Myten om oberoendet.

Ibland höjer människor bilen till skyarna. De kallar den frihetsmaskin, de talar om känslan av oberoende och frihet en känner när en sätter sig i sin bil och kan ta sig var en vill, köra var som helst. Men vad är detta egentligen för frihet? Med bil kan en i princip bara åka på vägar. Vägen rymmer heller inget utrymme för spontanitet, det är väldigt styrt precis hur en ska åka; i vilken hastighet, i vilken riktning.

En är inte heller särskilt oberoende. Det är mycket som ska vara på plats för att bilkörning ska kunna ta en någonstans. En ska för det första ha en bil, och detta gör en beroende av en mängd olika saker och personer. Vidare ska vägen finnas och vara körbar, något som ofta finansieras med statliga medel. Med jämna mellanrum måste en stanna och tanka bilen, vilket gör en helt beroende av att det fick bensinmackar tillgängliga när en ska åka och så vidare.

Lite samma sak gäller för den som anser sig vara ”ekonomiskt oberoende”, alltså inte behöva arbeta för att kunna ha pengar nog för att leva. Sådana personer har kanske pengar investerade någonstans, som ger tillräckligt hög avkastning för att de ska kunna leva enbart på detta. De är alltså beroende av tusentals människors arbete för att skapa mervärde och tillväxt, så att det ska bli någon avkastning att tala om.

Människor upplever sig också ofta oberoende när de kan betala människor för att göra saker åt dem istället för att förlita sig på sig själva, välfärden eller att människor i ens omgivning av vilja göra det ändå. Den som köper en prostituerad upplever sig säkert som ”oberoende” eftersom pengarna ger hen möjligheten att kunna ha sex utan någon större känslomässig ansträngning. Hen är däremot beroende av ett samhälle som är organiserat på ett sätt som gör att vissa människors pengar kan användas till att köpa andra människors kroppar, alltså av ojämlikhet och ekonomisk nöd. Detsamma gäller för alla former av tjänster och prylar en köper sig; det upplevda oberoendet hos den som köper bygger på ett samhälle där pengar ger makt över andra människors liv.

Det som kallas ”oberoende” är egentligen ofta mest en fråga om just detta. Egentligen är en såklart lika beroende av samhället som alla andra, däremot befinner en sig i en maktposition som gör att en kan uppleva en viss autonomi. Denna autonomi bygger dock på att det finns andra människor under en i hierarkin som kan göra saker åt en. En är helt enkelt beroende av klassamhället som institution, beroende av att det finns människor som är tvungna att ägna sina liv åt att tjäna ens behov för att de skulle svälta annars.

Sant oberoende borde vara att kunna reda sig själv, alltså utan att behöva köpa någon vara eller tjänst av någon annan. Om detta är eftersträvansvärt vet jag inte, personligen har jag inga problem med att vara beroende av andra personer eller samhället i sin helhet, jag ser det som en naturlig del av det mänskliga varat. Däremot tycker jag att retoriken som ofta kommer från högerhåll om att den med bra karriär och inkomst ”reder sig själv” och är ”oberoende” är fascinerande. Vad inbillar de sig egentligen? Inser de inte hur många människor under dem det krävs för att deras liv ska fungera?

Jag ser den här idén om oberoendet som ett omfattande kollektivt självbedrägeri, ett gemensamt odlande av idén om självtillräcklighet. Det handlar om ett förnekande av klassamhället, om att en inte vill inse att ens egen relativa framgång och oberoende inte kommer från ens egna strävanden allena, utan kräver existensen av ett klassamhälle för att resultera i makt och upplevd autonomi. Att inte uppleva att en är skyldig någon eller samhället någonting, utan kunna gå omkring och odla idén om att en minsann klarar sig själv och egentligen mest bara bidrar med sitt ”hårda slit” och skatten på sin höga lön.