En grej jag kan störa mig på hos vissa privilegierade socialister är deras tendens att se sin socialism som någon form av välgörenhet. Typ såhär kan det låta: ”ja jag tjänar ju på borgarnas politik men jag tycker att det är himla viktigt att dela med sig (för jag är så hiiiimla generös och givmild och god)”. Implicit här sägs att det där en ”ger bort” i skatt är pengar en egentligen är berättigad till, men som en kan tänka sig att avvara för att en är så jävla god.
Nå, det är såklart bra att folk är snälla istället för att rösta borgerligt. Däremot stör jag mig på synen att det hela handlar om att rika personer ska vara snälla mot fattiga personer, inte om att systemet som vi har idag bygger på rikas exploatering av fattiga och faktiskt är djupt orättvist.
Tänk såhär: vad är det egentligen som gör att en undersköterska ska ha lägre lön än en copywriter? Vad är det egentligen som gör att alla de timmar undersköterskan lägger ner på sitt jobb, allt det slitande av leder och så vidare, ska vara mindre värt än en copywriters arbete? Är det ett rättvist system att det ofta är de som har de mest slitsamma jobben som får de lägst lönerna? Är det rättvist att copywritern kan köpa undersköterskans arbetskraft för sin betydligt mycket högre lön (privat eller via skattesedeln kvittar)? Bidrar den ena undersköterskan mindre till samhället än den copywritern? Är den ena undersköterskan mindre viktig? Nej, faktiskt inte. Det är en där lilla detaljen med att copywritern gör ett jobb som kapitalismen kan tjäna mer på.
Så vad är då kärnan? Är det att en ska vara snäll, eller är det att vi inte ska ha ett system som bygger på att vissa människor har det mycket sämre trots att de arbetar lika mycket eller mer, ofta med mer slitsamma och viktiga yrken? Handlar det om att det är schysst att ”skänka” bort pengar eller om att det är djupt orättvist att vissa människor kan köpa andra människors tid bara för att de har ett yrke som för närvarande värderas högt i samhället? Handlar det om att ”dela med sig” eller om att vi måste börja värdera arbete efter hur stor samhällsnytta det gör, inte efter hur väl det går ihop med den kapitalistiska logiken.
Jag ska berätta en sak: den där höga lönen du har och alla saker du har kunnat köpa för den, du har inte rätt till den. Den kommer sig av ett system som tillåter rika människor, både globalt och nationellt, att exploatera fattiga och dra nytta av deras arbete. Den kommer sin av alla de människor som tjänar mindre pengar än dig men producerar maten du äter, kläderna du har på dig, lagar mat åt dina barn i skolan, städar i din omgivning, kör bussen du åker till jobbet på morgonen, bygger lägenheten du bor i och så vidare. Alla dessa människor som tjänar mindre än dig och vars underordning du drar nytta av genom att kunna köpa till dig frukterna av deras arbete.
Så nej, du är fan inte ”god” när du delar med dig. Det du delar med dig av är inte rättmätigen ditt, det är resultatet av ett förtryckande system där du sitter i toppen.
Så du tycker inte att arbetsmarknadens parter via den fria lönebildningen ska sätta anställningsvillkor och löner då utan det ska en liten klick samhällselit utifrån något slags samhällsnytta-perspektiv göra? Låter lite som ett verkligt patriarkat i mina öron. När unga tjejer och kvinnor slutar utbilda sig till undersköterskor och omsorgsjobb och dessa yrken blir bristyrken för arbetsgivarna kommer lönerna att stiga också. Så länge det finns gott om lojal personal som sliter arslet av sig kommer inget hända med lönerna. Det handlar om tillgång och efterfråga som med allt annat i en fri marknadsekonomi.
Är du seriös?
Om du gått till ditt universitet och lärt dig den nationalekonomi du försöker få oss att tro att du kan så hade du säkert fått informationen om vad ”supply” och ”demand” innebär för arbetsmarknaden, löner ets.
