Det har cirkulerat en text om kort hår som politiskt ställningstagande en del på sista tiden. Det är en bra text, den handlar om hur laddat det är med kvinnors hår och hur vissa män tycker att kvinnor med kort hår inte är något att ha. Jag reagerade dock på en sak i slutet av texten:
Mitt eget ”spel” har inte lidit den minsta skada av att jag haft kort hår, och det är ett riktigt bra sätt att sålla bort praktarslena på. Neokvinnohatarna tenderar att inte vilja ligga med mig, dejta mig eller släpa med mig till altaret oavsett vad jag gör med mitt hår, för efter att de har samtalat med mig i fem minuter brukar det framgå att jag är just en sådan uppkäftig, ambitiös och slampig feministmara som hemsöker dem i deras mardrömmar, men om jag håller mitt hår kort brukar vi inte slösa bort så mycket av varandras tid. Om du får tjejstånd av sexistiska slingertaskar är det ingen fördel att ha kort hår, även om de kanske låter dig ge dem en besvikelse till avrunkning.
Budskapet lyder; det kanske rentav kan vara bättre i det så kallade ”spelet” (det vill säga att utöva heterosexualitet) att ha kort hår eftersom en slipper de värsta männen och kan fokusera mer på de män som är något att ha.
Det här är en typ av resonemang som en ofta ser i feministiska kretsar, jag har säkert gjort mig skyldig till det själv ett åtskilligt antal gånger. Problemet är att jämställdhet, feminism och normbrytande val till slut ändå motiveras med att det kommer att vara softare att leva enligt en av de starkaste normerna vi har i vårt samhälle, nämligen den obligatoriska heterosexualiteten. Det uppkommer när folk snackar om att jämställda relationer håller bättre eller att feminister har bättre sex (visst, sex kan såklart ske utanför heterosexualiteten men det är inte riktigt dit tankarna går).
Jag tycker att det är tråkigt att normbrytande val så ofta ska motiveras med att en kan ha bättre relationer med män om en gör dem. Jag tror att det är viktigt att gå utanför det. Jag antar att det är något som görs för att det ska vara mindre skrämmande att bryta normer, eftersom en ändå, trots allt, kommer kunna förverkligas som kvinna trots det. Och ja, jag tycker såklart att det är viktigt att kvinnorollen utvidgas även för kvinnor som lever eller vill leva i heterosexuella relationer, men jag tycker att det är tråkigt när så mycket fokus läggs på att en kan leva ut som kvinna trots normbrott. Vi tvingas fortfarande in i en snäv ram, våra begär antas fortfarande vara heterosexuella och det är det vi ständigt måste förhålla oss till.
Men är det inte begripligt att det är så? Även om man kallar sig feminist så kanske man inte är villig att bryta alla rådande normer om det nu leder till att det blir svårt att hitta en partner eftersom en del trots allt kanske värdesätter kärleksrelationer i sitt liv. Som du skrev här innan – man får inse att man är ofri. Jag tror inte patriarkatet är störtat innan vår tid är slut och jag tror det är väldigt svårt att ge upp allt som idag anses som ”lycka” för kampens skull. Det är i så fall ett mycket osjälviskt förhållningssätt.
Begripligt visst, inte ovärt att kritisera för den sakens skull.
Fast i det här fallet låter det som någon som utgår från sig själv, och just hon tycks ju vilja ha relationer med (vissa) män i alla fall.
Hon har kommit på att kort hår hjälper att sålla bort typer hon inte har något intresse av och lyfter det som en positiv sak. Som det ser ut idag blir ju ändå ett skikt av män väldigt provocerade av kvinnor med kort hår vilket säkert gör att hon får höra ”jävla fitta” oftare.
Jag vet inte, men jag tror inte att hon förnekar att det är tufft att bryta mot normer, fast jag gissar att hon mest ville skriva enkelt, positivt och inspirerande,
Fast hon skriver ju en text om ett generellt fenomen, och känner sig ändå tvungen att manifestera sin heterosexualitet.