om. Det är ofta män som trots övertygande belägg för motsatsen fortsätter hävda att patriarkatet inte finns eller att det ena eller det andra inte är et problem. Anledningen till att de gör detta är nog inte att det saknas tillgång till lättillgängliga feministiska texter om saken utan att det helt enkelt inte ligger i deras intresse att göra detta.

I veckan hade jag en föreläsning om bland annat radikalfeminism där föreläsaren tog upp ”erfarenhetsdelande” som en feministisk strategi. Det är en skitbra strategi, jag sysslar ofta med det själv, men frågan är vad fan vi ska göra sedan. Att dela erfarenheter är ett första steg, sedan måste vi organisera oss och ta makt. Det är liksom det är är kärnan i frigörelse. Vi kommer inte kunna utbilda bort patriarkatet, vår kamp kan inte bygga på att män ska förstå något som inte ligger i deras intresse att begripa. Det är att vädja till mannen, och det är inte det minsta sannolikt att mannen kommer lyssna till dessa vädjanden.

Jag vill bara att vi ska tänka efter mer. Är det verkligen värt att reagera på det där, lyfta fram det där? Är det verkligen värt den kraft det tar från oss? För alla dessa reaktioner kostar ju något, det kostar vår tid och vårt engagemang. Att reagera på saker är utmattande.

Jag tänker att vi redan vet att det finns ett patriarkat, att vi redan vet att många män är sexistiska idioter. Om vi skulle reagera på allt skulle vi inte göra annat. Frågan jag tänker att vi bör ställa oss är; vad ska vi göra av denna insikt? Hur ska vi organisera oss? Det känns som att den frågan sällan dyker upp, och jag tror verkligen att vi skulle tjäna på om den gjorde det oftare. Jag önskar att mindre feministisk diskussion handlade om att reagera på idioter, och mer handlade om hur vi ska agera för politisk förändring. Hur vi ska ta initiativ, samla makt och använda den makten för att organisera ett bättre samhälle. För så länge vi reagerar gör vi det på någon annans villkor, på patriarkatets villkor.