Fanny Åström

I diskussionen om strypsex låter det ofta att det är fel att lägga sig i människors sexualitet och preferenser. Men att en individ har rätt att hålla sitt sexliv och sina fantasier privat är inte liktydigt med att sexualitet är någonting som borde stå utanför politisk diskussion. Hur en sådan sak som hjärnskador efter strypsex hanteras rättsligt är såklart någonting som måste kunna diskuteras politiskt.

Jag tycker det finns något slött över argumentet att man inte ska lägga sig i vad folk gör i sovrummet. Argumentet brukar lyda ungefär; om du har en åsikt om strypsex och prostitution öppnar du dörren för att andra ska ha åsikter om homosexualitet. Som om människorna som tycker att homosexualitet är en avvikelse som borde utrotas bryr sig om vad nån feminist tycker om strypsex. De frågar väl inte mig om lov; ”ursäkta fröken radikalfeminist, nu när du skrivit en text om strypsex kanske vi kan göra en kampanj om att förbjuda prideflaggan på biblioteket”. Sexualiteten är helt enkelt en arena där man kan ha olika hållningar. Att jag tycker att strypsex är ett problem har ingenting att göra med att nån annan tycker att homosexuella borde sitta i omvändelseläger.

Detta är helt enkelt associationsskuld (guilt by association) – två saker som inte alls har med varandra att göra kopplas ihop för att få någon att se dålig ut. I detta fallet är det ”sexualmoral” som kan innehålla allt ifrån hat mot homosexuella till åsikten att kvinnors kroppar inte bör vara varor eller att det är en sjuk sexuell kultur att män går igång på att ta stryptag på kvinnor.

Att dra upp en gräns kring sexualiteten och säga att detta diskuterar vi inte är en liberal hållning, en ide om att samhället kan delas in i en privat och en offentlig sfär. Men för feminister är det självklart att sex är politiskt relevant eftersom en stor del av förtrycket mot kvinnor äger rum på den sexuella arenan. Varför skulle vi acceptera munkavle för att upprätthålla någon annans ideologiska konstruktion?

Den sexualmoral som drabbar oss kvinnor kommer inte förvärras av att vi ser sexualiteten som en politisk fråga. Den patriarkala sexualmoralen finns redan där och den utövas mot oss varje dag. Den patriarkala sexualmoralen säger att det är okej att en man tar styptag på en kvinna under sex trots att det i alla andra sammanhang skulle ses som oacceptabelt. Den patriarkala sexualmoralen säger att det är helt i sin ordning att det finns en hel industri där kvinnor förnedras sexuellt på film. Den patriarkala sexualmoral säger att kvinnor bär ansvaret för hur män reagerar på deras uppenbarelse.

Att låtsas som att sexualiteten inte är en politisk arena gynnar bara de krafter som redan har sin sexualmoral på plats. Som feminist är det en självklarhet att man ser det sexuella förtrycket av kvinnor som en politisk fråga och då duger det inte att acceptera företeelser som strypsex och porr som privata frågor. Det innebär inte att var och en behöver stå till svars för sin sexualitet som diverse alarmister gärna vill få det till. Det innebär att vi inte ska göra vissa ämnen till tabu i politisk diskussion.

Jag har skrattat gott åt Isabella Löwengrips (aka Blondinbella) uttalande om att kvinnor behöver lära sig hur man bildar regering. Det kvinnor behöver lära sig är alltså att man behöver ha stöd av minst 175 mandat för att kunna bilda regering. Jag undrar om Moderaterna känner sig nöjda med att ta hjälp av henne i sin satsning för att nå kvinnliga väljare. Jag tänker att kvinnor i allmänhet kanske inte är så förtjusta att framställas som idioter.

En lustig grej med detta resonemang tycker jag är att många av oss på vänsterkanten länge har känt till och pekat på just detta – i takt med att Sd växer kommer högern att vilja använda Sds mandat för att kunna bilda regering. Fascism är inte så problematiskt för dem trots allt. Att Sd tillhör det blå blocket snarare än det röda har alltid varit en självklarhet, men detta har förnekats. Från högern har man hävdat att Sd och sossarna ligger närmre varandra ideologiskt och liknande struntprat. Och nu står vi alltså här med fyra år Tidöregering bakom oss och Moderater som går till val på att Sd ska få sitta i regering.

