Vilken internkritik är värd att ta till sig?

Den här frågan om ”kritik” inom feminismen tycks ju aldrig bli inaktuell, så tänkte skriva lite om interkritik.

Internkritik i mina ögon är kritik som grundar sig på att en delar eller i alla fall har överlappande politiska mål och politisk analys men har olika idéer om framförallt strategier. Det är dock svårt att göra en skarp uppdelning i strategier, mål och analys eftersom dessa saker i hög grad följer av varandra, men tonvikten ligger ofta på strategi.

Så vem får framföra internkritik? Vem som helst kan ju såklart framföra kritik och säga sig tillhöra rörelsen hen kritiserar, och därmed kalla kritiken för internkritik. Jag brukar dock mer tänka i termer av vilken internkritik som är relevant för mig att lyssna på och ta till mig. Därför har jag lite modeller för hur jag avgör detta.

Jag tänker mycket på avsändaren. Den första frågan jag ställer mig är: kan avsändaren antas vara genuin i sin feminism? Detta är såklart svårt att avgöra. Jag brukar kolla på avsändarens övriga produktion. Brukar avsändaren skriva om patriarkatet? Om kvinnoförtryck? Om avsändaren är mer ivrig i att kritisera feminismen än att kritisera patriarkatet kanske hen inte är särskilt genuin, utan snarare antar en feministidentitet för att hens kritik ska anses legitim som ”internkritik”. Många kallar sig feminister i betydelsen att de är för jämställdhet mellan män och kvinnor i teorin, men är inte feminister i den betydelsen att de tycker att rådande förhållanden bör ändras på något slags politiskt plan.

Har avsändaren någon som helst erfarenhet av feministisk praktik? Jag menar inte att en måste göra feminism för att vara feminist, men jag tänker att det är konstigt att lyssna på råd om hur jag ska praktisera feminism från någon som själv inte praktiserar feminism. Jag borde ju onekligen ha mer att säga till om i frågan, och även om jag inte nödvändigtvis tror att personen vill illa så känner jag mig inte manad att de över min feministiska praktik för att någon som själv inte praktiserar feminism säger åt mig.

Sedan brukar jag ta mig en titt på innehållet. Saker som jag tycker är bra att se upp för är följande:

1. Kritik av retorik snarare än idéer. Denna kritik kan läggas upp lite såhär: ”de här idéerna är jätteviktiga men varför använder ni den här retoriken”. Typiskt exempel på ett fokusskifte som såklart handlar om att missgynna feminismen. Det är lätt att klaga på retorik, desto svårare att vifta bort förkrossande sanningar som att kvinnor utsätts för våld av män eller får lägre inkomst.
2. Att anta en utifrånposition, där en liksom agerar någon slags företrädare för dessa stackars personer som inte ”kan ta till sig”, och använder detta som ett argument för att själv inte göra det. Vilka är egentligen dessa som inte förstår? Det känns mest som ett påhitt som vissa använder för att legitimera sin egen ignorans. Det vore kanske lämpligare att försöka förklara för de som inte förstår än att klaga på att feminister gör fel.
3. Idén om något slags tänkt ”gott” feministiskt förflutet som har fördärvats. Mycket vanlig idé som antifeminister sprider. Typ ”en gång i tiden fanns det en god feminism som alla var med på men nu är det dåligt”. Det har aldrig funnits någon feminism alla gillar, feminismen har alltid kämpat i motvind, det är först efter att framgångar blivit nådda som folk skriver om historien till att alla egentligen samarbetade emot patriarkatet.

Dessa tre saker är ofta, men inte alltid, tecken på att personen ifråga inte är så himla intresserad av att göra feminism. Det är mindre relevant vilka ”värderingar” en anser sig ha, mer relevant vad en i praktiken uträttar.

Sedan kan väl folk kritisera hur mycket de vill i vilket fall, frågan är ju vad jag väljer att ta till mig. Problemet i mina ögon är hur folk ofta tycker att jag har någon slags skyldighet att till mig av det de säger för att de förpackar det som internkritik, och det anser jag helt enkelt inte att jag har.