Vad du dessutom anser är grovjobb är dessutom inte bara patetiskt och obildat påstående utan även skrämmande syn på arbetsmarknaden, vilket troligtvis har sin bakgrund i avsaknaden av arbetslivserfarenhet.
Många av de jobb du anser är ”lätta” är jobb som psykiskt framkallar mest stress och leder till allvarliga sjukdomar. En fondförvaltare tjänar förvisso bra, men har också en påfallande hög risk att drabbas av stroke på grund av den höga och intensiva arbetsbelastningen.
Det som du anser är ”tungt arbete” är egentligen de som är bäst för kroppen. De jobb som är fysiska, som skogs och gruvarbeten är också de som ger kroppen bäst förutsättningar för framtiden.
Om du ska ranta om din kommunism bör du nog först gå till studierna och läsa lite nationalekonomi.
Berätta mer om hur bra för kroppen det är att arbeta i gruva.
Det finns fler argument. Det viktigaste är att ett samhälle fungerar bättre för alla om klyftorna är mindre. Jag, som rik, vill inte leva i en ”gated community” i ständig rädsla för en outbildad fattig underklass. Det är inte värt det. Livet blir helt enkelt lättare och trevligare om alla har det lite mer lagom bra!
En annan aspekt, som redan berörts här, är att det kapitalistiska systemet faktiskt inte belönar efter ansträngning. Om jag har tillräckligt med kapital kan jag få in lika mycket på ränteintäkter som andra sliter heltid i vården för att få ihop. Och nej, det är för övrigt inte lika jobbigt att jobba inom finans eller IT som inom vård och omsorg. Inte i närheten.
Tack Fanny, förresten – jag gillar verkligen din blogg!
Men du, hur fan vet du det? Har du provat både yrkena eller? En god vän till mig har slitit som IT-konsult (civ. ing), en bransch där de flesta har slitage på diskarna, problem med handlederna och blodcirkulationen redan i 40-årsåldern på grund av arbetsställningen. De arbetar ofta i miljöer med fläktljud och får problem med hörseln och med trötthet som kommer av den torra luften och de monotona ljuden.
Skämtar du? Jag har gjort över 15 år i IT-branschen och känner inte igen din beskrivning över huvud taget. Låter som att din vän överdriver ganska kraftigt… Och, ehh vilka fläktljud? Allvarligt?
Folk har väl olika erfarenheter. Inte så konstigt.
Hej Alla, jag har läst nationalekonomi och håller så jävla mycket med Fanny i det hon skriver här. Och jag är till och med copywriter, LOL! Kunskaper i nationalekonomi måste verkligen inte betyda att man är för en fri marknad, faktum är att de flesta av de lärare jag hade var socialistiskt orienterade.
You go, Fanny.
Socialism handlar givetvis inte om snällhet eller välgörenhet. Riktig socialism handlar om solidaritet och solidaritet är när hjärnan och hjärtat samarbetar.
Älskar den enkla beskrivningen av uttrycket.
Att hänvisa till utbud och efterfrågan som någon slags definition av rättvisa är bara dumt. En dumhet som dessvärre verkar sitta väldigt djupt hos väldigt många.
Jag tycker inte heller att man ”delar med sig” när man betalar skatt. Marknadsekonomins byteskarusell definierar inte rättvisa eller moralisk rätt. Det är inte så att man har någon ”rätt” till de nyttigheter man för tillfället står med i händerna. Om vi tillsammans då bestämmer att vi skall ta från de som lyckats byta till sig mer och ge till de som för stunden har lite mindre (eller som oftare är fallet till alla) så är det inte så att de förstnämnda ger någonting.