På knappt ett decennium förväntas vi alltså gå från att tycka att Sd och sossarna är ideologiska grannar till att tycka att det är en fullkomlig självklarhet att Moderater, Kristdemokrater och Liberaler ska bilda regering tillsammans med Sd eftersom det är så man ”bildar en regering”. Det här sättet att lägga fram det på, som att det vore en fråga om simpel matematik, är symtomatisk. Man är inte intresserad av att diskutera vilken stor förändring detta faktiskt är utan det ska framstå som självklart. Som att det helt enkelt är så man gör om ett fascistiskt parti samlar tillräckligt många röster.

Jag är som sagt inte förvånad över utvecklingen. Trots att jag är kvinna inser jag att moderaterna behöver 175 mandat för att bilda regering och att de hellre ser fascism än socialdemokratisk politik. De flesta kvinnor förstår nog detta men har helt enkelt en annan åsikt än moderaterna. Många kvinnor röstar till exempel på centerpartiet vilket säkert har sin förklaring i att det är dit borgerliga kvinnor som tycker fascism är sämre än socialdemokratisk politik vänder sig.

Syftet med uttalanden likt Blondinbellas är nog inte så mycket att övertyga någon specifik kvinnlig väljare som att förändra diskursen. Man vill få samarbetet med Sd att framstå som helt självklart, en fråga om enkel matematik. Och i förlängningen ska de som tycker att fascism är sämre än socialdemokratisk politik framstå som korkade och löjligt principfasta. Helt enkelt fåniga kvinnor som bryr sig om woke tjafs och inte förstår matte.

Jag är säkert inte ensam om att då och då halka in på hemmafru-insta. En vanlig syn där är en ung kvinna iklädd till exempel en blommig klänning med spetskant som berättar att hon tidigare ville ta en examen, göra karriär eller liknande, men nu vill hon bara vara med sitt barn. Barnet i fråga är ofta under två år, aldrig äldre än fem.

Det är såklart helt normalt att känna att ens lilla barn är det enda man vill ägna sig åt (man måste dock inte känna så, åtskilliga mammor tycker det är sjukt trist med bebisar och det är verkligen helt okej eftersom man inte behöver älska varenda sekund av föräldraskapet för att älska sina barn och vara en bra förälder). Tiden ens barn kräver så mycket omvårdnad att det upptar hela ens tillvaro är dock mycket kort och även om man själv önskar att tiden var längre så tenderar barn själva att protestera mot detta eftersom hela deras uppgift i livet är att växa upp och slå sig fria. Detta är såklart hemskt sorgligt men det är ett faktum. Inte ens om man skaffar låt säga fem barn utspritt under en femtonårsperiod kommer perioden när ens barn kräver så intensiv omvårdnad vara längre än ca 25 år, vilket ju inte ens är ett halvt genomsnittligt vuxenliv. Det framstår med andra ord som rimligt att önska saker för sig själv även efter detta.

Man kan såklart känna såhär i stunden. Men det är uppenbart att de här kvinnorna inte menar att dela med sig av en tillfällig känsla, de menar ju att de har funnit livets verkliga mening och att deras tidigare drömmar och studier och karriär var ett resultat av dumma moderna feministiska uppfattningar som de nu kastats ur tack vare moderskapets hormoner och en icke namngiven men mycket maskulin man som ”tar hand om” dem.

Hur kommer det sig att dessa nyfrälsta mammor inte begriper att det de känner är begränsat till en kort period i livet? Jag tror det handlar om bilden av kvinnan som finns i patriarkatet. Äldre kvinnor är ju i princip osynliga i den patriarkala världsbilden annat än som löjeväckande och/eller skrämmande figurer (nuckor, häxor etc). Den äldre kvinnan utmålas som patetisk och vedervärdig och som en slags fiende till den unga kvinnan. Som ung kvinna är det därför svårt att förstå att man själv kommer att bli en gammal kvinna. Jag tror det är därför dessa unga hemmafruar har så svårt att föreställa sig en annan tillvaro än den då ens lilla barn uppslukar alla ens krafter.

