Ibland läser jag mitt inlägg om min om mitt ex:s relation som jag skrev för lite mer än ett år sedan (läs det om du inte gjort det tycker jag, är brutalt nöjd med den texten, det är även den enda text jag gråtit när jag skrivit) och tänker på det förtryck jag blev utsatt för i den relationen. Detta stycke fastnar jag alltid särskilt vid:
Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.
Jag tänker liksom på smärtan jag kände då. Smärtan i att visa så mycket känslor, i att behöver någon så mycket, och ändå bli ignorerad. Det sjuka i att behöva be om att bli omhändertagen när en visar så mycket känslor. Känslan av att bara från kyla av den person som ska ge en kärlek, när en behöver kärleken som mest. Det är verkligen att bli gjord till en ickeperson, och det lämnar djupa djupa sår i en som är mycket svåra att få bort.
Ja. Som kvällen då min morfar dog och mitt ex satt i soffan och kollade på tv. Jag fick gråta ensam på köksgolvet. Skämdes så att gråta brevid honom som inte ens rörde vid mig. Eller de gånger jag hade ångest och var ledsen över oss och hans kyla och jag BAD honom att iallafall hålla om mig och han sa nej för ”det spelar ingen roll om jag tröstar dig, du kommer ju ändå bara bli ledsen en annan gång”. Och i den skiten stannade jag länge, för min kärlek för honom och oss skulle ordna allt. Eller inte.
Fy tusan vad bra att du inte är ihop med honom längre! Det värsta är ju att megapuckon som han ofta tycker att de är jättetrevliga killar.
Blev du förtryckt på individ- eller strukturnivå?
Jag skriver ju om min relation till en enskild individ här?
Okej men menar du att detta är ett problem som kvinnor i allmänhet drabbas av?
Ja.
Jag har precis samma erfarenheter från två av mina ex, även kompisar som berättar liknande, så självklart ja.
usch vad jag känner igen mig!
En kille som jag var ihop med en längre tid, blev sur när jag var ledsen & ville ha tröst – när det inte var hans ”fel” att jag var ledsen. (Inte för att han ”var där” ens hälften av gångerna då &så han själv tyckte att det var hans ”fel”). Han blev tom provocerad vissa gånger, hur kunde jag förvänta mig att han skulle anstränga sig med ömhet när det inte var han som var upphovsmannen till min smärta? Minns att jag varje gång detta hände kände mig skyldig, som om jag blackmailade honom dvs blev upprörd på honom som straff för att han inte brydde sig. Men mina känslor var ju äkta, det visste jag, men han fick mig alltid att känna mig som den elaka.
Känner igen det där. Upplevde samma sak med mitt ex (som jag gifte mig med och fick barn med, som tur var blev vårat förhållande inte längre än 3år)…
Första killen jag blev tillsammans med och jag hade haft min första gång med, gick iväg till datorn Direkt efter sexet och chattade med nån tjejkompis om något. Tydligen var det mer spännande. Knappt en puss efter…
Två av mina ex har haft, för mig, förbluffande reaktioner till mina tårar. En tittade hjälplöst på mig och liksom väntade ut gråtandet. När jag gråtit mig torr nämndes det inte över huvud taget, att något han gjort kommit mig att gråta tills huvudet värkte. Det var ju jag som var jobbig.
Den andre brukade skrynkla ihop ansiktet i fejkgråt och hulka sarkastiskt medan han gnuggade sig i ögonen: ”Uhuhu. Och så gråter vi lite. Är du klar snart?” (Jag grät varken ofta eller manipulativt men han bestämde att det var så.) Eller så blev han arg för att jag grät. Skrek åt mig för att jag grät när han försökte titta på Scrapheap Challenge. En gång hotade han att köra i diket (vi var i bilen) om jag inte slutade omedelbart. Det räckte med att jag blev blank på ögonen för att han skulle få ett utbrott.
Han tyckte, på allvar, själv att han var en fin kille. En av de där snälla killarna som ”tjejer inte ser” för de gillar bara skitstövlar”.
Jag har aldrig haft kontroll över min gråt, trots att den aldrig varit välkommen. Den kommer ändå. Fast numera blir jag som död inuti när gråten borde komma för att någon sårar mig. Jag tittar på utifrån och säger ”Jaha. Jag ser att du försöker göra illa mig.” Gråter gör jag när jag blir lättad. Och när jag har egentid. Då gråter jag ofta utan specifik orsak. Liksom får det gjort, när ingen kan skrika åt mig. Detta trots att jag idag har just den sortens relation där jag blir hållen och älskad och tröstad om jag bara slagit i tån.
