Tänkte lite på det här gamla inlägget om Sex And The City som Löwengrip skrev:
Carries problem är att hon aldrig nöjer sig och jag tror att det är de Odd menar, att hon får andra tjejer att känna likadant, att det alltid finns någon bättre där ute som väntar. Sedan också hela glorifieringen av att tråna efter en man som är omogen (och dum i huvudet) och bra snälla killar som gillar henne på riktigt, får hon svårt att andas av istället.
Detta är något jag verkligen kan känna igen mig i, och som jag tror många kan känna igen sig i. En vill ha det en inte kan få, och det en kan få kväver en. Den ”snälla killen” som uppenbarar sig med alla de förväntningar på uppskattning och motprestationer som kommer på köpet, de vänliga gesterna som kväver en eftersom en alltid förväntas ge något tillbaka; kärlek och tacksamhet. När de kokar en kopp kaffe ska en ge en bit av sig själv, en ska släppa in dem i sitt inre och i sitt liv.
Innan så har jag resonerat som Löwengrip, att en borde ”nöja sig” med det en kan få. Men nu har jag en lite annan syn på saken. Jag tänker typ såhär, att relationer med män helt enkelt inte är så jävla fett och kul. Relationer med män är faktiskt ofta ganska tråkiga. Eftersom män inte behöver vara intressanta och roliga för att ha makt och kontroll över kvinnor så lär de sig aldrig att vara det, och eftersom de sällan har behövt gå igenom särskilt mycket personlig utveckling eftersom deras ego blivit peppade av alla i deras närhet så har de inget spännande att tillföra. Detta är sant i varierande grad såklart, men generellt upplever jag att män har mindre att ge mig.
Det sätt som mannen kan hålla sig intressant för kvinnan är genom att framstå som ouppnåelig. Han måste upprätthålla idén om sig själv, illusionen om att det finns något där som är värt att kämpa för. När illusionen rämnar försvinner ofta intresset, helt enkelt för att det inte finns något där. Eller så ska en vara så tacksam att en har kommit in och fått tillgång att en, som Löwengrip säger, ska ”nöja sig” med det hela.
Jag tänker på detta citat från SCUM-manifestet:
Det vi borde fråga oss är inte varför vi inte kan nöja oss, utan varför det är så viktigt att ha något över huvud taget. Varför ska vi ha en man i vårt liv? Vad ger det oss, egentligen?
Vi matas hela tiden med drömmen om mannen, idén om att drömprinsen finns och att vi ska leta efter honom. Men när det uppdagas att drömprinsen inte finns så är inte svaret att vi ska sluta leta, nej istället ska vi bli realistiska och nöja oss men någon som är helt okej. Heteromonogamin säljs in med drömprinsen, men det slutar ytterst sällan där och detta är något vi måste ”inse”. Alternativet att bara slänga hela skiten överbord kommer dock inte upp.
Om en ständigt blir besviken på sina relationer med män så är problemet kanske inte att en har för höga krav, utan att en blivit inlurad i att förvänta sig något som helt enkelt inte finns att få.
Vi borde inte ”nöja oss” med män som inte ger oss det vi vill ha, vi borde inte framhärda i tristessen. I själva verket borde vi inte nöja oss med mindre än att få leva fria, i ett samhälle fritt från patriarkalt förtryck där vi är fria att älska de vi vill älska på våra egna villkor, där vi inte behöver gå omkring med det bakomliggande kravet att hitta en man, och att nöja oss med det som går att få istället för att faktiskt fundera på vad det är vi vill ha.
Så tänker jag också. Det handlar inte om att ha för höga krav, utan om att inte vilja ha relationer som inte tillför en något. Som i värsta fall får en att må sämre än vad en gjorde innan.
Intressant också detta med män som gör sig intressanta genom att göra sig själva otillgängliga. Att det är det enda sättet de kan upprätthålla intresset på. Har inte tänkt på det på det sättet förut, men det stämmer ju faktiskt.
Hear hear!!! Diskuterar ofta med mina vanner som ar ”singel” tjejer runt 30=MASTE HITTA EN MAN, PANIIIK) oh alla undrar ”nar ar det miiiiin tur”. Man diskuterar man och relationer fram och tillbaka, analyserar varenda mattligt intresserad karl och hittar sma, sma guldkorn som man forstorar upp for att forsoka komma fram till att han kanske skulle vara jattefin och snall och ”good enough”. Det kanns som att det yttersta kriteriet ar att mannen ar intresserad av ett forhallande med kvinnan over huvudtaget. Det ar liksom en sa javla miljonvinst i sig sjalv. Sa ar han sen typ inte nazist eller kvinnomisshandlar sa bestammer man sig for att han ar varlden finast, mest jamstallda och intressanta man och var inte det inte bara saaaa gulligt det dar han sa/gjorde?? Brukar forsoka paminna mina vanner om att det i slutandan ar dom som ska sitta bredvid den dar himla snubben och kolla pa TV resten av livet och ar det inte kul sa ar det som som forlorar. Aven om Facebookstatusen ar ”gift” och det sitter en ring pa fingret. Finns inget egenvarde av att vara i en relation. Bara for att man ska kunna saga att man har en man och darmed ar lyckad och godkand som kvinna.
Det är klart en inte ska nöja sig med bara någon som är lite intressant. Bara för att. Men är en 30+ och längtar efter barn är det nog väldigt lätt att övertyga sig själv till att bli lite kär i den där lämplige mannen, som är så bra på pappret.