Begreppet ”psykiskt våld” är viktigt för att förstå mäns våld mot kvinnor. Nu har emellertid ”psykiskt våld” börjat användas av män för att förminska mäns våld mot kvinnor. Det kan låta ungefär såhär; ”visst, män brukar fysiskt våld mot kvinnor men kvinnor är mer psykiskt våldsamma och det kan faktiskt vara minst lika illa”.

Men fysiskt och psykiskt våld är ju inte åtskilda från varandra. En man som slår en kvinna terroriserar henne självklart också psykiskt. Våld i nära relation funkar ju inte så att mannen ger kvinnan en snyting och sen är det inget mer med det. Man kan alltså inte prata om psykiskt/fysiskt våld som om de var utbytbara. Det tror jag faktiskt de flesta inser om de ger det en smula eftertanke.

Jag tror att en anledning till att den här iden har fått fäste är att den fungerar bra tillsammans med ingrodda föreställningar om hur kvinnor är. En inarbetad föreställning om kvinnor är att vi är sluga och förrädiska (även känt som ”kvinnlig list”). Detta i motsats till män som anses ha mer ärliga känslor och intentioner. Män slåss, kvinnor smider ränker. Man skulle kunna tro att den här uppdelningen utfaller till männens nackdel, men på något konstigt sätt fungerar det inte så. Ränksmidandet har lägre status och ses ofta som mera skadligt eftersom det liksom är mer djupgående än männens direkta fysiska våld som antas vara över så snart smärtan klingat av.

Ett bra exempel på detta är hur man talar om pojkars och flickors inbördes konflikter; trots att pojkar använder mer fysiskt våld mot varandra ses flickors inbördes relationer ändå som lika (eller till och med mer) problematiska eftersom de intrigerar. Det finns en blindhet inför att även pojkar ägnar sig åt intrigerande och skitsnack eftersom det överskuggas av det fysiska våldet. På samma sätt som männens fysiska våld betraktas pojkarnas slagsmål som mer raka och ärliga. Man blir arg, man slår, sen är det slut. Det finns inget innan eller efter.

Inbakat i den här föreställningen finns också idén om att mannen är försvarslös inför kvinnans list. Van som han är vid att lösa konflikter direkt och ärligt blir han konfys av kvinnans ränker. I den här föreställningsvärlden kan kvinnans ”psykiska våld” betraktas som lika illa eller rentav värre än mäns fysiska våld. Det blir som att de två könen bara har olika sätt att vara taskiga mot varandra på. Män utövar makt genom sina starka kroppar, kvinnor utövar makt genom sina sluga hjärnor.

Det kan också vara värt att fundera på vad män räknar som psykiskt våld. Ibland när män ska beskriva psykiskt våld de blivit utsatta för beskriver de snarare konflikter i relationer. Typ att hans flickvän/fru säger att han gör saker och ting på ett dåligt sätt, ”hackar” på honom och dylikt. Sådant kan såklart vara en stor påfrestning men frågan är om det ska betraktas som våldsamt. Vi lever också i en tid när lite allt möjligt kan betraktas som ”abusive”, och det stämmer ju och många olika beteenden kan ingå i helheten ”psykiskt våld” men det innebär ju inte att varje enskild del kan betraktas som våld taget ur sin kontext. Ett bra exempel är hur det kan vara ett kontrollerande beteende att ständigt kräva information om vad ens partner har för sig men det kan också vara helt normalt att förvänta sig vardaglig kommunikation av en människa man lever tillsammans med. Psykiskt våld är ju inte vad som helst som får någon att känna jobbiga känslor, utan det handlar om att på ett systematiskt sätt utöva makt och kontroll. En stor del av det psykiska våldet bygger på rädslan för fysiskt våld. Samma strukturella överordning som gör det möjligt för män att utöva fysiskt våld är också en förutsättning för psykiskt våld.

Ingenting är svart eller vitt är en sådan sak som folk tycker om att säga när det gäller brott män utsätter kvinnor för. Nu senaste läste jag det i SvD:s rescension av Gisèle Pelicots bok En hyllning till livet som handlar om övergreppen hennes man utsatt henne för under många år då han drogat henne och låtit män våldta henne.