Ibland blir jag så arg för att jag är tacksam över den man jag gifte mig med. Jag är så tacksam för att han är frisk i huvudet och reagerar normalt när den han älskar har ont. Jag är så tacksam för att han lyssnar och empatiserar och för att han, när han inte kan använda sin inlevelseförmåga bara accepterar att det jag berättar är sant. Jag är förvånad och tacksam att han är obekväm med att hämta något ur min väska även om jag uttryckligen sagt att det är okej, för han tycker att min väska är privat och för att han inte vill ha mina lösenord eller läsa mina mail. Jag är tacksam för att han inte är störd och jag älskar min svärmor, som uppfostrade honom mer eller mindre helt själv, så mycket att jag blir yr i huvudet. Min gråt är _skitviktig_ för honom. Trots att han aldrig ser mig gråta över något mer allvarligt än Snapes öde. De riktiga tårarna gömmer jag och tar fram när jag är ensam. Jag är inte riktigt där än. Törs inte.
Och jag blir så jävla arg för att jag känner så mycket tacksamhet att han inte är en trekvartssociopat med selektiv hörselnedsättning. Jag skulle vilja vara lite sådär lagom tacksam för att jag har haft turen att träffa någon som har min humor och som vill ha ungefär lika städat som jag (inte särskilt) och för att vi passar ihop och hittade varandra. Istället måste jag kämpa mot ett totalt jävla Stockholmssyndrom där hans förmåga att behandla mig med normalt folkvett framstår som nåt jävla hjältedåd.
Gud, den senare låter ju fruktansvärd. Känner igen den där tacksamheten, kände ofta det inför mitt ex även om han inte kunde hantera när jag mådde dåligt öht.
Bra skrivet Maria.
Själv har jag ett ex som blev förbannad på mig när jag blev ledsen, och verkade tro att jag grät och fick ångest för att psyka honom. Alltså att jag låtsades, att jag fejkade mitt mående för att jävlas med honom. Antar jag – jag kan inte förstå hans beteende mot mig på något annat sätt.
En gång fick jag plötslig stark ångest medan vi hade sex, och när sade åt honom att jag inte mådde bra och vi var tvungna att avbryta så blev han förbannad på mig och sade att jag ”får honom att känna sig som en våldtäktsman”. Så tog han täcket och gick och lade sig i en soffa, och jag fick ligga och gråta ensam utan täcke. Kul.
I hans ögon var det alltså synd om honom som blev utsatt för hemska mig som mådde dåligt och därför avbröt sex. Han kanske hade föredragit om jag hade hållit käften och genomlidit sexet under ångestattacken, så han hade fått ”känna sig” mindre som en våldtäktsman…
Åh jag har också varit med om samma sak med ett ex. En känner sig så liten och värdelös.
Både denna texten och det tidigare inlägget du länkar till är texter där jag kan relatera till varenda ord, varenda känsla och meningsutbyte. Det är läskigt att det är så många kvinnor som varit med om exakt samma sak, och att det ändå inte ses som ett ’riktigt’ samhällsproblem.
Tack för att du sätter ord på mina erfarenheter och ger mig möjlighet att se att jag inte är ensam, varken med känslokalla ex eller med svårigheten att gråta nu.
<3
Det händer mig varje dag och jag har en tre mån bebis. Problemet är hur jag ska klara av att avsluta relationen. Uppenbarligen fel på mig som alla säger men jag vill inte skada någon. Ingen pallar med mig och min ångest är outhärdlig när han skriker att jag ska hålla käften när jag gråter. Min separationsångest förlamar mig. Jag vill bli stark för mitt barn. Men jag är ett enda stort misslyckande.
Hej
Jag blir så ledsen när jag läser hur han behandlade dig. För så ska inte någon behöva bli behandlad. Men samtidigt så bli jag lite lättad av de du skriver, då jag inte behöver känna mig så ensam. Jag har vi flera, flera, flera tillfällen gråtit och gråtit framför min pojkvän till och med hyperväntilerat framför honom och han har inte brytt sig!! Detta har bara lätt till att jag får ännu mer panik i situationen och de bli värre.
Men de värsta, de mest nedtryckade han någonsin har har gjort mot mig. Vi har varit ihop i 2 1/2 år. Och vi hade nyligen gjort slut men blivit ihop igen. Så en dag efter detta låg vi i min säng och jag grät över att jag var så så himla rädd att förlora honom igen. Så han la sin arm om mig. Och jag grät och jag berättade att de gör jätte ont i mig när han gör slut med mig, att mitt hjärta har så svårt att läcka de såren han ger mig. Han sa ingenting. Sen tog han upp mobilen, och började kolla på intagram. Och där låg jag och grät och hade så så ont i hjärtat och i ögonen.
Sen vända han ryggen åt mig, och låsades att han sov, detta gjorde att jag bara grät ännu mer.
Sen tillslut, satte han sig upp och skrek
DU ÄR FÖR FAN HELT JÄVLAR CP STÖRD, VAD FAN GRÅTER DU FÖR!!!! SÅ JÄVLAR STÖRD ÄR DU!!! HELT SJUKT!!!
och där ligger jag och gråter över min rädsla av att förlora honom, jag blottar mig, hela jag ligger där helt helt hjälplös och behöver all kärlek som går att få.