Jag har det väldigt jobbigt just nu. Jag vet inte hur ni som läser bloggen uppfattar mig, men jag är som person otroligt inbunden. Att jag har åkt bort till Bryssel handlar mycket om att jag behöver komma bort från min sociala trygghet för att kunna bli vuxen, det är i alla fall den iden jag har.
Och nu har det blivit väldigt mycket på en gång. I ett slag så har jag lämnat min familj som jag annars har träffat dagligen, det hus och den stad jag har bott i i hela mitt liv, mina vänner, min pojkvän och mitt land. Det har liksom inte blivit någon stegvis övergång där jag har lämnat trygghet efter trygghet, utan allt har kommit i ett enda slag.
Det är så jävla jobbigt att bli vuxen och att vara ensam. Att inte längre kunna söka tröst hos sina föräldrar. Att behöva ta reda på vad man vill göra i livet. Jag vet att det är så det är att växa upp, att det är jävligt jobbigt och att det går över. Men just nu känner jag mig bara förvirrad, liten och rädd.
Jag tycker du är modig som vågade åka till Bryssel. Och jag gillar att du även visar dina svaga sidor här i bloggen ibland.
hang in there. jag vet hur det känns. jag har brutit upp flera gånger, från sverige till spanien till sverige till hamburg från hamburg till berlin. och man utmanas precis hela tiden och man känner sig stundtals så svag så svag. men jag lovar dig att det är värt det. att utmana sina perspektiv är alltid värt det och det gör alltid stundtals lite ont för annars hade ju paradigmskiften aldrig skett liksom. du är jättemodig och du tjänar jättemycket på detta.
Stör mig på det där, att en inte räknas som vuxen fören en lämnar sådär. Eller gör något som att skaffa barn eller lever med någon annan, alltså partner. Vuxennormen, kan det väl kallas.
Har dock svårt att se en person som aldrig bott hemifrån som vuxen for real.
Allt fler nuförtiden har inget val, framför allt om en tillhör arbetarklassen. Själv har jag bott ensam i snart 10 år.
Men det jag tänkte mest på var att åka utomlands, eller så långt bort från familj och vänner som en symbol för att växa upp. Så ser inte jag det.
det blir lättare!
Du är modig, du kämpar på, men visst är det lätt att falla ner i depp. Jag tror att du har styrka nog för det som är nu och det som kommer!
Jag åkte till New York när jag var i 20-årsåldern, skulle jobba i en familj med 4 (!) barn, det var verkligen fasansfullt!! Ungarna var hemska, mamman var knäpp, och pappan jobbade jättelånga dagar och var aldrig hemma. Mitt rum var i källaren, hade ingen dörr man kunde stänga, och jag förväntades jobba ca 12 timmar/dag, bla dammsuga det 500m2 stora huset och ta hand om ungarna. Jag stannade i 2 veckor. Det som jag lärt mig av resan såhär in retrospect var att jag 1.har vågat flyga själv på semester, var som helst i världen efter detta, samt 2.ungar och familjeliv har aldrig, och kommer aldrig vara min grej. New York är en härlig stad som alla borde se f.ö.
Det tog nästan två år innan jag kände mig självständigt och trygg i mig själv när jag flyttat hemifrån. Nu är nog jag lite som du -nojar över alltför mycket- men det är väl bara så det är att växa upp. Tough shit liksom.
När jag var 19 åkte jag som Au Pair till New York. Precis som du säger så blev det året då jag växte upp, mognade och kom på vem jag var. Låter som klychor med är så sant. Jag utvecklades och växte enormt. Men det var inte alltid roligt och lätt! Ibland kändes det som att hemlängtan och ensamheten skulle ta över. Så kämpa på och var stark! Jag ångrar inte en sekund att jag bodde i USA ett år!