Dag 7: Min bästa vän.

Nu har jag stannat upp i den här 30 dagar-listan, men jag tänkte att jag skulle slutföra den.

Jag har kort och gott tre kompisar här i livet. Hilda är nog vad jag skulle kalla min bästis men om man snackar vänner så måste alla nämnas.

Hilda. Hilda är min ”bestis” och har så varit sedan vi båda var 14-åriga emos som hängde på lava. Vår vänskap började på följande vis: jag ringde Hilda och ojade mig över att min bror var gay, varpå vi träffades och åkte till stan. Jag snattade någon ”sprutgrej” som sprutade klet och använde den på Åhléns ingång. Då tog vakten fast Hilda. Och säg mig, vem blir inte bästis med den som tagit skulden för ens vandalism?

Vi har gått igenom alla töntiga tonårshångel, kärlekar och subkulturella uttryck tillsammans. Min favorit är när jag blev mordhotad för att jag spoilade Harry Potter på medeltidsveckan. Då var hon där och tog hand om mig.

Emil. Emil och jag har känt varandra sedan vi gick fyran tillsammans, men blev vänner först i sexan/sjuan. Vår vänskap har gått igenom mycket för att till slut hamna i ett gemensamt intresse för att dissa folk. När alla mina vänner finner sig själva och blir lyckliga och harmoniska så står Emil kvar som min världshatiska klippa i havet.

Jag skulle nog säga att Emil är den som fyller det största ”hålet” i min vänkrets. Jag tror inte jag skulle kunna hitta någon som kunde fylla samma funktion.

Clinton. Clinton och jag blev vänner när vi jobbade på en tidning tillsammans. Vårt första möte bestod i att jag och Hilda låg hemma på hans golv och slog varandra med diskborstar. Sen blev han ihop med en av mina dåvarande bästisar som var en riktig mansslukerska. Sen när hon dissade oss alla för att vi ”knarkade” (faktiskt ett påhitt från hennes sidan) för mycket så förenades vi i gemensamt hat gentemot henne. Vi träffades och bakade och smidde planer på hur vi skulle offentligt förnedra henne. Efter det var vänskapen ett faktum.