Min text om introverta väckte en del debatt på Instagram där jag också publicerade den. Först och främst verkar det råda en del förvirring kring vad introvert och extrovert egentligen innebär. Någon menade till exempel att en extrovert person är en slags entreprenörstyp som kan projektleda och ha många bollar i luften. Detta tycker jag är en beskrivning som ligger rätt långt ifrån ”en person som hämtar energi från social interaktion/andra människor”. Extrovert verkar helt enkelt vara ett begrepp som folk lägger in lite allt möjligt i, ofta det som de upplever är problematiskt för dem som normbrytande introverta.

Jag vill understryka att jag inte har några problem med att folk ”fungerar olika” och jag tycker inte heller att alla måste vara sociala på samma sätt. Vad jag däremot tycker är problematiskt i diskursen kring introverta och extroverta är hur det ofta beskrivs som att samhället är ”anpassat” efter extroverta.

Jag antar att den som upplever sig introverta läggning som ett problem (alla gör inte det men många uttrycker absolut att det blir krockar mellan dem och ”samhället” på grund av sina introversion) gärna vill förklara detta med att de utgör en förtryckt eller missförstådd grupp. Så kan man väl känna, men jag tycker det blir problematiskt när man istället målar ut en annan grupp (i det här fallet extroverta) som privilegierade eller rentav förtryckande/exploaterande när det inte finns fog för det.

Min uppfattning är att introverta i sina problemformuleringar tenderar att överskatta hur otroligt hög status extroverta människor har i samhället, hur lätt de har det och så vidare. Ofta när den extroverta ska beskrivas så är det en slags superminglare som aldrig blir trött och aldrig tappar koncentrationen av för mycket stimuli som målas upp och jag menar att den här personen helt enkelt inte existerar. Kanske finns det ett sådant ideal men hela grejen med ideal är ju att de är ouppnåeliga. Jag tror att det är lätt att se på någon som gör något man själv har svårt att göra med enkelhet och tänka att den här personen har ett enkelt liv.

Om vi nu ska utgår från iden att extroverta finner energi i sociala sammanhang (jag är kritisk mot denna beskrivning för jag tror inte att ”energi” fungerar på det sättet men för argumentets skull) så är det ju en uppenbar nackdel för dem att de hela tiden är beroende av andra människor för att ”få” sin energi. I ett samhälle där de sociala arenorna blir färre (föreningslivet bantas hela tiden ner, mer och mer service ges av maskiner, fler och fler jobbar hemma, fler människor känner sig ensamma osv) kan detta antas vara ett större problem för extroverta.

Vissa tycker att min text var onyanserad och oempatisk men det är just bristen på nyanser och empati i beskrivningen av den extroverta som stör mig. Jag tycker man ska ha klart för sig när man pratar om ett samhällsideal eller en förväntan man känner (som den eviga förväntan vi alla har på oss att bli bättre och mer produktiva kugghjul i kapitalismens maskineri) och när man pratar om faktiska personer.