Om att vara en del av det man kritiserar.

En grej som man ofta stöter på som feminist är att folk tycker att man inte lever som man lär. ”Du kritiserar utseendehetsen men du vill själv vara snygg” är ett klockrent exempel, som Lady Dahmer blivit utsatt för nyligen.

För det första tror jag inte att folk strävar efter skönhet enbart för att vi matas med hetsen av samhället vi lever i, jag tror också att det finns en grundläggande lust för självsmyckning hos människan. Problemet är inte att folk gör sig fina ibland, problemet är den enorma plats det tar och förväntas ta i våra liv. Men den diskussionen åsido så tycker jag att det är så konstigt detta att man inte kan få peka ut en struktur eller ett problem när man själv är i det.

Jag tycker snarare att det skänker samhällskritik extra mycket legitimitet om man faktiskt kritiserar från insidan, medveten om vilka effekter det har på en personligen. Att stå och betrakta andra problem och kommendera dem att ta sig ur dem tenderar inte att vara så insiktsfullt, däremot att försöka ta sig ur det själv samtidigt som man uppmuntrar andra gör ens perspektiv mycket mer nyanserat.

Dessutom måste man i regel först identifiera problem för att sedan bryta mönstret, att göra tvärtom är ganska knepigt. Jag har alltid inlett med att vara kritisk mot en företeelse jag ägnar mig åt för att sedan gradvis ta mig ur beteendet. Det är inte så att man ser ett problem och sedan direkt kan ta sig ur det, sådant tar tid och eftertanke.

Vissa verkar tycka att det är fegt att kritisera en struktur och samtidigt vara en del av den. Det är väl sjukt starkt att erkänna att man är offer för en struktur som är svår att ta sig ur, det tycker i alla fall jag. Människor som aldrig vågar kritisera saker som de själva är en del av är mycket fegare.