Det finns vissa män som tycker att det är väldigt viktigt att berätta att ickemän minsann är jättedumma och falska mot varandra, till exempel Calle Schulman här:
Män gillar att låtsas att relationer som inte innehåller en man inte är något att ha. Det gillar också att prata väldigt mycket om hur bra det är mad manlig vänskap och hur mycket de gillar att hänga med ”grabbarna”. Men ändå hänger de så jävla lite med ”grabbarna”? När de hänger med ”grabbarna” så är det sällan att de typ engagerar sig i djupa förtroliga samtal utan de typ… dricker öl? Sparkar på en boll? Gör någon annan ”aktivitet”. Fan vet jag men inte verkar de stå varandra särskilt nära.
Det är väl för övrigt känt att det ofta är så att män efter skilsmässor blir väldigt ensamma eftersom det i regel är kvinnorna som upprätthåller kontakten med omvärlden. Så mycket för den ”vänskapen”. Givetvis vill män gärna att vi ska vara lika utelämnade till dem som de är till oss, och därför så tjatar de om att det inte är soft med kvinnlig vänskap. För att de ska kunna isolera oss i dessa tråkiga tråkiga parrelationer, få oss att tro att det ä det vackraste sannaste mest kärleksfulla en kan uppleva.
Givetvis måste män göra sitt bästa för att få oss att föredra deras sällskap framför det uppenbart överlägsna sällskapet av andra ickemän. Jag förstår det. Och det tragiska är att det fungerar. Så många gånger har män lyckats slå in kilar mellan mig och mina vänner och detta är något jag sörjer. Många har jag förvisso fått tillbaks, men det finns de jag har förlorat också. Män har fått mig att tro att deras sällskap är så mycket mer värdefullt.
Nära relationer som inte innehåller eller kontrolleras av män skrämmer män så oerhört mycket, för de är rädda att det ska bli uppenbart för oss att de faktiskt ofta är jävligt överflödiga. Att en faktiskt inte behöver en man. Denna sanning får under inga omständigheter uppdagas då det skulle innebära slutet för det glidiga liv män lever när de surfar på känslomässigt arbete utfört av andra.
Jag tänker också på när jag har mått dåligt och varit i relationer med män. Jag har alltid kunnat vända mig till mina ickemanliga vänner och prata om saken. När männen jag har haft relationer med har mått dåligt har de däremot antingen vänt sig till mig eller hållit käft.
Visst är relationer med ickemän inte heller någon dans på rosor, relationer kräver alltid arbete. Sådana relationer kan också gör ont som fan, den kan svikas, det finns maktspel även där. Men generellt känner jag att ickemännen i min närhet hjälper mig att utvecklas, medan männen stannar mig. Jag får energi av att umgås med ickemän, och umgänget med män tar den ifrån mig.
Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution. Varje kväll utan män är början på feministisk organisering. Men det handlar om att ta den kvinnliga vänskapen från att vara ett komplement, en känslomässig buffert samtidigt som en tragglar på i tråkiga relationer med män, till att vara själva huvudsaken, anledningen att en lever.
Jag älskar detta!
”Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution” gråter av lycka och copypastear till min instagramprofil. Fanny du är så bra <3
Alltså jaa verkligen detta är så himla sant! Det är ofta på de gemensamma toalettbesöken man samlar kraft tillsammans inför att gå ut därifrån och vara lite extra kick-ass mot patriarkatet!
Tänk om män som pojkar hade fått lära sig att känslor inte är fullt, att det är bra att prata.
Att kramar och närhet är helt okey även med kopisar, till och med manliga kompisar. Att förtrolighet inte gör en till bög (inte för det är fel, men ja, samhälelttycker ju det) Tänk så mycket bättre världen varit då.
Jag känner verkligen igen det du beskriver kring manliga sätt att umgås. Vet inte hur många gånger jag tackat nej till fotboll, innebandy etc etc. Som väl är har jag haft turen att också lära känna män som (inte bara) föreslår slika aktiviteter. Men män är verkligen alltför ofta känslomässigt handikappade, i alla fall när det ska kommuniceras. Jag jobbar med det varje dag. Tack för ytterligare ett träffande och välformulerat inlägg.
Tack för att du öppnar upp mina ögon <3 lär mig så mycket av din blogg.
Så sant! Jag fattar verkligen inte myten om den fina manliga vänskapen. Vad jag sett av manlig vänskap så är det verkligen inget att skryta med. Relationer där man alltid måste hävda sig, aldrig visa sig svag och där ens ”kompisar” alltid är snabba att skratta och håna den som gör något dumt. Vet inte hur många gånger killkompisar har kommit till mig för berätta personliga saker och prata ut (utan att någonsin ge mig samma möjlighet), eftersom de aldrig i livet skulle ta upp något personligt med någon av sina killkompisar. Säkert finns män med fina vänskapsrelationer, men det vanliga skulle jag säga att manlig ”vänskap” är ren skit om man vill ha något mer än sällskap på gymmet.
Så pass mycket igenkänning på detta!
Åh vad detta stämmer! I mitt förra förhållande försökte mitt ex att tala om hur tråkig och dum en kvinnlig vän jag hade var. Allt för att få mig att hålla mig undan och vara med honom (förstår jag nu). Hon hade ”makt” över honom iom att hon visste hur han behandlat sin förra tjej. Idag är han borta ur mitt liv och hon min bästa vän. 🙂 tack för denna blogg!
Så himla sant! Jag tänker på när en gick i skolan, eller universitet för den delen: så fort det bildades ett gäng med bara tjejer så var det som att alla tog avstånd från den gruppen. En kan riktigt känna det i luften hur folk, spec. män börjar uppfatta det som ett hot.
Någon kvinna som vill bli vän med mig? Bor i Malmö.
Du skriver fantastiskt bra och insiktsfullt. Jag uppskattar verkligen att ta del av dina analyser. Tack!
När jag läser detta undrar jag om jag har haft väldigt tur. ”Grabbgängsumgänget” där alla hela tiden skulle hävda sig och en genuin komplimang var en omöjlighet var det dominerande sättet att umgås som killar i grupp i högstadiet. Det sättet att umgås är verkligen rätt tråkigt. Efter det har jag varit i flera sammanhang med personer av båda könen där känlslor och svaghet varit ett naturligt inslag. Jag vet inte om det beror på att jag rört mig mycket i kyrkan där den typen av ”delande” uppmuntras. Men även utanför kyrkan har jag sammanhang med den prägeln.
Vet inte helt vad poängen med detta var. Kanske ville jag dela med mig av att det är ganska lätt att hitta/skapa sånna sammanhang om man vill. Kanske också ifrågasätta om ”grabbhänget” verkligen är det dominerande sättet som män umgås.