Det finns en klyfta mellan socialliberaler och liberala socialister (eller vad man skall kalla det). Man hamnar kanske ganska nära varandra i praktisk politik men från helt olika utgångspunkter. Socialliberalen ser marknaden som rättvisa men är beredd att ingripa när konsekvenserna blir för orimliga. Socialisten med liberal anstrykning ser ”av var och en efter förmåga…” som rättvisa, men tror att det på något sätt behövs skillnader (incitament, ditt favoritord) för att den gemensamma kakan skall bli något att dela på.
De förstnämnda ”ger” när de betalar skatt, de sistnämnda ”tvingas” acceptera ojämlikheter.
De flesta tänker nog inte på det sättet över huvud taget utan funderar på hur de skall få råd att åka till Mallis eller köpa en ny TV samtidigt som de vill ha en fungerande vård, en bra skola och vägar att köra sin gamla bil på.
Personligen tror jag att ett stort steg mot ett rimligare samhälle vore att tvätta bort idén om att man skall få i förhållande till hur mycket man bidrar. Om jag råkar vara född med en begåvning för matte, datorer och språk (eller vad det nu kan vara), är det då rättvist att jag får mer bröd än den som tycker att det är skitsvårt att läsa en manual till en mobiltelefon?
OM vi nu faktisk bidrar olika mycket, är det då en bra bas för hur vi skall dela upp det vi tillsammans skapat?
Ibland kan jag tycka att debatten missar denna poäng, och du gör det lite i din text också. Du argumenterar för att undersköterskan skall få en större del av kakan för att hen bidrar väl så mycket. Spelar det verkligen någon roll? Är det hur mycket vi lyckas bidra med som skall vara grunden för fördelningen?
Jag kan tänka mig att det på något sätt är ansträngningen som räknas. Alltså att jag, som har det ganska lätt för mig, skulle kunna bidra hur mycket jag ville, men att det var hur mycket ansträngning jag lade ner som gav mig den där guldkanten. Den som jobbar som f_n, men av olika skäl inte får lika mycket gjort skall få mer än den som har massor av talang och därför får mer gjort utan att anstränga sig över huvud taget.
Medveten om att det är känsligt det där med att begåvning och talang skulle kunna vara ojämnt fördelat och kanske är det så till en mindre grad. Även medveten om de enorma problemen med att mäta ansträngning.
Men vem och vad är det som bestämmer vem och vilka som ”bidrar” mer eller mindre? Jag kan tycka att en ensamstående mor med tre barn mycket väl kan anses ha ”bidragit” med med mer än en högavlönad snorunge med nån jävla slags matteskills. Hon behöver inte be om ursäkt för nåt eller stå med mössan i hand och buga och bocka för sig och sina barns existensberättigande. Eller tigga om några bidrag. För hon bidrar så bra som hon gör.
Min poäng är att ordet ”bidrar” implicerar att rättvisa är att man får konsumera i förhållande till hur mycket man producerat. Det är en föreställning som är så djupt rotad i oss att vi har svårt att undvika den.
Jag tycker inte att det är viktigt om trebarnsmamman bidragit mer eller mindre än bankdirektören. Jag skulle vilja att den grundläggande rätten till stolthet och värdighet kom sig av att man är människa alldeles oavsett vad man bidragit med.
På det sättet skulle frågan wigwag ställer vara överflödig eller kunna besvaras med ”det spelar ingen roll”. Snorungen och mamman skall ha samma rätt att känna sig stolta över det de gör och de skall ha samma rätt till de nyttigheter vi gemensamt skapat.
Återstår då tusen praktiska problem för att få detta att fungera. Jag är klentrogen och kan inte se en sådan väg. Tror därför att man tvingas köpa marknadsekonomin och äganderätten parat med en solidariskt finansierat välfärd och en dito trygghetssystem. Det filosofiska resonemanget om rättigheter hit och dit blir då berättigandet att göra detta.
Problemet är inte att motivera varför vi skall ta människors pengar i skatt, utan problemet är att motivera varför mattesnorungen alls skall få behålla mer än mamman. Skevheten ligger inte i att vissa tvingas ”ge”, utan i att de alls får behålla.