Att ett offer kan ha delade känslor inför sin förövare är en självklarhet, i synnerhet när det gäller mäns våld mot kvinnor. Våldsamma män utnyttjar sin närhet till offret – det är ju inte framförallt slumpmässigt utvalda kvinnor som utsätts (även om det såklart förekommer) utan det är flickvännen, hustrun, dottern, kollegan. Den absoluta majoriteten av alla våldtäkter begås mot någon förövaren har en relation till. Detta är det sexuella våldets natur.

En annan anledning till de delade känslorna är den så kallade ”känslomässiga kompetensen” kvinnor antas besitta. Jag skulle snarare kalla detta kvinnors plikt att förstå och förlåta män. Kvinnor är ju inte nödvändigtvis känslomässigt kompetenta, däremot är vi inlärda i att sätta våra behov åt sidan till förmån för männen omkring oss. Om man utsätts för ett brott av någon man står nära och som man dessutom är inlärd i att ha förståelse för ligger ”delade känslor” nära till hands. Kvinnor har ju inte tillgång till den självhävdande vrede män unnar sig i tid och otid.

Ändå reagerar människor ofta med förundran när ett kvinnligt offer har en nyanserad bild av sin manliga förövare. Det finns minsann MER av den här mannen än hans fruktansvärda brott! Om detta måste berättas! Men det är väl självklart att det finns mer än brotten, det går ju inte att våldta sin fru alla dygnets timmar. Nån gång måste man ju äta frukost, gå till jobbet, småprata lite. Det gör väl säkert ”kurdiska räven” och ”jordgubben” också, men av någon anledning bryr sig folk inte lika mycket om gängledarnas mänsklighet som våldtäktsmännens.

Blir en förövare mindre monstruös för att han också har goda sidor och en nära och kärleksfull relation till sitt offer? Gör inte detta snarare handlingarna än mer monstruösa? Dels för att det krävs en alldeles särskild sorts kallsinnighet att skada någon man säger sig älska men också för att närheten gör skadan större. Sveket fördjupar skadan och skammen många kvinnor känner för att ha släppt sin förövare inpå bara skinnet gör det svårare att gå vidare. Det kvinnliga offrets empati för förövaren ska inte få omvärlden att mjukna, snarare är det ett tecken på det patriarkala våldets alldeles unika cynism och brutalitet.

Public service va. Vilken grej! Det känns jag varje dag men vissa inslag får en att känna det lite extra mycket. Till exempel detta klipp från ekot som handlar om att ungdomar knarkar mindre. I klippet intervujas Jukka Törrönen, professor i folkhälsovetenskap vid Stockholms Universitet. Han verkar inte alls glad över att det knarkas mindre.

Törrönen menar att anledningen till det minskade substansbruket hos unga är att de har för lite tid över:

”Ja, det är en trend så jag är inte överraskad […] Prestation ökar i fritid, i studier, i träning, så dom har mycket att göra på lördagar och söndagar. Det finns ganska lite tid för spontant umgänge”.

Även effekterna av sociala medier berörs:

”Dom kan jämföra hela tiden […] dom kan inte leva i nuet. Dom lever inte i en värld utan de lever i många olika världar på sociala medier […]. Samtidigt som deras substansbruk går ner… de mår mer illa. De har mera problem med mental hälsa än tidigare”.

Jag tyckte det kändes lite uppfriskande med ett sånt perspektiv på frågan. Jag tror också det ligger mycket i detta. Jag är absolut inte drogliberal men jag tror liksom Törrönen att det minskande supandet och knarkandet hos unga tyvärr är ett resultat av kravet på att hela tiden prestera. När allting ska optimeras finns inte tid för knark eller fylla. Det finns säkert inte utrymme för andra typer av lustupplevelser eller förströelser heller.

