Såg denna löpsedel för ett tag sedan och tänkte lite på det här fenomenet ”kärlek” i patriarkatet och vad det innebär. Jag tänker att kärlek är något som ska få växa fram mellan människor en av olika anledningar har relationer med, inte något en ska aktivt söka upp och försöka skapa. Det hela känns så oerhört artificiellt; en liksom måste ha någon att vara ”kär” i, bara för att en ska vara ”kär”. För att hitta denna någon ska en sälja sig själv på en marknad, och dejtingsajter är ett sätt att samla och effektivisera denna marknad. Jag tycker att det är lite snuskigt, hela den här hetsen som i slutänden går ut på att konsumera andra människor som varor och att dessutom göra sig själv till en vara. Att framhäva sina kvalitéer som partner, helt enkelt.
Jag bara tänker att det är så långt ifrån hur jag själv ser på meningsfullt relationsbygge. För mig handlar det främst om att skapa band av tillit och förtroende mellan människor. Att lära känna andra och förstå hur de fungerar och hur vår relation fungerar, inte att liksom bestämma att ”nu ska jag hitta en partner” och sedan leta efter någon som passar in på mina kriterier.
Men jag antar att det är såhär det blir i ett samhälle där vi förverkligar oss själva genom tvåsamhet; själva relationsprojektet och vad det har för samhällelig betydelse blir helt enkelt viktigare än relationen som sådan eller de människor en ingår i relationer med.
Håller med, också tänkt på det och sån’a där löpsedlar känns så otroligt hopplösa på nå’t sätt. Kapitalism med kärlek som valuta, eller vad en nu ska kalla det för.
Detta. Tänker också på människor som delar in varandra efter den där 10-gradiga liggbarhetsskalan. Tycker det är ett så sjukt cyniskt sätt att se på sina medmänniskor.
Ja verkligen, visst skaver det?! Ändå är singeltätheten väldigt hög här i Sverige. Jag hoppas att det någonstans representerar att många hellre väljer singelliv, än tvåsamhet för att en bör vara två – så att säga.
Sedan kan väl dejtingsajter fylla vissa funktioner. Många har ju ett begränsat umgänge och har svårt för att att träffa nya människor att skapa dessa förtroendeband med. Dessutom finns ju möjligheten (på nätet) att snabbt finna likasinnade, om en nu har svårt att träffa sådana på annat sätt.
Nja jag gillar nog möjligheten att nätdejta, även om sajternas marknadsföring är just… marknadsföring.
Ja, ser ju funktionen även om jag tycker att det är tragiskt att sökandet efter gemenskap alltid är så inriktat på just kärleksrelationer, då blir en ju i regel isolerad i dem istället.
Jo, vi är nog ganska många som känner som du där. Till och med på en dejtingsajt har jag sett någon som jämfört det här med att skapa dejtingprofiler med att skriva platsannonser och det är ju väldigt mycket så det känns. I bägge fallen måste en sälja in sig själv till anonyma personer en inte ens träffat i något slags hopp om att det i slutändan ska leda till något positivt för en själv.
”Men jag antar att det är såhär det blir i ett samhälle där vi förverkligar oss själva genom tvåsamhet; själva relationsprojektet och vad det har för samhällelig betydelse blir helt enkelt viktigare än relationen som sådan eller de människor en ingår i relationer med.”
Det är också ett resultat av konsumtionssamhället, det vill säga vi lär oss konsumera relationer (och för den delen arbetskraft) på samma sätt som andra varor. Romantiskt, eller hur?
Ja, tänker att heteronormen och kapitalismen hänger ihop.
dubbellike!