Att komma ut.

Det kanske kan låta lite konstigt, men jag tycker verkligen verkligen om att komma ut.

Varje gång jag kommer ut så blir jag mer lesbisk, jag etablerar detta faktum hos mig själv genom att säga det och stå för det. Orden är ju, som vi vet, performativa. Det innebär att det är en handling att benämna vissa saker. Att benämna mig själv som lesbisk gör också att jag blir lesbisk. Jag tycker om att själv ha makt över detta benämnande och bestämmande, vilket jag upplever att jag har när jag kommer ut frivilligt, utan att det förväntas av mig eller efterfrågas. Sedan är det givetvis så att om jag inte kom ut på egen hand så skulle det till slut avkrävas mig, vilket gör att denna makt bara är illusorisk under en viss period. Men det gör inte känslan mindre närvarande.

Jag älskar att känna denna stolthet, verkligen pride, över min läggning. Eftersom jag kom in i lesbiskheten genom det politiska, som ett delvis aktivt beslut så har jag aldrig känt skam för lesbiskheten som sådan. Jag har känt skam för den politiska aspekten, för att inte vara en ”riktig flata”, men jag har aldrig känt att mitt begär mot kvinnor som sådant är smutsigt, äckligt eller onormalt. Själva lesbiskheten som sådan är någonting jag enbart känner stolthet för, för jag känner att det är mitt eget beslut. Kanske kommer detta ändras när jag mer har grott in i min sexualitet, när den framstår som mer tvingande (jag upplever inte att jag kan ”välja” män nu men har fortfarande självbilden som just politiskt lesbisk). Då kanske jag kommer uppleva någon slags skam över det som jag kommer uppfatta som obestridligt. Nu är det hur som helst det internaliserade tvivlet om den egna lesbiskheten som är det stora problemet. Jag antar att detta är väldigt annorlunda beroende på vilken ingång en har i lesbiskheten, vilket i sig är ett mycket intressant ämne.

Nå, såhär skriver Judith Butler om saken i en essä från Könet Brinner:

Märkligt nog är det bilden av garderoben som skapar denna förväntan – och som säkerställer att den inte blir uppfylld.Att vara ”ute” är i viss mån alltid avhängigt att vara ”inne” det det äger en betydelse enbart inom denna polaritet. Således måste detta att vara ”ute”producera garderoben gång på gång för att kunna hålla sig självt ”ute”. Garderoben producerar löftet om ett avslöjande som, per definition, aldrig kommer.

Jag tyckte det var en intressant tanke om att garderoben liksom produceras när vi träder ut ur den, att vi för att kunna vara ”ute” måste ha en garderob att förhålla oss till. Avslöjandet som sådant skapar idén om att lesbiskheten är någonting som är hemligt och därmed måste just avslöjas. När vi avslöjat oss har vi också skapat tillståndet där lesbiskheten hemlighålls. Samtidigt måste vi ju avslöja oss just på grund av detta tillstånd. Det blir en slags dialektik där hemlighållandet och avslöjandet ständigt förstärker varandra.