Problemet är att utrymmet för onyttighet blir mindre. Inte onyttighet som i ohälsosamma substanser utan onyttighet som i att ägna sig åt sådant som saknar ekonomiskt värde. Att ha prestation och arbete som mål och mening i livet fråntar oss många aspekter av mänskligt liv. Det är ett sådant synsätt som gör att vännen som behöver stöd ses som en energitjuv eller oförmåga att hänge sig åt en kärlek av rädsla för att gå miste om ett bättre parti en tindersvajp bort. Att inte tillåta sig själv eller människorna omkring en att vara onyttiga försvagar oss som kollektiv.

Men jag ska inte fastna i att motivera onyttigheten med argument för varför den egentligen har ett värde. Onyttigheten behöver inte ha ett värde eftersom den i sig är det högsta värdet. Vad ska vi leva för om inte det som ger oss extas – andra människor, nöjen, konst.

Vänskap är ett underbart ting. En relation som liksom finns till bara för sin egen skull, inte för att man har släktband eller åtaganden tillsammans utan bara av det enkla skälet att man uppskattar varandras sällskap. Så jävla härligt att man kan välja en människa man gillar och umgås med den.

Emma Frans har skrivit om forskning kring vänskap i SVD. Hon tar bland annat upp att brist på självförtroende och tid är de två största hindren för folk att skaffa vänner. Frans skriver:

”Vad kan vi då göra om vi vill få fler vänner? En viktig faktor är att acceptera att vänskap tar tid […] Den som vill få nya vänner behöver däremot vara villig att prioritera detta tidsmässigt och planera in återkommande möten”.

Jag tror att det finns en syn på vänskap som är att den ska vara ”gratis”. När det gäller parrelationer är det helt naturligt att prata om att ”investera” i sin relation och att ha ”kvalitetstid” och gud vet allt. Jag upplever också att folk har lättare att acceptera konceptet sociala obligationer i familje- och parrelationer än vänskapsrelationer. I en parrelation är det ofta självklart att man kan ha en kämpig period och behöva ”jobba på sin relation” eller att en av parterna kan behöva steppa upp och ta hand om den andre när den mår dåligt. Detta tycker jag mig se mindre i synen på vänskapsrelationer.

Av synen på vänskapen som gratis följer också synen på vänskapen som evig. Vänner ska ”ställa upp” för varandra när det ”verkligen gäller” även om de knappt har något med varandra att göra i vardagen. Vännen blir en slags nödinrättning snarare än en aktiv relation. Det verkliga livet äger rum i familjen eller paret.

Frans skriver att de flesta har lättare att knyta vänskapsband när de är unga. Detta beror bland annat på att man då har mer tid och förs samman av omständigheter (såsom skola). Jag tror att ett annat skäl kan vara sociala konventioner som säger att det är okej att prioritera vänskap under den här perioden i livet. Senare förväntas vi satsa mer på relationen med vår partner och våra barn. Helt enkelt ett heteronormativt synsätt på relationer, där familje- och parrelationerna har högst status och vänskapen är en kul bonus. Vänskapsrelationerna stelnar därför lätt – man behåller de vänskapsband man knöt som ung men utvecklar dem inte och knyter inte heller nya.

För att kunna ”acceptera att vänskap tar tid” måste man helt enkelt se vänskapsrelationer som betydelsefulla i sig själva. Jag tror många måste släppa synen på en vän som något man skaffar sig och sedan ”har” och istället se på det som en relation som utvecklas med tiden, som man kan växa i och lära sig av. Genom att kontinuerligt ge sina vänner tid undviker man att vänskapsrelationerna stelnar.

Som jag konstaterade i min tidigare text är det inte svårt att förstå att många kvinnor drömmer om en familjeförsörjare (”provider”). Jämställdhet inom ramen för den heterosexuella relationen känns ofta som ett hopplöst projekt, vilket beror på att det är just ett ideal och inte en realitet. Jämställdhet är något vi strävar efter på en samhällsnivå, inget var och en kan införliva i sin relation. Äkta jämställdhet i en relation mellan en kvinna och en man är idag i praktiken omöjlig eftersom vi lever i ett ojämställt samhälle.

En vanlig kritik mot jämställdhetsidealet är att kvinnor i praktiken får dubbla bördor; de förväntas både arbeta för brödfödan och ta hand om hemmet. Men anledningen till att det är så är ju inte att det är fel på jämställdhet som idé utan att vi lever i ett patriarkat. Kvinnor befinner sig i ett underläge som är omöjligt för den enskilde att överbrygga.