Men det fina i kråksången 2014 är ju att en får välja om. Finns inget som säger att en måste hitta partnern för resten av livet. Jag klarar mig ekonomiskt själv, det som saknas är ju någon att gosa med.
Asså jag förstår ju att folk gör så men jag tycker det är en annan sak att klaga på att andra är bortskämda eller inte nöjer sig, som ju Löwengrip gör här.
Som alltid välskrivet och klokt. men det var ett stycke som fick mig att reagera ”Eftersom män inte behöver vara intressanta och roliga för att ha makt och kontroll över kvinnor så lär de sig aldrig att vara det, och eftersom de sällan har behövt gå igenom särskilt mycket personlig utveckling eftersom deras ego blivit peppade av alla i deras närhet så har de inget spännande att tillföra. ”
jag håller helt med dig, men min spontana känsla är att det endast gäller män som vuxit upp i medelklassen eller överklassen och som innehar ett vithets privilegium. sanningen är att jag ofta känner samma sak om de flesta vita kvinnor som vuxit upp utan fattigdom. jag vet inte, det är fult möjligt att jag som svart och man läser in för mycket, och använder mig av mitt maskulinitets privigum, men kände igen mig så mycket i det du skrev, fast då åt vitt medelklass, lika ofta kvinnor som män. har jag helt fel som gör den kopplingen? är som sagt var fult öppen för att jag har det.
Det har du nog rätt i, utgår väl liksom från män i förhållande till ickemän som grupper mer än alla individer av manligt kön, och män som grupp har ju färre motgångar och utmaningar i livet. Sedan är det absolut så att privilegierade kvinnor kan vara oerhört ointressanta och tråkiga också. Brukar ju oftast vara betydligt intressantare att hänga med någon mindre privilegierad man än någon ”intellektuell” typ. Den där meningen var ju rätt raljant och generaliserande, vilket är för att det var en referens till en lika raljant artikel av ngn ateist som handlade om varför kvinnor inte var roliga. Det framgår väl inte direkt om en inte läst den artikeln, men det är i alla fall så jag resonerade.
du har skrivit att det var raljant skrivet, jag förstår, men jag har en tanke kring det med egot som peppat av alla i mannens omgivning för åtminstone är det ju så att mannens ego sväller bara av det faktumet att han är man i ett patriarkat. min uppfattning av vad detta gör med män är att det gör dom oerhört känsliga för upplevda kränkningar, ifrågasättanden av deras ’självklara’ pondus & status som kukbärare – med allt vad det innebär av stereotyp manlighet. manligheten ter sig så fragil & många män är så förbannat jävla.. krakelerade, & att vara krakelerad torde leda till åtminstone någonting intressant bortom maskulina divalater. åtminstone hävdar kulturen detta.
Ja, en bör ta reda på vad en vill ha, istället för att nöja sig med det som finns (men som en egentligen inte vill ha). Jag skrev ett blogginlägg om rätten till egentid för någon dag sen, vilket också handlar om nyttan i att inte nöja sig med det en har – där hämtade jag för övrigt inspiration från din gamla blogginläggsrubrik ”Men kör upp era jävla barn i röven” (men jag bytte ut ”barn” mot ”härskartekniker” och använde i den löpande texten) http://frokenbrudig.blogg.se/2014/august/vi-fortsatter-att-vara-egoistiska-bitterfittor.html
Fortsätt skriva bra texter!
Tycker jag hör den sex and the city gemförelsen.ofta..! Och det är alltid om.att Carrie borde ha nöjt sej. Men, förutom att den ”snälla killens” entiteled needyness får mej att må illa, så tänker jag alltid 1: ska vi värkilgen tro att det bara finns två olina sorts män? den spännande och opålitliga & den övervuxna bebisen? Ingen av dem är ju där för nån annan.än sej själv! 2: då är det ju lika bra att va singel! (som fanny redan kom fram till)
Jamen exakt!
Att leva i andra slags relationer kan ju förbättra saken… En relation utan sex till exempel. Eller sex utan relation. Beror såklart på vad man själv vill ha. Känns som den vanliga kombinationen sex-relation är något utav det som mest ställer till det.
Att skapa nya slags relationer och inte ha så fasta idéer om vad sådana ska innehålla.
Absolut! jag tror det är jusst den sorts relationen vi förväntas leva i som skapar många problem! finns ju, som du sa, många andra sorts relationer som fungerar lika bra eller bättre för många men som sällan pratas om som lika accepterade, och det är ju synd.
Det där påminner mig om vad de Beauvoir skriver i The second sex, angående att kvinnan vill nå transcendence genom mannen och därmed upphöjer honom och sedan besviket inser hur vanlig han är. Jag har tänkt mycket på den boken på senaste och du har ju också läst den. Jag är lite intresserad av om du har några frågeställningar osv om den boken som trots allt skrevs på 40talet och riktade in sig mycket på ett franskt samhälle.
Jag tycker nog hennes grundläggande teser håller jävligt bra, men däremot handlar ju väldigt mycket om hemmafruar vilket kanske inte är så aktuellt längre. Tänker dock att samma ”mönster” består så att säga.
Alltså åh ja! Detta har jag tänkt på så länge utan att ha kunnat formulera det såhär väl. Att en sen en var 13 jagat killar hit och dit som om det var enda meningen med livet. Jag är så himla trött på att bli matad med den bilden var jag än vänder mig. Ett förhållande med en man löser liksom inte alla ens problem som samhället gärna vill få en att tro.