Jag rakar benen. Det är en såndär grej som vissa feminister tycker är okej och andra tycker är fel. Jag rakar i alla fall benen för att det får mig att känna mig mer bekväm när jag har kjolar och bara ben, för att det får mig att känna mig trevligare att ligga bredvid. Jag rakar dem dock inte så ofta, kanske en gång varannan vecka.
Jag förstår att anledningen till att jag rakar benen är för att det är ett skönhetsideal som har pådyvlats mig. På samma sätt som ideal är anledningen till att jag sminkar mig, har vissa kläder eller gärna skulle vilja vara lite smalare och lite mer vältränad. Men jag fortsätter raka benen trots att jag är medveten om varför jag göra det.
För när jag är medveten om att detta inte bara rör sig om mitt fria val utan att det är så mycket mer i rörelse kring mina skönhetsrutiner så kan jag granska dem och värdera den funktion de fyller i mitt liv och det besvär det medför. Jag har slutat banta och sminka mig dagligen för det tog så mycket tid, så mycket tid som jag mycket hellre ägnar åt andra saker.
Men att raka benen är okej för att jag tycker att det är okej. För att jag tycker att det är en värd ansträngning att lägga ner på det jag får ut av det. Och för att jag inte känner mig tvingad till det, för att jag kan avstå om det tar för mycket tid och energi i anspråk. För att jag kan strunta i att göra det på flera veckor om jag inte känner orken eller lusten.
Man ska ifrågasätta det man gör, granska det och förstå varför man gör det. Man behöver inte sluta med allt som man ägnar sig åt för att det är pådyvlat från samhället men om man skaffar sig kunskap om det så blir det så mycket lättare att värdera det utifrån sig själv och inte utifrån vad som förväntas. Och det blir så mycket lättare att sluta känna tvång.
Amen! Så länge man reflekterar över sitt eget beteende och inte dömer dem som inte rakar sig eller de som gör det.
Du är en förebild och inspiration för mig, och lika mycket feminist ”trots” rakade ben.
Jag blir lite trött på att ibland få försvara mig, för att jag sminkar mig eller för att jag rakar mig ganska sporadiskt under armarna. Synd att det kan vara likvärt provocerande fast i olika läger.
Glad att du finns och skriver din blogg.
det är konstigt det där, jag har aldrig behövt försvara varför jag inte rakar benen, aldrig behövt försvara varför jag i perioder sminkat mig, aldrig behövt försvara dom perioder då jag inte sminkar mig. vart stöter man egentligen på dom där antismink antirak-människorna?
Tja, antiarmhålshårpersonerna har jag främst stött på i min gymnasieskola och nu på senare år på Chalmers tekniska högskola, de har varit tjejer utom en.
De som tycker att jag nog inte är riktigt äkta feminist för att jag sminkar mig och gillar att ha klänning ex. och som i Fannys fall rakar benen ibland, har jag dels mött på en kvällskurs i Kvinnolitteratur och dels på Ide och lärdomshistoria-kurs på Göteborgsuniversitet. Dessa har bara varit tjejer.
I min vänkrets tror jag ingen skulle drömma om att påpeka en sån grej, eller ställa varandra till svars. Gött för dig om inte annat!
Oj, jeg troede, at en gang hver anden uge var ofte!
Jeg opvoksede i lykkelig uvidenhed om, at det var nødvendigt at raka mine ben, tænkte altid, at jeg havde så små og fine hår, at dem var der ingen, der så. Indtil jeg begyndte i gymnasiet og en veninde påpegede det for mig. Nu rakar jeg benene ca. hver 6. uge og har heller aldrig behøvet at ”forsvare” det, men det sker, at folk (dvs min mor og min kæreste) kommenterer det og man mærker, at de synes, at jeg er lidt cute, fordi jeg er så quirky og eksentrisk, men også at der ikke er tvivl om, at jeg laver om på den ”naturlige orden”.
”På samma sätt som ideal är anledningen till att jag sminkar mig, har vissa kläder eller gärna skulle vilja vara lite smalare och lite mer vältränad.”
Men har det verkligen bara med skönhetsideal att göra? T.ex. det där med att vilka vara vältränad eller gå ner i vikt- eftersom det kan signalera goda gener, styrka, att man tar hand om sig, förmåga att ta hand om eventuella framtida barn istället för att dö ifrån dem, o.s.v.. Tänker mig att det sker ganska undermedvetet också, utan någon påverkan från aktuella skönhetsideal. Däremot har ju skönhetsidealen självklart varierat i alla tider, så kanske är det vanligare nu än säg på 1700-talet att vilja ha en smal/are kropp. Då kanske folk i högre utsträckning satsade på fyllig rumpa och ’babyfett’ på armarna etc..
Resonerar på precis samma sätt som du i den här frågan. Rakar benen ibland, armhålorna lite oftare. Sen tror jag att det för mig också handlar om vad jag tycker är estetiskt tilltalande att göra med min kropp. Inser ju givetvis att stundande skönhetsideal också har påverkat mig, men å andra sidan tycker jag mycket om att ha slätrakade, insmorda, kvinnligt formade ben. Jag gillar känslan och hur det ser ut helt enkelt. Bara jag kan känna att det är okej att låta håret växa, och det tycker jag att det är. Det finns liksom inget ångestladdat i rakandet.