Konservativa relationsideal är dock farliga för kvinnor eftersom de innebär att ge upp en del av de möjligheter till självbestämmande man som kvinna har. När kvinnor väljer bort utbildning och arbete till förmån för att leva upp till en konservativ kvinnoroll ger de också upp en del av sin frihet.

Man kan såklart säga att friheten är just denna möjlighet att välja eller välja bort. Detta sätt att resonera möjliggör för kvinnor att välja bort utbildning och arbete i feminismens namn, eftersom de utövar sitt självbestämmande. Detta liknar mer en lek med ord än någon seriös feministisk praktik. Bara för att kvinnors möjlighet att välja är ett feministiskt mål är inte kvinnors faktiska val feminism.

Att det finns en diskrepans mellan bilden många har av våldtäkt och hur våldtäkter ofta går till i praktiken är en sån där grej som bekymrar många. De flesta våldtäktsmän är liksom ingen socialt utstött typ som ligger och lurar i en buske. Våldtäktsmän är som folk är mest, och de flesta våldtäkter begås av någon som känner offret. Vissa våldtäktsmän kanske inte ens vill offret något illa utan är helt enkelt inte särskilt intresserad av att ta reda på vad offret vill.

Så vad ska man dra för slutsatser av denna insikt? Ska man sluta lagföra män som begår våldtäkt för att de inte lever upp till bilden av hur en våldtäktsman borde vara eller bör man korrigera sin bild av hur en våldtäktsman är? Förvånansvärt ofta verkar folk landa i slutsatsen att problemet är att män döms för ofta vilket är spännande med tanke på att våldtäkt är ett av de brott där minst andel av anmälningarna leder till fällande dom. Många kvinnor struntar ju i att anmäla eftersom de är medvetna om detta, och ännu svårare blir det om man dessutom ska leva med hotet att betraktas som en lögnare.

Om man går runt och tror att en våldtäktsman är ett uppenbart monster blir det såklart svårt att se verklighetens våldtäkter för vad de är. Problemet är ju att det är ett brott som är otroligt vanligt och som många många män har begått och många många kvinnor blivit utsatta för. Denna utsatthet kvinnor lever med borde lyftas fram snarare än den hypotetiska risken att en stackars kille kan bli oskyldigt dömd.

På sista tiden har jag scrollat en del på konservativa heterosexuella instagram. Många kvinnor uttrycker att de vill ha en familjeförsörjare (”provider”). De vill ha en trygg man som tar initiativ och som de kan ”följa”. Då kan de slappna av och släppa ut sin ”feminina sida”, vara mjuka och följsamma och låta mannen föra dem framåt.
Jag kan förstå att det här behovet finns hos många kvinnor. Kvinnor tar ju ofta ett väldigt stort ansvar över sin familj och många män tar inte ansvar över någonting alls. Då är det lätt att drömma sig bort till en tillvaro där man bara har ansvar över barn och hushåll och mannen tar ansvar över ekonomin och de stora livsbesluten. Det är helt enkelt den dröm om vila som finns tillgänglig inom ramarna för dessa kvinnors världsbild. De kan inte kräva av sin man att han ska göra kvinnogöra men de kan kräva att han ska leverera i enlighet med sin könsroll (dvs ”provide”).
Problemet är att de flesta män inte lever upp till den konservativa idealbilden av hur en man ska vara. Det är inte för att sådana män har ”försvunnit”, i själva verket har de aldrig funnits. Även på 50-talet slösade män bort sina pengar och förstörde sina karriärer. Bilden av familjeförsörjaren ska snarare förstås som en slags reklam än en realitet. Det är reklam för heteronormativitet riktad till kvinnor; om du bara ger efter och slutar sträva efter självständighet kommer du kunna leva i ett såhär underbart äktenskap.
Kampen för kvinnlig självständighet är inte en fråga om feministisk idealism utan bara ett resultat av den krassa verkligheten; den att alltför många kvinnor har fått lida för att männen de låtit leda har lett dem fel, att familjeförsörjaren inte alls kan eller vill försörja sin familj.